Presstödets krav på eget innehåll måste sänkas

Presstödstidningarna ingår nu i koncerner där innehållet i papperstidningen blir mer gemensamt. Samtidigt satsar de mer på unikt innehåll i nya kanaler som webb, webb-tv och live-tv. Därför är det rimligt att sänka kravet på 55 procent eget redaktionellt material i papperstidningen, skriver Robert Sundberg.

I skrivande stund efter valet är det oklart vad det blir för regering. Om det blir en med Socialdemokraterna i kommer det inte att vara några problem med granskning och kritik mot den. Inte minst de många borgerliga tidningarna och deras opinionsbildare kommer sköta den saken.

Om det blir en borgerlig regering är risken stor att det omvända inte kommer att gälla. Det kommer inte att vara så stor kritik och opinionsbildning mot den från ”vänster”, den socialdemokratiskt dominerade sidan. I alla fall inte i pressen. Visst, Aftonbladet finns och är stor, mätt i publik och så kallad räckvidd. Och det finns även en del tidskrifter och sajter som bedriver opinionsbildning som ligger nära socialdemokratin åsiktsmässigt. Men om man ser till morgonpressen återfinns bara tio-tolv tidningar, eller ledarsidor, som är socialdemokratiska. De är alla, utom två, i tidningar som erhåller statligt presstöd, så kallat driftsstöd.

I början av året träffades en överenskommelse över blockgränsen om att behålla presstödet och reglerna för det ungefär som det varit de senaste åren. Det var bra.

Reglerna för att erhålla presstödet är kopplade till en tidnings upplaga på den ort där de ges ut och totalt. Men det finns även en regel om att minst 55 procent av en tidnings redaktionella material ska vara dess egna, för att tidningen ska uppfylla kravet för att erhålla driftsstöd.

Den nivån har varit ett krav i mer än 15 år. Samtidigt har utvecklingen på medieområdet accelererat, särskilt de senaste åren. De som äger tidningar har blivit färre men större koncerner. Nästan alla deras tidningar är borgerliga på ledarplats.

På bara några få år har det också blivit vanligt att ha så kallade redigeringsnav, där koncernens alla tidningar redigeras. Det, och en del andra faktorer, har gjort att tidningarna i en koncern har mer gemensamt redaktionellt material i de delar där det går att ha sådant. Det gäller särskilt de borgerliga tidningarna i koncernerna som kan ha samma ledarartiklar, samma kulturartiklar, samma sportartiklar, samma artiklar på teman som vetenskap, hälsa, turism, motor, bostad, trädgård med mera.

De tidningar som har presstöd kan inte ha det i lika hög grad. Nämnda regel om mängd eget redaktionellt material sätter stopp för det. Men de har nu nästan alla samma sportavdelning som de borgerliga tidningarna i samma koncern i samma region. Och även många av lokalnyheterna är gemensamma. Till det kommer att webb och webb-tv, för olika tidningar med samma ägare, kan innehålla mer material än som finns i tryckta utgåvan.

De tidningar som är socialdemokratiska och har presstöd har svårt att klara av att hålla jämna steg med sina borgerliga kollegor / konkurrenter i koncernerna, exempelvis med att ha rörlig bild i sitt (webb-)utbud. Tidningar med presstöd måste prioritera papperstidningen (som även finns som e-variant) för att nå målet om andelen eget redaktionellt material där.

Eftersom presstödstidningarnas nu har ett delvis nytt utbud i andra kanaler, främst webben, webb-tv och live-tv, som inte räknas in som presstödsunderlag, framstår kravet om 55 procent eget redaktionellt material som en orimligt hög nivå att nå.

Därför borde detta krav för presstödet sänkas, till 40 procent eller rent av ned till 30 procent. Det diskuterades om att sänka till 40 procent redan i mitten av 90-talet. Då var tanken att det skulle underlätta ett samgående mellan de två tidningarna i Malmö, Skånska Dagbladet och Arbetet, som båda erhöll presstöd.

En sänkning av andelskravet skulle inte kosta något för staten. Nästan alla tidningar som har presstöd och är socialdemokratiska har nu bara strax över 55 procent eget redaktionellt material. De har (för 2017) alla mindre redaktionell personal och lägre omsättning än, tja, någonsin.

Några exempel, ur bokslut, om utvecklingen av omsättningen i miljoner kronor och de anställda som för dessa tidningar i princip alla finns på redaktionen: journalister (övrig personal, exempelvis för tryckning, annonser, administration, finns på annan plats i koncernen) mellan 2014 och 2017:

Dala-Demokraten: Omsättning: från 57,7 till 48,7. Anställda: 26 till 18.
Länstidningen Östersund: Oms: 64,0 till 53,4. Ans: 19 till 13.
Folkbladet Västerbotten: Oms: 52,1 till 45,4. Ans: 30 till 25.
Östra Småland: Oms: 46,1 till 41,6. Ans: 35 till 21.

Dessa tidningar sysslar i huvudsak med lokal nyhetsförmedling. Opinionsbildningen är bara en mindre del av verksamheten. En ledarredaktion med en, eller två (inte alltid på heltid), anställda utgör bara cirka en tiondel av de redaktionella medarbetarna eller ännu mindre.

Det är som synes genomgående en minskning i omsättning och antal anställda, alltså redaktionell personal. På bara tre år, 2014 till 2017, har dessa fyra tidningar med presstöd (driftsstöd) gått från 110 anställda till 77. Det är 33 färre på tre år, en minskning med 30 procent. Har trenden fortsatt är det i år cirka tio (journalister) färre, i snitt två eller tre färre på vardera tidning.

Om staten ogärna vill lägga mer pengar på sådant som presstöd borde den åtminstone lätta på regeln om andelen eget redaktionellt innehåll. Detta så att den blir lägre och lättare att uppnå för de tidningar med driftsstöd som arbetar under den, och redan har en minskad omsättning och tydligt färre i den redaktionella personalen jämfört med för bara fyra år sedan.

Robert Sundberg
Redaktionell medarbetare, ledarskribent, Dala-Demokraten, en tidning i Mittmedia
Filosofie magister i stats- och medievetenskap