Annons: PP Pension
Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt vid Stockholms universitet.

”Kvällspressens förtroendekris allvarlig”

Diskussion

Pressetiken måste skärpas för att återskapa förtroendet för framför allt kvällspressen, skriver Claes Sandgren, professor emeritus i civilrätt. Han föreslår ett saftigt bötesbelopp för den som fälls i PON.

Aftonbladets artiklar om teaterchefen Benny Fredriksson och forskaren Martin Kragh har föranlett smärre reträtter från tidningens ledning, inte mer. Trots att Pressens Opionionsnämd (PON) slagit fast att tidningens publiceringar om Fredriksson ”grovt brutit mot publicistisk sed”, är det i urskuldande ordalag som ledningen tagit avstånd från artiklarna. Och tidningens spionerimisstankar riktade mot Kragh har än mindre föranlett någon självrannsakan.

De här övertrampen är en god utgångspunkt för en diskussion om vad som bör göras för att pressetiken ska skärpas, särskilt inom kvällspressen. En sådan diskussion är så mycket mer angelägen som kvällspressen ligger i botten på Förtroendebarometern. Denna visar att krisbranscher som polisen och sjukvården har fyra-fem gånger högre förtroende hos allmänheten än kvällstidningarna. Det är en förtroendekris som berör inte bara deras nyhetsdelar utan får inverkan även på trovärdigheten för deras seriösa journalistik.

Så vad bör göras?

Att börja med bör ansvariga utgivare svälja förtreten och direkt vända sig till de berörda: ”Vi har kränkt er. Vi ber om er förlåtelse.” Det må låta svulstigt men ett sådant naket medgivande kan ha en läkande verkan för den som söker upprättelse. Expressens chefredaktör gjorde tvärtom i fjol sedan Pressens Opinionsnämnd (PON) fällt fyra publiceringar för brott mot de pressetiska reglerna. Han angrep PON med följd att de kränktas publicitetsskador förvärrades än mer.

Vidare bör de ansvariga ställas till ansvar på det sätt som tidningarna ställer andra makthavare till ansvar. Men den nuvarande ansvariga utgivaren av Aftonbladet har låtit förstå att ingen ansvarig ska tvingas lämna sin befattning på grund av övertrampen eller ens sättas i karantän. Såvitt gällde artiklarna om Fredriksson hävdade hon att ”vår granskning var gedigen och genomarbetad”. Det var alltså hennes uppfattning om det karaktärsmord som nu fördömts av PON. Mycket riktigt slätar hon över fällningen med ett halvkvädet medgivande att ”tidningen gjort fel”. Att utkräva ansvar av andras misstag är tydligen en annan sak.

Den ekonomiska kompensation som en publicitetsskada utlöser bör också övervägas. Den avgift som följer med en fällning av PON är försumbar, i Aftonbladets fall 32 000 kr, 0,13 procent av Aftonbladets vinst. Avgiften för ett fällande beslut av PON bör därför höjas, så att den har åtminstone någon avskräckande verkan. Kompensationen bör tillfalla dem som drabbas av övertrampet eller deras anhöriga. Avgiften bör bestämmas med ledning av överträdelsens grovhet, upplagans storlek och andra parametrar. I Aftonbladets fall skulle förslagsvis en avgift på 3,2 miljoner kronor möjligen stämma tidningen till eftertanke, trots att den inte skulle göra mer än ett litet hack i räkenskaperna.

Vidare bör insynen i det journalistiska arbetet stärkas, eftersom det skulle kunna motverka brott mot pressetiken. Det skulle kunna ske genom att ett efterforskningsförbud togs in i de pressetiska reglerna eller de yrkesetiska reglerna (se nedan). Men mer kraftfullt vore att meddelarskyddet sträcktes ut till att omfatta mediernas anställda, naturligtvis på ett sätt så att källskyddet inte träddes för när. Medierna ser sig som den tredje statsmakten och framhåller att de fyller en samhällelig funktion, varför de skiljer sig från annan privat verksamhet. Det är tänkbart att Aftonbladet skulle ha besinnat sig, om ledningen vetat att en medarbetare tryggt kunnat gå till andra medier med information om den bräckliga grunden för tidningens publiceringar. Som det nu är slår medierna vakt om ett vidsträckt meddelarskydd för andra makthavare men det är tydligen en annan sak.

Journalisternas egna yrkesetiska regler borde vara betydelsefulla för journalisternas etik. Men de är en död bokstav så till vida som Journalistförbundets yrkesetiska nämnd inte behandlar mer än ett eller två ärenden per år. Det är med fog som allmänheten alltså misstror nämnden. Journalisterna kan nämligen undandra sig en granskning genom att vägra att svara på frågor från nämnden. Att samma journalister kräver av makthavare att de ska svara på frågor är tydligen en annan sak.

De yrkesetiska reglernas efterlevnad är också bristfällig. En regel föreskriver att en journalist ”inte får åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande.” Går det någon dag utan att en kvällstidningsjournalist åläggs ett sådant uppdrag? De yrkesetiska reglerna behandlar utförligt anskaffningen av uppgifter. Men det finns ingen bestämmelse om att journalister inte får använda mutor för att skaffa sig information. Om journalister exempelvis betalar poliser för att dessa för egen vinning ska röja sekretessbelagd information är det ett mutbrott, något som påpekades av riksdagen redan för 40 år sedan. Men att journalister bekämpar korruption varhelst den i övrigt förekommer är tydligen en annan sak.

Men: är det inte inom ramen för yttrandefrihetslagstiftningen, TF och YGL, som kränkningar av enskilda ska prövas? Jo, men det rättsliga skyddet för sådana publicitetskränkningar är outvecklat, delvis på grund av pressens egen sanering. En förstärkning av saneringen inkräktar inte på den ordning som lagstiftningen tillhandahåller, utan är ett komplement till denna. Medierna borde måna om självregleringens trovärdighet, så att politikerna inte ser behov att skärpa lagstiftningen. Det hör också till bilden att det är kostsamt och tidskrävande för den enskilde att föra en tryckfrihetsrättslig process i domstol, samtidigt som utsikterna till framgång är små. Det är en sådan restriktiv ordning som medierna vill ha, men då bör de också ge bett åt självregleringen, så att ansvar kan krävas ut för publicitetskränkningar och andra övertramp.

 

Claes Sandgren
professor emeritus i civilrätt, ledamot av styrelsen för Transparency International Sverige. Var ordförande för Institutet mot mutor 2008-2014