Annons: Mediedagen 2019
Jens B Nordström. Foto: Press.

”Lars Idermark har poänger i sin kritik mot medierna”

Diskussion

Dagens industri har i sin bevakning av Swedbank-affären blandat ihop kommentators- och journalistrollen. En sjuka som blir allt vanligare inom ekonomijournalistiken – med Di i en ledande position, skriver Jens B Nordström, ekonomireporter och kommentator på TV4.

När Lars Idermark till slut tvingades bort från posten som styrelseordförande i Swedbank riktade han i sitt sista pressmeddelande kritik mot svensk media. Idermark skrev att det varit svårt att ”få gehör för sakfrågor, proportioner och att kunna bemöta direkta felaktigheter”. Kommentaren utlöste de väntade reaktioner från ledande svenska ekonomijournalister: Hur vågade Idermark kritisera dom! ”Offerkoftan är inte så lite provocerande”, skrev DI:s Andreas Cervenka i tidningen. På sociala medier var tonen ännu mer uppskruvad.

Problemet är att Idermark har en del poänger i sin kritik. Till att börja med bör det sägas att Uppdrag Gransknings program kring Swedbank var alldeles utmärkt journalistik. Många andra redaktioner har också gjort utmärkta uppföljningar, däribland Dagens Industri. Men den rosa affärstidningen har särskiljt sig – för den har också aktivt försökt forma händelseförloppet, på ett sätt som andra redaktioner inte gjort. Och den aktivismen bör vi diskutera.

Kort efter att Uppdrag Granskning sänts började Dagens Industris reporter Anders Hägerstrand personligen kräva att ledande personer på Swedbank skulle bytas ut. 10/3 skrev han artikeln ”Swedbanks ägare spelar teater – nu måste vd och styrelse avgå”. Detta krav har Hägerstrand sedan upprepat med stor regelbundenhet i tidningen. Idermark och Bonnesen måste bort. Snabbt räknat hittar jag ytterligare fyra artiklar där Dagens Industris reporter driver linjen att ett antal Swedbank-huvuden måste rulla.

Nu är det kanske inte ovanligt att en krönikör tar ut svängarna. Men kruxet är att Anders Hägerstrand också vill vara nyhetsreporter. Ena sekunden vill han rapportera objektivt om vad som sker i Swedbank. Nästa sekund driver han kampanj för att ledande personer ska sparkas. Det är svårt att kombinera de två rollerna på ett trovärdigt sätt.

När Lars Idermark sedan avgick och kritiserade media, var Hägerstrand snabb att avfärda kritiken. I den rosa affärstidningen skrev han att Idermark getts alla möjligheter att kommentera, och tillade generöst: ”Jag är själv beredd att göra intervjuer när som helst”. Men vad är det erbjudandet värt, när reportern ifråga redan bestämt sig för att någon ska avgå? Hur stor är chansen till en rättvis behandling, om reportern redan satt sin heder i pant på att intervjuobjektet ska sparkas? Jag kan förstå om Lars Idermark kände en viss tvekan inför Dagens Industris erbjudande.

Att blanda ihop kommentatorsrollen och journalistrollen är en sjuka som blir allt vanligare inom ekonomijournalistiken. På politikens område vore det exempelvis otänkbart att se rubriken: ”Mats Knutson kräver att Annie Lööf avgår!” Men bland affärstidningarna blir detta allt vanligare, med Dagens Industri i en ledande position. Jag tror det vore nyttigt om vi funderade vad det gör för trovärdigheten inom ekonomijournalistiken.

Jag kan tyvärr inte heller själv säga att jag har ett fläckfritt förflutet på området. Som kommentator på TV4 förväntas även jag ha en del åsikter. 2011 kom jag ut med en bok om Saabs dåvarande ägare Victor Muller, och blev ombedd att skriva på Expressens debattsida. Jag krävde inte rent ut att Victor Muller borde avgå som vd för Saab, men det var jag menade. Resultatet blev det förväntade: Victor Muller blev vild och galen och vägrade flera gånger göra intervjuer med mig. Som reporter är det lätt att avfärda detta på samma sätt som Dagens Industri gjort – ilskan måste ju vara tecken på att jag är en smart, tuff och hård journalist? Men i efterhand ångrar jag debattartikeln. Jag var där och då inte reporter, utan en aktör i dramat. Jag tror nyhetsjournalister ska vara försiktiga med det.

Swedbank är på många sätt ett otacksamt ämne att diskutera. Uppenbart är att det finns stora frågetecken kring penningtvätt i banken. Mycket hade inte kommit upp om det inte varit för journalistisk granskning. Och det är inte heller orimligt att det ställs frågor om ledande personers ansvar. Men traditionellt sett har tidningar försökt skilja på opinionsbildning och nyheter. Den separationen av journalistisk kyrka och stat håller Dagens Industri på att urholka när deras reportrar kampanjar för avgångar inom Swedbank. Jag tror detta är extra lätt hänt när journalisterna tycker att uppsåtet är gott. Uppdrag Gransknings program om Swedbank var utmärkt journalistik. Då dras andra redaktioner gärna med, och vill se till att det händer något.

En annan tanke är att det kanske beror på bristande resurser på Dagens Industri. Eller ren lathet. Det klassiska utlägget under en pågående skandal är: ”Ring runt och se om någon vill att NN ska avgå”. Det tar tid. Det är naturligtvis enklare att göra som Dagens Industri och kolla om kollegan tre meter bort kan kräva avgången i stället.

Lättare och enklare. Så kan vi naturligtvis ha det i journalistiken. Men vi bedrar oss grundligen om vi tror att det kommer utan ett pris. De som hävdar att journalister också är aktivister kommer att få än mer rätt, när nyhetsreportrar både vill tillsätta och avsätta makthavare. Det borde Dagens Industris redaktion reflektera över, i stället för att reflexmässigt idiotförklara Lars Idermark.

Jens B Nordström
Ekonomireporter och kommentator på TV4. Författare till Tronstriden – maktkampen i Industrivärden och Saabs sista strid.