Annons: PP Pension
Ola Sigvardsson, Allmänhetens pressombudsman (PO). Foto: Jonas Hellsén

”Jan Scherman har fel om hemlighetsmakeriet”

Diskussion

De friande besluten i PON skickas till media, och är inte hemliga. Min erfarenhet säger mig att det finns en rimlig balans mellan sekretess och offentlighet i det pressetiska systemet, skriver PO Ola Sigvardsson i en replik till Jan Scherman.

Det här är en replik på Jan Schermans inlägg: ”PO vill fälla även Aftonbladets Urban Ahlin-publicering”

Jan Schermans inlägg i Medievärlden om det pressetiska systemet förtjänar några kommentarer. Inte minst för att han på en avgörande punkt missuppfattat systemets konstruktion.

Jan Scherman vänder sig mot det han kallar för ”hemlighetsmakeriet” som han betecknar som otidsenligt och ”i strid med medieföretagens viktiga uppgift att verka för ett öppet samhälle, där inte minst olika former av tvistefrågor redovisas offentligt”.

Vad han syftar på är främst två aspekter av vårt arbete: sekretessen runt anmälan och sekretessen kring de yttranden som lämnas in av både anmälare och tidning.

Jag förstår att Jan Scherman ogillar det här. Det är närmast en ryggmärgsreflex hos journalister att vilja ha tillgång till material som det kan vara intressant att skriva om. Själv journalist inte bara sympatiserar jag med hans uppfattning, utan menar att ett sunt samhälle med fungerande politiskt system, rättsväsende och låg korruption måste präglas av öppenhet.

Men analysen av reglerna i vårt system kan inte ta stopp vid detta konstaterande. Här finns nämligen motstående intressen. Å ena sidan de samhällsintressen som Jan Scherman betonar. Å den andra skyddet av de enskilda människor som behandlats illa av pressen.

Det råder en grundläggande obalans mellan en tidning och en människa som exponeras i ett nedsättande sammanhang. En utgivare kan alltid besluta om fortsatt granskning, vilket kan förvärra skadan för den enskilde. Den utsatte har i praktiken inget att sätta emot.

För att jämna ut den obalansen finns regeln om att tidningen inte ska ge offentlighet åt att den blivit PO-anmäld. Även om den journalistiska granskningen kanske fortsätter, ska den utsatte åtminstone slippa ny offentlighet på grund av att han eller hon gjort en av de få saker man kan göra för att hävda sin rätt mot en tidning: gå till PO.
Denna sekretess är inte absolut. Den vilar i händerna på anmälaren. Om anmälaren vill är det helt OK att bryta mot den och gå ut i offentligheten med att man tar strid för sin sak. Då är även tidningen fri att kommentera PO-anmälan.

När det gäller sekretessen av yttrandena under PO:s utredning, motiveras den av att det ska vara möjligt för anmälaren att anföra alla sina bästa argument – även uppgifter som kan vara av mycket integritetskänslig natur. Och våra ärenden berör ofta det integritetskänsliga: sexuella övergrepp, hälsofrågor, psykisk sjukdom, drogmissbruk och till exempel vårdnadstvister. Det handlar ofta om uppgifter som anmälaren inte vill se publicerade för att det skulle förvärra den ursprungliga kränkningen.

För att kompensera denna sekretess innehåller besluten från PO i allmänhet en noggrann genomgång av vad de båda parterna anfört under utredningen, dock utan att återge detaljer som kan förvärra skadan för anmälaren.

Så till Jan Schermans missuppfattning:
”Om PON friar så släpps ingen information ut om detta ärende.”

Han antyder alltså att sekretessen skulle gälla även när tidningen frias av Pressens Opinionsnämnd, PON.
Så är det inte.

Alla beslut i PON är offentliga. Alla beslut skickas till exempel till TT, för att ge nyhetsbyrån en möjlighet att rapportera – både om frianden och fällanden. Både frianden och fällanden skickas även till mediernas branschtidningar och till alla som prenumererar på PON:s beslut, vilket vem som helst kan göra.

Liksom i de fällande besluten redogörs i de friande för de argument som parterna fört fram under utredningen. Även här utan uppgifter som skulle kunna skada anmälaren ytterligare. Friande beslut uppmärksammas emellertid relativt sällan. Det är naturligt eftersom det sällan är en nyhet att en tidning hållit sig inom etikens råmärken. Det beror också på hedersregeln som säger att den som frias inte bör ge offentlighet åt det för att inte förstärka den skada som anmälaren upplevt.

Min erfarenhet säger mig att det finns en rimlig balans mellan sekretess och offentlighet i det pressetiska systemet, särskilt i perspektivet av att tillvarata den enskildes behov av skydd för sin integritet. Och offentligheten kring våra beslut är ofta mycket stor, som nu senast när Aftonbladet fälldes i ärendet som gällde Benny Fredriksson.

Samtidigt är det viktigt att diskutera avvägningen mellan öppenhet – som är bra för hela samhället – och sekretess – som kan vara bra för den enskilde. Ska det göras någon justering av regelverket runt PO och PON hör den diskussionen hemma i systemets huvudman: Pressens Samarbetsnämnd. I den sitter representanter för TU – Medier i Sverige, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben.

Ola Sigvardsson
Allmänhetens Pressombudsman, PO

Tidigare inlägg i diskussionen

Jan Scherman: ”PO vill fälla även Aftonbladets Urban Ahlin-publicering” (2019-03-18)

Jan Scherman: Har medierna tappat sin pressetiska kompass? (2019-03-12)