Annons: Mediedagen 2019
Carl-Vincent Reimers, projektledare på Näringslivets medieinstitut (NMI)

”Svenska medier försummar EU-politiken”

Diskussion

Medier som ser sig som seriösa nyhetsförmedlare har ett ansvar för att EU-politiken också avspeglas i den politiska rapporteringen. Det skriver Carl-Vincent Reimers, projektledare på Näringslivets medieinstitut, NMI, som har jämfört den franska tidningen Le Monde och Dagens Nyheters rapportering om EU:s upphovsrättsdirektiv.

Det stundande Europaparlamentsvalet har åter vitaliserat debatten om svenska mediers EU-bevakning. Senast i ett inlägg från Expressens ledarsida som kritiserar SVT för att bara ha en enda Europakorrespondent (16/3-18).

Näringslivets medieinstitut, NMI, gör nu ett försök att bidra med ett nytt perspektiv i debatten om svensk EU-bevakning. Denna vecka publicerar vi en fallstudie som jämför den franska tidningen Le Monde och Dagens Nyheters rapportering om EU:s upphovsrättsdirektiv, som varit en av de politiskt mest kontroversiella sakfrågorna i EU.

I stället för att titta på kvantiteten av totalt antal EU-artiklar, som tidigare varit i fokus, undersöks kvaliteten på artiklarna i en specifik sakfråga. Undersökningen gör detta genom att analysera vilka konfliktlinjer som gestaltas i artiklarna. Konfliktlinjer är ett vanligt journalistiskt grepp som visar var fokus ligger i nyhetsrapporteringen, till exempel juridik, sociala faktorer, nationella intressen eller EU-politik.

Undersökningen av 37 publiceringar visar att antalet artiklar som beskriver den EU-politiska konfliktlinjen är betydligt vanligare i Le Monde än i DN (10 jämfört med 3 artiklar). Med ”EU-politisk konfliktlinje” menas alltså artiklar som beskriver eller citerar centrala EU-politikers olika åsikter om upphovsrättsdirektivet i Europaparlamentet, Ministerrådet, Europeiska kommissionen eller någon annan central EU-institution.

En invändning mot detta skulle vara att Le Monde är en tidning med större resurser, men detta kan inte förklara hela skillnaden. Även när man kompenserar för att Le Monde totalt sett har fler artiklar är den EU-politiska konfliktlinjen fortfarande dubbelt så vanligt förekommande jämfört med i DN.

En förklaring till detta är att DN förvisso beskriver sakfrågan i ideologiska/politiska termer, men sällan kopplar detta till den EU-politiska nivån. Medan Le Monde inkluderar flertalet citat från Europaparlamentets ledande politiker i sakfrågan – kristdemokraten Axel Voss och miljöpartisten Julia Reda – har inte DN ett enda. Ofta nöjer man sig i stället med uttalanden från svenska Europaparlamentariker med oklar koppling till sakfrågan. Det skulle kunna jämföras med om Sydsvenskan endast skulle rapportera om skånska riksdagsledamöters åsikter i en nationell politisk fråga. Läsarna avskärmas därmed från den mest relevanta politiska nivån.

Undersökningen visar också på positiva aspekter av DN:s rapportering. Den typ av rapportering som många bedömare anser vara den mest snedvridna, där ”EU” i generella termer ställs mot det egna landet, är i stort sett frånvarande i både Le Mondes och DN:s rapportering. Det är ett kvalitetsbetyg som visar att båda tidningarna håller sig ifrån de svepande och grovt generaliserande gestaltningar av EU-nyheter som varit vanligt förekommande i framför allt brittiska tidningar.

Icke desto mindre är det svårt att ignorera frånvaron av den EU-politiska nivån i DN och vad det har för konsekvenser för det offentliga samtalet. I grunden handlar det om att medierna försummar en av sina viktigaste uppgifter i ett demokratiskt samhälle: nämligen att ge medborgarna saklig och balanserad information om samhällsfrågor. När EU-politiken försummas, försummas också detta uppdrag. Bryssel är i dag EU:s politiska huvudstad, av lika stor eller större betydelse för svenska medborgare och företag som Stockholm. Medier som ser sig som seriösa nyhetsförmedlare har ett ansvar för att detta också avspeglas i den politiska rapporteringen.

Det är inte första gången svenska medier kritiseras för en dålig EU-bevakning. När regeringen 2016 presenterade utredningen EU på hemmaplan fick journalistiken en rejäl känga. Utredningen lyfter bland annat upp bristande kunskaper om EU:s olika institutioner hos journalister, bristande intresse för EU-nyheter vid redaktionerna, samt få antal journalister stationerade i Bryssel. På så sätt reduceras stormiga politiska konflikter i Bryssel till stiltje och EU framställs som byråkratiskt, tråkigt och ointressant.

Medier kan dock själva med relativt enkla metoder förbättra sin EU-bevakning. Genom att arbeta konkret med att ge journalister rätt förutsättningar kan svenska medborgare få den EU-rapportering man förtjänar.

NMI vill här särskilt lyfta tre åtgärder:

  1. Arbeta metodiskt med citat från ledande EU-politiker. Det räcker inte med att svenska Europaparlamentariker får kommentera nya lagförslag i media. Man måste våga inkludera citat från de ledande EU-politikerna, även om de kommer från andra medlemsländer och talar andra språk.
  2. Använd fler europeiska källor i rapporteringen. Som EU-journalisten Sigrid Melchior skriver i sin ”Handbok i EU-journalistik” är andra europeiska dagstidningar utmärkta källor. Likaså erbjuder EU-institutionernas hemsidor ofta färdigt redaktionellt material. Dessa kan kompensera för att man ej har råd med en Brysselkorrespondent på plats.
  3. Sätt upp egna mål för andel EU-artiklar. Tidigare kritik poängterar att redaktioner är mer ointresserade av EU-nyheter än sina reportrar. Genom att sätta upp mål för att öka andelen EU-nyheter kan man ge dessa journalister som kämpar i motvind ökat incitament för att kunna sälja in artiklar till de egna redaktionerna.

Utan ett målmedvetet och praktiskt inriktat arbete från mediernas sida kommer svenska medborgare fortsatt stå utan en EU-bevakning värd namnet. Tar man dock till sig av ovanstående åtgärder kan media visa att man menar allvar med att erbjuda en allsidig och saklig nyhetsbevakning.

Carl-Vincent Reimers

Projektledare på Näringslivets medieinstitut (NMI) som finansieras av Stiftelsen fritt näringsliv

Om undersökningen

Undersökningen har genomförts under februari-mars 2019. Det material som undersökts har publicerats under perioden september 2016–december 2018.

NMI:s rapport ”De osynliga konfliktlinjerna: Le Monde och Dagens Nyheters EU-rapportering i en jämförelse” lanseras vid ett seminarium i morgon onsdag, men går att ladda ned här.