Annons: Mediedagen 2019
Mattias Göransson. Foto: Ola Kjelbye

”God journalistik avgörs inte i rätten”

Replik

Journalister, och inte minst deras prisjuryer, måste kunna värdera material självständigt och oberoende av rättsväsendet – ännu mer så om berättelsens kärna är just en rättsskandal, skriver Mattias Göransson, chefredaktör för Filter i en replik om årets Guldspade.

Det här är en replik på Bo G Anderssons diskussionsinlägg om årets Guldspade. 

Bo G Andersson ifrågasätter att Thomas Petterssons fick en guldspade för sitt arbete med Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Det är helt i sin ordning. Ska jag vara ärlig överraskades jag själv av utmärkelsen, av den enkla anledningen att svenska prisjuryer tenderar att vara fega i sammanhang som dessa.

Bo G Andersson ger själv ett exempel på hur det brukar gå till genom att nämna att Hannes Råstam inte fick någon guldspade för sina första Quickdokumentärer. I stället väntade man, på Anderssons egen tid i juryn, tills rättsväsendet vaknade till liv, och hade börjat fria Bergwall från sina morddomar. Det menar Andersson var bra.

Själv är jag dubbel part i målet, som både vän till den avlidne Hannes Råstam och redaktör för Thomas Petterssons Palmegräv. Om man som jag känner Quickfallet utan och innan vet man att Råstams dokumentärer inte enbart rymde Quicks återtagna erkännanden, utan även sköt åklagarens bevisning fullständigt i sank. Likväl var det på håret att inte Bergwall beviljades resning – jag vågar påstå att det hela avgjordes av vem som råkade vara riksåklagare vid tillfället, samt dennes högst personliga ställningstagande. Med andra ord kunde Bergwall än i dag ha suttit inlåst, trots en helt igenom solid grävinsats från Sveriges genom tiderna främsta undersökande journalist.

I så fall borde Råstam enligt Bo G Andersson aldrig ha fått någon guldspade. Enligt hans logik är det nämligen rättsväsendet som avgör vad som är god journalistik. Naturligtvis är det tvärtom. Journalister, och inte minst deras prisjuryer, måste kunna värdera material självständigt och oberoende av rättsväsendet – ännu mer så om berättelsens kärna är just en rättsskandal.

Därför blir det än mer udda när Bo G Andersson huvudinvändning mot guldspaden till Thomas Pettersson är att arbetet, enligt honom, inte ska ha varit »självständigt genomfört«. Detta eftersom uppgifter både erhållits från och lämnats till polisen.

Utöver att Andersson resonemangsmässigt slår knut på sig själv, så är hans påpekande påfallande svagsint i sak. Filters publicering var ovanligt transparent, och om Andersson läst noggrannare – eller varit mer insatt i Palmeutredningen – hade han vetat att det är en pågående förundersökning. Allt källmaterial rörande 32 års utredningsarbete som inte offentliggjordes i samband med rättegången mot Christer Pettersson måste inhämtas från polisen, på det ena eller det andra sättet. I fallet Skandiamannen var den mest centrala faktauppgiften därtill rent polisiär: Hur kom det sig att en man som bevisligen var på brottsplatsen, stämde in på gärningsmannasignalementet, ljög som en häst travade, ägde ett mordmotiv – och så vidare – avfördes från utredningen?

Som redovisas i reportaget avfärdade charlatanerna kring Hans Holmér Skandiamannen med en hopfabulerad skröna om att denne haft en sexuell relation med ett manligt vittne på brottsplatsen, medan mer vederhäftiga personer inom rättsväsendet hävdade att beslutet varit mer välgrundat. Thomas Pettersson insåg dock att ståndpunkten enbart baserades på kollegialitet: eftersom ingen kunde vara så dum att den av misstag avfärdat en på objektiva grunder självklar huvudmisstänkt, måste det ha funnits goda skäl. Men ingen av de tillfrågade visste hur det egentligen låg till. En otänkbar situation – om det bara gällt något annat än den från starten så vanskötta Palmeutredningen.

Hursomhelst visade det sig att den nytillsatta förundersökningsledaren brottades med samma problem. Därmed inträffade det paradoxala att den upplysning Thomas försökt få ut från Palmeutredarna i tio års tid – plötsligt eftersöktes av Palmeutredarna själva. Till skillnad från dem hade Thomas en idé om var svaret kunde döljas, och genom att hjälpa dem på traven kunde han äntligen få ta del av den efterlängtade handlingen.
Huruvida polisen begick ett fel när de lämnade ut dokumentet är en slamkrypare. Vid den tidpunkten var Skandiamannen avförd från utredningen och det rörde sig om ett okontroversiellt utlämningsärende. Dock visade handlingen, när den väl kunde studeras, att beslutet grundades på en serie horribla misstag. Därmed återupptogs också polisutredningen av Skandiamannen. Nu naturligtvis som huvudmisstänkt, eftersom han till skillnad från samtliga tidigare aktuella personer kan bindas till brottsplatsen vid tiden för mordet.

Att välta bort den stenen var alltså en förutsättning både för att Thomas skulle kunna fortsätta sitt grävande, och för Palmeutredarnas beslut att återuppta den avbrutna förundersökningen. Redan den insatsen räcker egentligen för att artikeln ska uppfylla guldspadekriteriet om att »avslöja eller skildra något som allmänheten inte kände till«. (Väl att märka: Guldspadejuryns prismotivering är inte beroende av utfallet av den pågående förundersökningen mot Skandiamannen.)

Strax därefter fick så Thomas veta att en av Skandiamannens närmaste vänner varit en vapensamlare med uppemot 200 revolvrar i källaren. En närmare kontroll visade både att de var okända för polisen och att minst fem var av en sort som matchade Palmekulorna. Av skäl som redovisas i texten var vapnen spridda för vinden och omöjliga att spåra för en journalist; vad det gällde revolvrarna kom vi alltså inte längre. Bo G Andersson tycks invända mot att Thomas då överlämnade upplysningen till polisen. Det får stå för honom. Jag menar att unika omständigheter tarvar unika beslut – vi talar trots allt om ett olöst statsministermord.

Vad polisen därefter gjorde med revolvrarna fick vi inte veta, utan där var det sedermera tidningen Expressen som genom en diariesökning på Nationellt forensiskt centrum upptäckte att flera hade spårats och provskjutits. Det var även Expressen som avslöjade att polisen genomfört en teknisk undersökning av vapensamlarens villa samt beslagtagit en avfyrad Magnumpatron.

Thomas uppgifter om Skandiamannen jämför Bo G Andersson hursomhelst med uppgifter som andra journalister har lämnat genom åren, då gällande de så kallade polis- och Sydafrikaspåren. Dessvärre demonstrerar han därmed sin okunskap: Dessa har varit så lösryckta och präglas av en så systematisk inkompetens att de endast kan likställas med soppan polisen själv kokade kring den felaktigt utpekade Christer Pettersson, eller för all del Thomas Quick.

Varför Andersson även har fel när han spekulerar om förtal av avliden har jag kommenterat i andra sammanhang, däremot är han inne på något viktigt när han ifrågasätter beslutet att förhandsinformera polisen om publiceringen. Om jag förstår honom rätt lutar han sig där mot principen om konsekvensneutralitet. Jag är naturligtvis medveten om att den upphöjts till dogm hos stora delar av den svenska journalistkåren. Själv menar jag emellertid att denna dogm alltför ofta tas som intäkt för ansvarslöshet, och att detta har varit särskilt tydligt i den journalistik som genom decennierna publicerats kring Palmemordet.

Så: ja, Thomas och jag insåg att vi fattade ett kontroversiellt beslut när vi gav Palmeutredarna en vecka på sig att utföra utredningsåtgärder innan artikeln nådde offentligheten. (Naturligtvis fick de ingen möjlighet att påverka själva publiceringen, och efterfrågade heller inte någon.) Av den anledningen var det viktigt att redovisa den saken för både läsare och kollegor. Likväl hävdar vi att det var rätt att, i det här fallet, sätta ansvarsfullhet före konsekvensneutralitet. Att Bo G Andersson använder det beslutet i sin argumentation om osjälvständighet blir dock återigen bakvänt, eftersom det tvärtom visar på en ovanlig självständighet – här gentemot nyhetsjournalistikens doktriner.

När någon på så odistinkta grunder gör sig omaket att författa en debattartikel famlar man osökt efter den egentliga orsaken. Själv tror jag att Bo G Anderssons motvilja först och främst baseras på Filters val att presentera avslöjandena kring Skandiamannen som lösningen på Palmemordet. Själv menar han att påståendet saknar täckning, även om han – paradoxalt nog – anser att saken faller i ett annat ljus den dag polisen presenterar samma slutsats.

Bortsett från att man undrar hur Bo G Andersson vill ha det egentligen – ska journalistik vara oberoende eller auktoritetstroget förlita sig på myndighetsutsagor – har jag redan kommenterat även omslagsrubriken till leda. Men visst, vi tar det igen: den baseras på faktumet att alla tillgängliga fakta talar för att Skandiamannen är Olof Palmes baneman. Tio centrala omständigheter redovisas i Thomas Petterssons reportage, ännu mer utförligt i boken Den osannolika mördaren – och i punktform på länken jag hänvisade till här ovan. Dessa omständigheter är händelsevis tio fler än vad polisen lyckades prestera kring stackaren Christer Pettersson, som icke desto mindre utmålades som skyldig både i tingsrätten och av Bo G Anderssons egen journalistgeneration, där många för övrigt fortfarande biter sig fast vid denna vanföreställning.

Innan SVT visade den första Quickdokumentären liknade Hannes Råstam situationen vid att klättra längst ut på en trädgren. Han visste att Sture Bergwall var oskyldig, inte på grund av något dumdristigt övermod utan baserat på överlägsen sakkunskap och faktumet att han och Jenny Küttim gått igenom varenda detalj med en nitiskhet långt bortom de flestas fattningsförmåga.

Problemet var att det i slutändan inte spelade någon roll: Quick var trots allt dömd för åtta mord, och så gott som hela den svenska mediekåren hade köpt idiotin med hull och hår. I princip alla skulle vilja såga ner den gren Hannes satt på. Eftersom det svenska rättsväsendet av tradition är obenäget att rätta begångna misstag, kunde någon morddom lika gärna kvarstå på grund av någon teknikalitet – och som Hannes såg det skulle grenen då åka av. Hela hans journalistiska trovärdighet skulle falla i backen, och han menade på fullt allvar att han i så fall tänkte ägna resten av livet åt något annat yrke.

Eftersom jag kände Hannes Råstam insåg jag naturligtvis att även Thomas och jag satte oss på en trädgren när Den osannolika mördaren publicerades. Vi förväntade oss både sakliga och irrelevanta invändningar, men räknade med att tiden skulle tala för vår sak.

Mattias Göransson
Chefredaktör på magasinet Filter