Annons: Fojo
Malin Ekman. Foto: Johan Knobe.

Public service-företagen borde agera föredöme i stället för skräckexempel

Kolumn

Kritiken mot SVT:s personalpolitik visar på ett stort problem i mediebranschen. Yrket blir allt mindre attraktivt och om den journalistik som mediehusen skryter med ska överleva på sikt måste arbetsgivarna fundera över kompetensförsörjningen, skriver Malin Ekman.

Så tog en efter en bladet från munnen.

Namnkunniga, erfarna, högst kompetenta.

Alla har de behandlats oanständigt av Sveriges Television, en av landets största mediearbetsgivare.

Lina Thomsgård bröt tystnaden först, för vilket hon förtjänar en eloge. Det börjar nämligen bli svårt för SVT-cheferna att fortsätta på samma axelryckande linje.

Daniel Sjölin och Carin Hjulström har följt efter, och vittnat om hur företaget behandlat dem som skit.

Situationen är inte begränsad till SVT, även om företaget framstår exceptionellt nonchalant åt problemen.

De fasta anställningarna i mediebranschen är så få att de lyckligt lottade håller krampaktigt tag i dem. De vet nämligen att möjligheten kanske aldrig kommer igen. Sedan finns det sådana som hellre jobbar i egen regi än slukas upp av det stora företagsmaskineriet. Men det rör sig om undantag, stora namn med egna plattformar eller ovanliga och eftertraktade specialkompetenser. De flesta verkar vara intresserade av anställningstrygghet, eftersom de är beroende av den för att få livet att fungera: fixa försörjningen, köpa bostad eller planera för framtiden.

I uppropet på Expressens kultursida (20/3) vittnar medarbetare om att de skjutit upp familjebildningen. “Flera av oss har känslor av att ha blivit utnyttjade, manipulerade, förbisedda, slutkörda och rädda för att ta olika beslut i livet – till exempel att skaffa familj.”

Bakom bekännelserna ligger en personalpolitik som både riskerar skapa psykisk ohälsa och dränera branschen på talanger.

Några av mina mest begåvade vänner och bekanta i yrket har sökt sig utanför journalistiken – pr-branschen, diplomatin, storföretag, juridiken – sedan hoppet om att branschen ska förändras och allt en dag ska falla på plats grusats.

LAS-karusellen på Sveriges Radio är ett stående exempel i journalistkretsar. Några av landets bästa reportrar, researchers och producenter behandlas som slit- och slängvaror. De är gisslantagna i sina chefers jojo-politik. Ena stunden får de höra hur oumbärliga och värdefulla de är, nästa att de ju aldrig getts några löften och “tack för den här tiden, vi ses om vi behöver dig igen”.

Flera av de kända och okända namn som vittnat om SVT:s personalpolitik den senaste veckan har beskrivit liknande erfarenheter.

Carin Hjulström skriver gripande i Göteborgs-Posten om åren i SVT:s klor och de vita lögnerna till alla som frågade varför hon inte längre syntes i rutan.

Det är förstås ingen rättighet att synas i rutan fram till pensionen, men det finns olika sätt att tillvarata kompetens. Hjulström arbetade både med att ta fram nya format, skriva manus och producera. Att plötsligt ignorera – “ghosta” som det ju kallas – någon som arbetat som programledare från och till i tjugo år är faktiskt hänsynslöst och ganska omänskligt.

Som Expressens Daniel Sjölin, tidigare programledare för Babel, konstaterade förra veckan är lösningen inte nödvändigtvis ”fast anställning åt alla” men ett mer värdigt bemötande.

Det här handlar inte så mycket om en navelskådande metadebatt som man kan tro. Inte heller bara om att även journalister har rätt till en anständig arbetssituation.

Lex lärarkrisen, handlar det om att journalistyrket måste hållas tillräckligt attraktivt för att kvalificerade personer ska söka sig till det även i framtiden. Faktum är att om den journalistik som mediehusen skryter med att tillhandahålla ska överleva på sikt så måste arbetsgivarna fundera över kompetensförsörjningen. Antalet sökande till journalistutbildningarna minskar. Vänner på olika medieföretag berättar att det är numera är svårt att rekrytera sommarvikarier.

Varför välja en bransch som befinner sig i strukturell kris och dessutom behandlar sina anställda, förlåt projekt- och frilansmedarbetare, dåligt?

För den som är samhällsintresserad eller vill ha en biljett ut i världen eller till händelsernas centrum finns i dag fler alternativ. Fler företag profilerar sig som samhällsengagerade och det blir lättare att nå ut via egna plattformar.

Risken är också att journalistyrket blir en klassfråga. Bara den som har kontakter och ett socialt kapital att falla tillbaka på kan unna sig att sätta självförverkligande framför trygg försörjning. Redan i dag är akademikerbarn överrepresenterade och mångfalden får underbetyg.

Om journalistiken ska vara livskraftig i framtiden krävs att mediehusen investerar i förmågor som kan leverera den. Redan i dag har få frilansar möjlighet att försörja sig som journalister på heltid.

För de fristående medieföretagen, som inte livnär sig på skattsedeln utan egenförvärvade inkomster, är det mer komplicerat att erbjuda trygghet. Dagens Nyheter har utgjort ett gyllene undantag och rekryterat reportrar och profiler på löpande band; visat att det handlar om att ta betalt av läsarna för att kunna investera i journalister men också om att investera i journalister för att kunna ta betalt av läsarna. Generellt är det dock svårt att förutse konjunktur och prenumerationsutveckling.

Det torde vara enklare för public service som varje år har ett lika stort anslag att förhålla sig till. Det räknas till och med upp med någon procent. Med den utgångspunkten borde public service agera föredöme i stället för skräckexempel.

 

Malin Ekman

Journalist och mediekommentator