Annons: Fojo
Maria Fredriksson. Foto: Privat.

Därför är det viktigt med bred representation i media

Diskussion

Medias rapportering efter terrordådet i Christchurch visar på behovet av att ha en bredare representation bland journalister, skriver debattören Maria Fredriksson.

Efter terrorattacken mot de två moskéerna i Christchurch ljuder nu de vanligt förekommande diskussionerna om rapporteringen av denna fruktansvärda händelse. Dels riktas kritik mot vilka ord som använts eller inte använts, dels kritiseras sättet gärningsperson och offer porträtteras. Jämförelser görs med hur olika attentat har hanterats av media; hur de skyldiga och de oskyldiga framställts i ord och bild. Vilka offer blir ihågkomna som blodiga kroppar, vilka ansikten pixlas av hänsyn till anhöriga? Vilka offer förblir sargade eller döda, vilka offer kommer att associeras till leende barn på skolfoton?

Och hur är det med gärningspersonerna? Vilka förklaringsmodeller används och på vilka sorters gärningspersoner appliceras de? Många vill göra gällande att när gärningspersonen är till synes vit och västerländsk ligger fokus på frågan vad som gått snett. I fallet med terroristen i Christchurch handlar det om artiklar som illustreras med bilder av en lintott och vantrogna frågor om hur den blonde lille killen kunde hamna så här snett. Samma vantro brukar sällan uttryckas när det handlar om gärningspersoner av annan härkomst och bakgrund. Där den vita gärningspersonens individ står i centrum fokuseras den icke-vita gärningspersonens kulturella tillhörighet, som om en vit gärningspersons motiv inte skulle kunna gå att finna i det rådande normsystemet på samma sätt som det förmodas förhålla sig när gärningspersonen är från andra delar av världen.

Detta är dock föga förvånande fokus om än provocerande. De flesta journalister i det politiska väst är själva vita och många finner det förmodligen svårt att annangöra och demonisera människor som ser ut som dem själva. Omedvetet känner den vita journalisten igen sig själv, sin familj och sina vänner i ansiktet på en vit gärningsperson och därmed relatera till denne på att annat sätt än om gärningspersonen är av annan etnicitet. Enkelt uttryckt – journalister kan identifiera sig med gärningspersonen om denna är vit och porträtteringen blir därefter. Att som vit journalist demonisera en vit gärningsperson vore att inse och erkänna att det lika gärna hade kunnat vara en själv om omständigheterna hade varit annorlunda. Att som vit erkänn vithetsnormen är inte heller lätt; det innebär ett erkännande av någon form av ansvar som många förväxlar med personlig skuld.

Jag tänker att ivern att psykologisera vita gärningsmän, att posta bilder på dem som barn och skriva om deras barndom är en del av den problematik som leder fram till just hemskheter som de som just begåtts – att se vissa människor som individer med vilka en delar bakgrund medan andras annanhet lyfts fram just för att en inte kan se vad en har gemensamt med dessa andra.

Om offren tillhör de Andra och gärningspersonen tillhör den egna gruppen är det lätt att fokus omedvetet hamnar på den enskilde individen istället för att undersöka på vilket sätt rådande normsystem bidragit till att en person bestämmer sig för att rikta sitt hat mot en viss grupp.

Jag tänker att vithet även internaliseras av vita på samma sätt som många av oss synligt rasifierade sägs internalisera rasism – det vi gör är egentligen att vi internaliserar vithetsnormen och anammar den vita blicken. Vi är alla påverkade av det normsystem vi befinner oss i och den egna positionen garanterar inte medvetenhet om detta, men med en journalistkår som präglas av mångfald ökar chansen till att fler perspektiv och aspekter lyfts och att gamla tröttsamma och även farliga stereotyper nyanseras så vi alla kan bli människor inför varandra.

Det är därför det är viktigt med bred representation inom alla områden i samhället.

Maria Fredriksson
Lärare. Driver Instagramkontot Stulen Identitet.