Annons: Mediedagen 2019
Peter Hjörne. Foto: Anders Ylander.

”Wolodarski passerar anständighetens gränser”

Diskussion

Peter Wolodarskis söndagskrönika om Stampen är en blandning av personliga påhopp, icke kontrollerade andrahandsuppgifter och felaktiga angrepp. Det är dags att korrigera historieskrivningen, skriver Stampens delägare Peter Hjörne.

Inlägget är en replik på en text av Peter Wolodarski publicerad i Dagens Nyheter.

I sin söndagskrönika i Dagens Nyheter den 14 april går tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare Peter Wolodarski till ett våldsamt personangrepp på mig, i ett tonläge som om jag vore en krigsförbrytare eller yxmördare. Han passerar alla anständighetens och pressetikens gränser. Han blandar personliga påhopp med icke kontrollerade andrahandsuppgifter och felaktigheter. Tonläget är så illvilligt, hatiskt och rasande.

Han avslutar sin krönika med att hävda att det är ”en skam för den svenska mediebranschen att han (dvs jag) tillåts behålla makt och belönas med nya miljoner”. Efter att ha läst chefredaktör Wolodarskis krönika har jag en annan kandidat till skamtiteln.

Men jag lämnar nu Wolodarskis ilska därhän och koncentrerar mig på felaktigheterna. De är många och har länge fått stå oemotsagda. Det är dags att korrigera historieskrivningen.

Wolodarski påstår att jag och den dåvarande vd:n Tomas Brunegård gav oss ”ut på en hejdlös köprunda” och att vi ”köper upp mindre tidningar och tryckerier runt om i Sverige i en skala som chockerar omvärlden. Miljardbelopp betalas ut i en köpfest som bygger på fantasikalkyler”.

Sanningen är den att vi deltog i en ordnad budgivningsprocess när Centerpartiet sålde sina tidningar 2005. 18 medieföretag och andra anmälde intresse, åtta lämnade in formella bud, däribland Schibsted, Bonniers och Orkla. Vi vann budstriden, inte ensamma utan i ett konsortium bestående av Stampen, Mittmedia, EK och VLT – med väldigt liten marginal.

”Fantasikalkylerna” som Wolodarski talar om godkändes av tre av Sveriges största affärsbanker SEB, Handelsbanken och Nordea. De lånade också ut pengarna till köpet.

Tanken med förvärven var konsolidering, det vill säga samarbete i större strukturer för att sprida utvecklings- och omställningskostnaderna och tryckeriinvesteringarna på fler för att värna den idéburna svenska lokalpressen. Det var därför vi köpte Centertidningar. Vi gjorde det för att möta en strukturomvandling som vi såg komma, men vi underskattade kraften och hastigheten i omvandlingen.

På 10 år tappade Stampen en miljard i annonsintäkter. Nya aktörer, ofta helt utan publicistiska ambitioner, men stor hunger för annonsintäkter, tog stora andelar av det som tidigare var ”vår” del av annonskakan. Facebook och Google är två exempel.

Jag har hela tiden hävdat att konsolidering av branschen inte var fel som idé men med konjunkturnedgång och kraftig strukturomvandling tog vi som familjeägd koncern på oss en alltför tuff uppgift finansiellt. Att idén om konsolidering för att uppnå samordningsvinster inte var fel strategi visas med all önskvärd tydlighet när Wolodarskis arbetsgivare Bonnier nyligen förvärvade Mittmedia med 28 dagstidningar att lägga till sina tidigare och att Polaris med 39 mediehus i dagarna köpt Stampen Media.

Wolodarski påstår att jag ”ser till att enorma bonusar och ersättningar betalas ut till mig själv och de ledande personerna i koncernen. Under åtta år kostade dessa utbetalningar medieföretaget 800 miljoner kronor, enligt en granskning som SVT:s Uppdrag granskning genomförde 2015.”

Sanningen är att jag aldrig uppburit någon bonus. Sanningen är också att uppgifterna i Uppdrag granskning är en blandning av felräkningar och missvisande jämförelser.

Den genomgång som revisionsfirman PWC gjorde på Stampens uppdrag i samband med sändningen av Uppdrag granskning visar:

1) Vi betalade proportionellt inte ut större ersättningar än andra jämförbara medieföretag om jämförelserna hade gjorts på ett rättvisande sätt. Bonusprogrammen var försiktiga.

2) UG dubbelräknade bonusar till ledande befattningshavare vilket gav upphov till stora felaktigheter.

3) Aktieutdelningarna i Stampen var proportionellt lägre än i till exempel Schibsted och Bonnier och var helt i enlighet med den så kallade försiktighetsprincipen.

Wolodarski påstår att ”Tidningarnas redaktionella kraft urholkades permanent”.

Sanningen är att Stampen Media de senaste åren anställt över 50 journalister och att Stampen Medias tidningar nu har framgångar och ökar upplaga och läsning. Nyligen tilldelades GP:s reporter Michael Verdicchio den prestigefyllda Guldspaden för sina undersökande reportage.

Kanske är Wolodarskis påstående om Stampen Medias tidningar i själva verket ett led i attacken på Göteborgsmarknaden och försöken att ragga upp ledande GP-reportrar till DN:s göteborgsredaktion.

Wolodarski ondgör sig över den rekonstruktion som Stampen tvangs att gå in i 2016. Sverige styrs dessbättre av lagar och inte av Peter Wolodarskis personliga antipatier – i detta fall är det Lagen om företagsrekonstruktion som gäller. Tingsrätten bestämmer, en rekonstruktör utses och fordringsägarna kan godkänna eller förkasta förslaget om nedskrivning. I Stampens fall gjorde 91 procent av alla fordringsägare det.

Därmed räddades jobb, lokaljournalistik och tidningar. Tycker Peter Wolodarski att vi skulle avstått från den legala möjligheten?

Det kan också vara på sin plats, när man talar om vad Skatteverket skrivit ned, att berätta att Stampen och dess anställda under de tio åren fram till och med 2015 bidrog till statskassan med nära 11 miljarder i löneskatter, sociala avgifter, reklamskatt och företagsskatt.

Wolodarski förvånas över att GP i år har beviljats presstöd. Peter Wolodarski, som tycks förorda godtycke framför lagar och förordningar, anser tydligen att GP inte borde få presstöd. Presstödsnämnden, nuvarande Mediestödsnämnden, har däremot efter en strikt prövning av tidningens täckningsgrad och annonsposition kommit till en annan slutsats.

Wolodarski påstår ”att GP i praktiken har monopol i Göteborg”.

Sanningen är den att GP inte ens har en dominerande position på annonsmarknaden och att GP uppfyller alla kriterier för att beviljas presstöd. Precis som Mittmedia, den koncern som Peter Wolodarskis arbetsgivare Bonniers nyligen köpte, och som är den största mottagaren av presstöd i Sverige – 62 miljoner årligen. Norrköpingstidningar-koncernen får 33 miljoner i stöd, Gota Media 29 och Svenska Dagbladet 40 miljoner kronor.

Wolodarski påstår att det under hösten 2018 stod klart att ”Stampenkoncernen åter hamnat i finansiella svårigheter.” Hans källa är ”de insatta i mediebranschen”.

Sanningen är att Stampen Media hade och har god likviditet och inga lån!

Wolodarski påstår att jag i stort sett sitter i orubbat bo.

Sanningen är att jag och min familj gått ned i ägande från 60 till 14 procent, att vi sett värdet på företaget gå ned avsevärt det senaste decenniet, att vi självklart inte gjort några aktieutdelningar de senaste sex åren och att jag genom rekonstruktionen blivit av med stora delar av min pension från Stampen. Det skriver jag inte för att ömka mig utan för att vederlägga Wolodarskis felaktigheter.

Peter Wolodarski tycker att det är en skam för den svenska mediebranschen att jag tillåts behålla makt och att jag för länge sedan borde har tvingats lämna Göteborgs-Posten utan ett öre på fickan.

Jag undrar i all enkelhet hur Wolodarski menar att jag skulle ha tvingats till det? Genom beslut i Haagtribunalen, eftersom mina ”brott” enligt Wolodarski tycks vara av den digniteten?

Jag har de senaste fem åren som ordförande i Stampen tagit ansvar och tillsammans med ledning och medarbetare jobbat stenhårt för att återställa Stampen Media och dess tidningars styrka. Därmed har vi värnat jobben och den viktiga lokaljournalistiken. De senaste åren har vi lyckats stärka tidningarna och den lokala kvalitetsjournalistiken. Nu stärker vi positionen ytterligare genom att kroka arm med Polaris Media, NWT Gruppen Media och VK Media – en av Nordens starkaste mediekonstellationer.

Är det i själva verket det som gör Peter Wolodarski så rasande – bortom all sans, balans och måtta?

 

Peter Hjörne