Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut.

Redaktörerna blandar bort korten om namnpubliceringar

DISKUSSION

Den möjlighet kvalitetsmedier har att bygga trovärdighet handlar om att se till att ha bättre belägg för sina uppgifter snarare än att diskutera vem som ska få tåla att bli kritiserad, skriver Mats Olin, chef för Näringslivets medieinstitut.

Nyligen fälldes ett antal tidningar för att de bland annat hade publicerat våldtäktsanklagelser mot Fredrik Virtanen och Martin Timell. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kritiserade i en SVT-debatt beslutet som enligt honom innebär att Pressens Opinionsnämnd snävt åt definitionen av vilka personer som ska betraktas som offentliga, och som därför får tåla en närgången granskning av medier. Även Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén resonerade om att beslutet handlar om en definition om vem som ska betraktas som offentlig.

Vissa personer som tidigare betraktades som offentliga tillhör i och med beslutet inte längre den här kategorin, skulle man kunna tro. Men det förhåller sig tvärt om, påstår jag.

Först om fällningarna: Tidningarna fälldes inte för att de närgånget granskat och namngivit Timell och Virtanen med flera, utan för att tidningarna inte haft tillräckligt stöd för anklagelserna, menar Pressens Opinionsnämnd.

”En grundläggande förutsättning för att en publicering ska vara förenlig med god publicistisk sed är att det finns belägg för uppgifterna”, skriver Pressens Opinionsnämnd exempelvis i flera av besluten och kommer fram till att så inte var fallet.

Hade uppgifterna haft starkare stöd hade namngivningarna kunnat vara befogade.

Kanske har tidningarna i sin argumentation inför beslutet presenterat mer stöd för sina uppgifter än vad som framkommit? Det får vi aldrig veta eftersom handlingarna är hemligstämplade. Det pressetiska systemet skulle tjäna på att bli mer transparent.

Men redaktörerna vill uppenbarligen i stället fokusera på om personerna är offentliga eller inte, och blandar därmed bort korten.

Thomas Mattsson går långt i sin kritik av Pressens Opinionsnämnd och menar att granskningen och namngivningen av Hollywood-producenten Harvey Weinstein, upprinnelsen till Metoo-rörelsen, inte hade kunnat ske om nämnden fått bestämma eftersom Weinstein inte är en tillräckligt offentlig person, enligt nämndens kriterier. Det är en vantolkning. Pressens Opinionsnämnd är tydlig med att man inte kan avgränsa definitionen av vem som är offentlig person till exempelvis vissa yrkeskategorier som politiker och domare.

Kretsen av offentliga personer har snarare utvidgats i och med Pressens Opinionsnämnds ställningstagande, som jag tolkar det.

Allmänhetens Pressombudsman (PO) Ola Sigvardsson har många gånger argumenterat för att det inte räcker med att vara kändis eller debattör för att allmänintresset ska motivera en namngivning. Så gjorde han även i de här fallen, och skrev bland annat ”I det här fallet är allmänintresset kring Martin Timell begränsat. Han är inte betydande ur ett samhällsperspektiv”.

Men Pressens Opinionsnämnd gjorde nu en annan bedömning och markerar mot PO: ”Han (Timell) har därmed en ställning som medför att han kan behöva tåla en mer ingående granskning av förhållanden som har koppling till hans yrkesverksamhet.”

Beslutet innebär om något en utvidgning av vilka som får tåla hård granskning.

Sedan kan man fundera på om det egentligen spelar någon roll om tidningarna publicerar namn eller inte i fall som de här. Alla som har ett Facebook-konto kommer ju ändå att veta. Gränsen mellan sociala medier och traditionell journalistik håller på att suddas ut, och den gamla definitionen av offentlig person och makthavare fungerar inte längre. Jag kan förstå redaktörernas frustration. Fredric Karén menar att de pressetiska reglerna måste anpassas till en digital värld.

Men den möjlighet som kvalitetsmedier har att bygga trovärdighet handlar om att se till att ha bättre belägg för sina uppgifter, snarare än att diskutera vem som ska få tåla att bli kritiserad.

 

Mats Olin
Chef för Näringslivets medieinstitut