Annons: Fojo
Daniel Nordström, utgivare och chefredaktör för Mittmedias tidningar i Västmanland och Stockholmsregionen.

Daniel Nordström: 10 myter om medierna och varför de inte stämmer

DISKUSSION

Nej, tidningarna mörkar inte utlandsföddas bakgrund och skriver inte bara för att locka klick eller sälja lösnummer. Det skriver Daniel Nordström, utgivare och chefredaktör för Mittmedias tidningar i Västmanland och Stockholmsregionen.

Jag uppskattar när publicistik och aktuella publiceringsbeslut diskuteras och debatteras. Det är viktigt att den pressetiska diskussionen alltid hålls levande. Ofta får jag och de redaktioner jag är ansvarig för relevanta och intressanta frågeställningar. Men det sprids tyvärr också många myter om medierna.

Här svarar jag på tio vanliga myter och frågeställningar.

1. Det där skriver ni bara för att sälja lösnummer
Påståendet kan dyka upp i samband med en publicering som inte alla uppskattar, till exempel en namnpublicering eller en publicering av inkomstlistor.

Mitt svar: Nej, vi gör inte journalistik där det primära syftet är att sälja lösnummer av tidningen.
Kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen baserar hela sin tidningsutgivning på lösnummer, men vår affärsmodell för tidningsutgivningen ser traditionellt helt annorlunda ut. Lokaltidningar, likt de jag är ansvarig utgivare för, baserar sin affär på långsiktiga relationer, det vill säga prenumerationer.
Det finns därför ingen anledning för oss att spetsa till rubriker eller göra en viss typ av artiklar enbart för att sälja lösnummer. Vi lägger kraften på att göra en bra och attraktiv tidning för våra prenumeranter.

2.  Det där gör ni bara för att få klick.
Påståendet dyker upp främst bland digitala kunder och kommer i regel i samma sammanhang som under fråga 1.

Mitt svar: Då och då hör man fnysningar och suckar om ”klickjakt” när människor pratar om journalistik. Denna diskussion kan föras och höras både bland journalister i vissa sammanhang och bland mediekonsumenter. Nej, vi ägnar oss inte åt klickjakt.

För några år sedan hade vi en digital affärsmodell som baserade sig på att maximera trafiken, det vill säga ha så många sidvisningar som möjlighet och att maximera antal annonsvisningar på våra sajter.
Detta var en modell vi trodde på då. Vår affärsmodell ser helt annorlunda ut i dag. Vi jobbar nämligen inte med att maximera trafiken. I stället arbetar vi med lojalitet, eftersom vi ser att lojala kunder ger så mycket mer än trafik från olika delar av landet och världen. De lojala kunder, det vill säga de inloggade läsarna på våra sajter, genererar också betydligt fler sidvisningar och annonsvisningar per person än personer som enbart besöker våra sajter tillfälligtvis.

Lojalitet är en betydligt mer stabil affärsmodell än vad maximering av trafiken är och det är fantastiskt att se ökningen av digitala prenumeranter. Journalistiken i sig är inte i kris. Det är den gamla affärsmodellen, som enbart baseras på tidningsutgivning, som har problem.

3. Varför låser ni allt på era sajter? Bör inte samhällsinformation vara öppen?
Denna fråga kommer främst när det handlar om stora händelser som berör många, till exempel stormen Alfrida i Norrtäljetrakten eller sommarens skogsbränder utanför Sala.

Mitt svar: Jag anser att i princip all journalistik vi gör är att betrakta som samhällsinformation. Det innebär inte per automatik att den är gratis, inte ens när det handlar om stormar eller bränder, vilket jag tidigare skrivit om. Vi delar ju inte heller ut tidningar gratis vid stora nyhetshändelser eller när vi har artiklar som är att betrakta som samhällsinformation.

Vi är inte Public Service, som har ett annat uppdrag och en annan finansieringsform, vi är ett kommersiellt företag som är beroende av såväl läsar- som annonsintäkter för att producera och publicera samhällsnyttig journalistik. Om det är fara för människors säkerhet och liv och det går ut ett VMA, Viktigt meddelande till allmänheten, är däremot artiklarna öppna för alla. Vi har också det vi kallar ”soft lock” på våra artiklar, det innebär att de är öppna första timmen. Därefter ligger de bakom Plus.

4. Medier hänger ut oliktänkande
Detta påstående brukar komma från en viss grupp människor i samband med att vi till exempel skriver om en politiker eller någon annan som avslöjas med att ha gjort främlingsfientliga uttalanden.

Mitt svar: Vår roll är att granska makthavare. Vi granskar alla, oavsett partitillhörighet. Det finns ingen anledning för medier att jaga en viss grupp av människor i samhället, men det finns all anledning att granska och att uppmärksamma främlingsfientlighet och rasism – oavsett vilken makthavare det handlar om. Det kan också vara väsentligt att avslöja detta även om den person det handlar om inte är att betrakta som makthavare i sin profession.

Det finns definitivt en risk i samhället, och det gäller långt ifrån enbart medier, att människor får en etikett som rasister enbart för att de är kritiska till exempelvis den förda invandringspolitiken. Det finns ingenting som är rasistiskt med att vara kritisk till den politik som förs. Däremot finns det, tyvärr, allt för många fall av uppenbar främlingsfientlighet i samhället. Det finns också, tyvärr, många som sprider falsarier, rasism och kränkande kommentarer i sociala medier. Detta är ett samhällsproblem som bör och ska uppmärksammas av medierna.
Vi har åsiktsfrihet i Sverige. Det ska vi vara tacksamma för och det ska vi vårda, men det innebär inte att det per automatik är okej att uttrycka dessa i alla sammanhang, vilket jag har skrivit om i tidigare sammanhang.

5. Alla inom medierna drivs av en vänsterpolitisk agenda
Detta är ett påstående som ofta förs fram, inte minst av högerdebattörer som främst riktar in sig mot Public Service och dess påstådda vänstervridning.

Mitt svar: Det har gjorts undersökningar som visar att journalister främst har vänstersympatier. I bland annat en ofta refererad rapport från professor Kent Asp säger hela 41 procent av de tillfrågade journalisterna att Miljöpartiet är det parti de sympatiserar mest med. Hur det ser ut i dag inom de kommersiella medierna och inom Public Service vet jag inte, men det är inte omöjligt att de flesta journalister privat sympatiserar med partier som ligger till vänster. Hur det ser ut på de redaktioner jag arbetar på har jag ingen aning om. Vi gör givetvis inga sådan efterforskningar bland de redaktionella medarbetarna.

Den viktiga frågan, den som allt för ofta förbises i debatten, är om journalisters privata partisympatier på något sätt påverkar journalistiken till exempel genom ämnesval och liknande. Jag har arbetat i mediebranschen i 30 års tid. Om man går 30 år – och ännu längre – bak i tiden var det inte ovanligt att journalister även var politiskt aktiva. Där har det skett en radikal förbättring och professionalisering av journalistiken. I dag är det inte tänkbart att vara både politiskt aktiv, eller att förespråka ett visst parti eller politisk inriktning, och samtidigt vara journalist på en nyhetsredaktion.

I modern tid har jag aldrig sett eventuella personliga politiska preferenser kollidera med det journalistiska uppdraget. Seriösa nyhetsredaktioner, likt de jag arbetar på, är partipolitiskt obundna.
Jag har arbetat på redaktioner med socialdemokratisk ledarsida. Jag arbetar nu på redaktioner som har ledarsidor som är centerpartistiska och obundna liberala ledarsidor. Det har aldrig påverkat mig, eftersom min roll inte är politisk. Att medier drivs av en vänsterpolitisk agenda är således en myt, en tröttsam sådan. Att inte all journalistik som produceras i Sverige under ett år håller toppklass och att det finns enskilda publiceringar och beslut som tål att diskuteras och ifrågasätta är en helt annan sak.

6. Medierna mörkar
Detta är en synpunkt som förs fram då och då, ibland nämns specifika fall, ibland slängs orden ut generellt inte minst i sociala medier, som om det skulle vara en allmän regel i olika mediehus.

Mitt svar: Detta är en intressant fråga, som inte minst VLT:s tidigare politiska redaktör Sakine Madon skrivit om. Under sin tid som krönikor i Expressen skrev hon om problematiken kring att det finns exempel på när journalister varit rädda att närma sig ämnen som skulle kunna gynna Sverigedemokraterna. Detta är ett problem som inte får förekomma.

Journalistiken måste alltid vara konsekvensneutral i alla sammanhang. Om den inte är det kommer förtroendet för journalister givetvis att påverkas på ett allvarligt sätt. Även om det absolut finns exempel på när journalister inte har agerat på det sätt som professionella journalister bör så är det inte så att medier generellt mörkar. Däremot finns det fall där vi inte berättar allt vi vet, det gör vi i dessa fall inte för att mörka utan av rent pressetiska skäl. Min inställning är att en publicist måste närma sig varje unikt och enskilt ärende med inställningen att allt ska publiceras. Utifrån den grunden finns det ofta goda skäl att inte publicera allt, inte minst på grund av den publicitetsskada som riskerar att drabba personer i olika ärenden.

Det är till exempel inte i alla sammanhang relevant att publicera namn, kön, ålder eller etnicitet. Allt detta utifrån de pressetiska riktlinjer som seriösa medier som tar ansvar för publiceringarna har som grund.

7. Medierna publicerar bara namn om det handlar om en svenskfödd person, aldrig när det är en utlandsfödd person som misstänks eller döms för ett brott.
En kommentar som har en tendens att dyka upp i kommentarer från de som misstror medierna.

Mitt svar: Detta stämmer inte. Detta är en utan tvekan en myt. Vi behandlar inte människor på olika sätt. Det spelar ingen roll i fall den person vi skriver om är född i Rimbo, Nykvarn, Kolsva, Teheran eller någon annanstans i världen. Däremot är det inte relevant att i alla sammanhang berätta om en persons ursprung. Om till exempel en person som har bott i Västerås i hela sitt liv och är svensk medborgare behöver det inte höra till sammanhanget vart personen i fråga är född, oavsett om det är en annan svensk stad eller en ort i ett annat land.

8. Bilder pixlas enbart när det är en invandrare som misstänks, inte när det är en svenskfödd person som misstänks.
En kommentar som tangerar den under nummer 7 och som också förs fram från de som misstror medierna. Även detta är en myt.

Mitt svar: Exakt samma svar som under nummer 7. Vi behandlar inte människor på olika sätt.

9. Medierna skriver enbart signalement när det handlar om en svensk gärningsman, inte när det handlar om en utlänning.
Ja, samma sak här. Detta från samma grupp av människor.

Mitt svar: Återigen. Vi gör inte skillnad på människor och vi gör inte heller skillnad på signalement beroende på vilken person det är. Det är givetvis fullt befogat att skriva om en misstänkt gärningsman till exempel har vit eller svart hudfärg, eftersom syftet med signalement är just att en misstänkt ska identifieras. I olika sammanhang när vi skriver om brottsfall kan läsare höra av sig och efterfråga signalement på en misstänkt gärningsman.

Ibland skriver vi inte ut signalement. När vi inte gör det är anledningen inte att vi har som syfte att mörka nyheter utan det beror helt enkelt på att vi inte har ett signalement. I alla sammanhang har inte polisen ett signalement att lämna. I vissa fall finns inte heller vittnen, eller så finns det ytterst vaga signalement som saknar värde.

10. Ni bryr er inte om små orter eller oss som bor på landsbygden.
Denna synpunkt har dels dykt upp i samband med våra publiceringar om den misstänkta jakthärvan i Västmanland, men kan också komma i andra sammanhang – till exempel att medierna generellt är för fixerade vid storstäder.

Mitt svar: Det fanns en tid när ekonomin för de svenska medierna var helt annorlunda, detta var innan internet och innan globala aktörer som Facebook och Google gav sig in på den svenska annonsmarknaden. På den tiden fanns det också betydligt fler lokalredaktioner runt omkring i landet. Det fanns även fler tidningar. Det är ett faktum, men är färre lokalredaktioner samma sak som att medierna inte bryr sig om landsbygden?

Att riksmedierna är Stockholmsfixerade förs då och då fram i debatten. När det gäller tidningarna anser jag att Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyheter alla har blivit betydligt bättre på att skildra hela Sverige under senare år. Även Sveriges Radio har stor betydelse i hela landet och har ett mycket stort värde för demokratin. Sveriges Television är mer osynliga utanför storstäderna och har också en mer otydlig strategi, enligt min bedömning. När det gäller de tidningar jag arbetar på har vi även år 2019 betydligt fler journalister än vad någon annan aktör har i de orter vi verkar.

Beslut som sker i större städer påverkar ofta även människor på landsbygden, därför är det naturligt att det finns fler journalister i större städer. Det innebär däremot inte att frågor som rör landsbygden inte är lika viktiga. På landsbygden har många förändringar skett i samband med urbaniseringen. Lokala butiker, bankkontor och serviceinrättningar läggs ned. När även lokalredaktioner läggs ned kan medierna lätt betraktas som en del i sveket mot landsbygden.

Det viktiga är emellertid inte alltid exakt vart journalisterna utgår ifrån. Det viktiga är att det sker en relevant journalistisk bevakning. Under min tid i Västmanland har vi till exempel lagt ned vår lokalredaktion i Hallstahammar. Vi har emellertid fortsatt två reportrar som på ett mycket bra sätt bevakar Hallstahammar och Surahammar. Skillnaden är att de numera utgår från Västerås.

Landsbygdsfrågorna är viktiga. Inte heller i detta sammanhang gör vi skillnad på människor.

 

Daniel Nordström

Utgivare och chefredaktör för Mittmedias tidningar i Västmanland och Stockholmsregionen.

 

Inlägget publiceras först på Daniel Nordströms blogg.