Annons: Fojo
Anna Gullberg. Foto: Annelina Bjernulf.

”Tack för att jag blev kvoterad”

Diskussion

"Mitt allra första chefsjobb fick jag - precis som ni - via vanlig hederlig könskvotering", skriver Anna Gullberg till alla manliga mediechefer på åttonde mars.

Texten har tidigare varit publicerad på Anna Gullbergs blogg.

Kära vd:ar och toppmediechefer.

I slutet på förra året blev ni ett skämtmeme i en Messengergrupp. Förlåt om det låter brutalt men det känns inte riktigt rätt att hålla inne med det roliga heller, så här på 8 mars, Internationella kvinnodagen.

Det var det där bildmontaget på er i Medievärlden som tog humorpriset. Krönikan av Linnea Kihlström, med nedslående uppgifter om hur det snarare blir färre kvinnliga mediechefer i toppen än fler, gav en sorglig fördjupning.

Manspreadet på toppen är så brett att det knappt finns nån plats över för kvinnor i översta chefsleden.

Det vore ostrategiskt att avslöja vilka som skrattade åt bildmontaget men jag lovar att ni skulle bli rejält förvånade över namnen, och hur högt och rått. Det skrattades åt en osviklig förmåga att selektivt känna igen kompetens. Åt generationsväxlingar i gubbleden, där kostym visserligen bytts mot designerjeans men där snoppkompetensen består.

“Visst är det härligt att kompetens är viktigare än kön!”

“Det ständigt pågående mansväldet fortgår obekymrat”

“Käre värld, på riktigt. Du skojar?!”

Insert smiley med sprutande tårar av skratt.

*ROFLMAO*

Jag stannar där. Att berätta vilka som skrattar vore oklokt, men å andra sidan verkar det inte vara mycket som går förlorat heller?

Jag börjar skriva en lista på kvinnonamn som försvunnit ur tidningsbranschen, ersatts av män, kvinnor som inte längre leder redaktioner, är utgivare eller sitter i ledningsgrupper runt om i landet.

Slutar. Deppen. Listan är inte kort.

Å andra sidan är det anmärkningsvärt annorlunda hos Public Service-företagen. Hur kommer det sig? Kanske en punkt på nästa styrelsemöte ändå?

Det ser besvärande ut, ändå är vi i åren efter #metoo i en bransch som har all anledning att rannsaka sig.

Men jag kan avslöja: Mitt allra första chefsjobb fick jag – precis som ni – via vanlig hederlig könskvotering.

Tack för det!

Hon var en redaktionschef som hette Ewa och hon kände igen en talang. Det kan ha varit så att det fanns något i mig som påminde mig om henne när hon var ung, det brukar oftast vara så.

Bortom det där självklara man söker i nya förmågor så brukar det vara en liten detalj som avgör: det måste kännas skönt i magen och man ska vara fullständigt trygg med sin rekrytering. Den får väldigt gärna påminna om nån man känner väl.

Som en själv till exempel.

Speglandet i varandra. Det är precis vad vi ser när vi skrattar åt bilderna på er. Inte för att ni var och en är larviga, inte på något sätt.

Tvärtom känner jag flera av er och vet av egen erfarenhet att ni är bra på era jobb, men vi skrattar för att varje individ är en del av en unken pixlig mosaik som minner om gamla tiders dammiga rader av direktörs- och redaktörsporträtt i de gamla tidningshusen.

Men nu är det 2019 och ledningsgrupperna lämnar ändå en del övrigt att önska. Har ni inte misslyckats då? Igen?

Jag förutsätter att era cv är fläckfria, och i vart och ett av fallen var den som anställde er förmodligen helt på det klara med att ni var rätt man för jobbet.

Men sett över tid blir det svårt att med rationella termer förklara att ett yrke ditt kvinnorna flockats genom åren, till och med är i majoritet, inte lyckats bättre i den yttersta toppen.

Att ni bara fortsätter att välja varandra i mansklubben, obekymrat.

Visserligen får ni lite smäll eller beröm varje år runt den 8 mars, som i den här texten till exempel, men inte ens #metoo-året tycks ha lett till någon bättring. Vi kvinnor som suttit i toppen är till och med färre än tidigare, det har Medievärlden berättat om.

Tiderna. De är svåra, vi vet det i Messengergruppen också. Mediebolagen går samman, utgivarna blir färre, ledningsgrupperna går till madrasserna nu. Det gäller att snabbt känna igen en vän då.

En vän precis som en själv. I tider av kris blir vi enkelspåriga och tunnelseende. Det är mänskligt men inte särskilt upplyst.

Ni verkar i en bransch som berömmer sig om att ligga i den så kallade framkanten av digitaliseringen. Siffror är allt. Mätbara mål. Men missar man att datautvinna hälften av humankapitalet så krävs ingen data scientist för att peka på allvarliga brister i underlaget.

Vi som når fram då? De få gånger vi väl når till toppen så mäts vi ofta med nån annan måttstock. Den är jättekonstig och flummig och fullständigt omöjlig att förhålla sig till eftersom den innehåller inte alls siffror och resultat utan istället värderingar och projiceringar.

I stället för röda siffror eller svarta siffror i balansräkningen så löper skalan på den emotionella måttstocken i ytterst opålitliga gradangivelser: Från den iskalla bitchen som hänsynslöst driver medarbetarna framåt i ena änden, till extremen i andra riktningen, den snälla kravlösa mammabossen som fixar mysiga fredagsfikor och styrelserapporter samtidigt som hon bränner ut sig. Schabloner som blir helt omöjliga att verka i, väldigt snabbt.

Att kvinnliga chefer av medarbetarna oftare förväntas vara mer som snälla mammor än som målstyrda professionella ledare med rätt att ställa krav och fatta svåra beslut är bekymmersamt, särskilt i tuffa tider som dessa.

Vi mäter själva med den emotionella måttstocken också. Vi säger till exempel inte: ”Jag hade tyvärr inte rätt verktyg för att utföra uppgiften så det gick inte som planerat, men tråkigt hörru. Vi behöver nya och bättre verktyg” utan istället “jag tar på mig hela ansvaret för att jag inte räckte till för er”.

Jag har aldrig någonsin hört en man säga det. Så det är förmodligen vad som egentligen menas med äkta snoppkompetens? Messengergruppen säger: “ROFLMAO syster!”

Tillbaka till min förebild, ansvarig för att bygga en ledningskultur där kompetens alltid var svaret, aldrig ursäkten.

Ewa lärde mig massor, men de för sammanhanget viktigaste jag tagit till mig och med mig är följande tre saker som jag med glädje ger till styrelser och ägare:

Där det finns en kompetent kvinna, lyft henne. Männen blir lyfta av nån annan ändå. Du får en edge som din konkurrent saknar.

Det finns alltid kompetenta kvinnor. Flera av dem överkompenserande kompetenta till och med. Och om du inte hittar nån så är det snarare du som har synproblem, det är inte ett kompetensförsörjningsproblem.

Barn är alltid en möjlighet, aldrig någonsin ett karriärshinder. Ju mer nån övat på logistik, konfliktlösning, gruppdynamik, relationsbyggande och flexibilitet desto mer av ett chefsess blir den. Ge en småbarnsförälder möjlighet att få ihop livspusslet och du har en lojal och pålitlig superrekrytering som inte kommer att överge dig i första taget.

Så uppenbart. Utan henne hade jag aldrig nått vidare. Och uppenbart är också att utan en Anders som lyfte en Thomas så kunde det mycket väl ha varit en Karin i stället. Särskilt om en Ewa fått chansen att lyfta henne.

Det är så lätt att tro att det är så trångt i toppen att det bara finns plats för en. Men så länge vi kvinnor inte organiserar oss bättre blir det inga fler platser vid bordet heller. I min närhet kan jag direkt hitta ytterligare tre utgivare som fick sin chefsstart tack vare Ewa, och otaliga andra som fått prova chefsstolen med fullt förtroende.

Till kvinnorna och männen som vill bli en Ewa säger jag:

Odla talangen runt om dig, frukta den inte.

Skugga en framgångsrik man och gör som han. Bilda din egen bastuklubb och nätverka på riktigt. Nätverka om jobb, rekommendera till jobb, lyft upp och coacha fram.

Inse att olikheten i den du rekryterar gör ditt eget chefsskap så mycket starkare på sikt. Din förmåga att locka till dig många olika sorters talanger avgör din framgång.

Förvänta dig inte att hitta de bästa om du bara letar på halva spelplanen. Välj alltid den mest kompetenta så lovar jag att det blir en bra mix.

Jag ser fram emot bildcollage som är betydligt svårare att göra sig lustig över 8 mars.

Kör hårt!

Anna Gullberg