Väderinslagen är inte det värsta

Väderleksrapporterna fyller sin funktion och är dessutom oklanderligt opartiska. Om det är något som kan liknas vid böneutrop är det de allt längre och mer forcerade sportinslagen, skriver Bengt Olof Dike.

”Väderleksrapporten är svenskarnas böneutrop, orkestrerat av public service, tycker DN:s kulturmedarbetare”, Maria Schottenius, som i en uppmärksammad krönika (6/5) gått till frejdigt angrepp mot vad hon anser vara för många väderrapporten i Sveriges Radio.

”De är för många och för långa”, tycker hon och distanserar sig därmed långt ifrån exempelvis modernäringes utövare och andra yrkeskategorier, som är helt beroende av de återkommande väderinslagen.

Detta må dock vara en storstadsbaserad kulturredaktör förlåtet, om hon också hade luftat kritik mot sportinslagens utbredning i radion och televisionen – inslag som blir allt längre och forcerade och som kräver alltmer av licensbetalarna pengar. Man behöver verkligen inte vara genuin sporthatare, vilket jag sannerligen inte är, för att irriteras över att det numera ingalunda räcker med direktsändningar av ett stort antal matcher.

Det ska även vara försnack, rundsnack och eftersnack i en aldrig sinande omfattning men vilka alla i grunden är totalt meningslösa. I kommentar efter kommentar i sportminuterna exempelvis i morgonekot intervjuas någon spelare, som ska kommentera vinst- eller förlustmatchen – också med intetsägande ord. Han, eller hon säger ju bara vad lyssnarna eller tittarna har hört eller sett i direktsändningen – fast kommentaren brukar ”kryddas” med några insprängda svordomar. Dessa är ju nu för tiden tämligen frekventa i public service-utbudet och skulle säkert få många gamla läroverkslärare i svenska eller andra språkvårdare att vända sig i sina gravar.

Sportreportrarnas tonfall och decibeltal i de alltmer forcerade referaten och kommentarerna lämnar också mycket övrigt att önska. Detsamma gäller även särskilt kvällstidningarnas sportbilagor, där ansvariga chefer och redigerare uppenbarligen tror att en hockey- eller fotbollsmatch är det viktigaste som händer i vårt land och som därför är värt formliga (som det brukar kallas) krigsrubriker.

Och är det inte märkligt, att sportutövarna i de högre serierna alltid – både när de är aktiva och därefter – av kvällsavisorna alltid kallas ”stjärnor”, ”legendarer”, ”hjältar” eller ”ikoner”? Om en spelare på planen är hjälte, när han gör sitt jobb – att göra mål – då är målaren som färgsätter huset eller bonden, som plöjer sin jord, också detta.

Men sportens värld är tydligen en värld för sig och en värld, som i medierna breder ut sig alltmer.

Rapporterna från den världen, bästa kulturredaktör Schottenius, kan nog mer liknas vid böneutrop – om nu DN-krönikören nödvändigtvis vill göra jämförelser med en annan religion än vårt lands kristna – än väderrapporterna.

Förutsägelserna om vindriktningen, solchanser eller regnrisker har dessutom den fördelen att de inte är tendentiösa i någon politisk eller annan riktning men väl sakligt objektiva.

Slå därför vakt om dem och njut av försommarens högtrycksrapporter och värmesiffror!

Bengt Olof Dike, samhällspublicist, tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar och med rötter i modernäringen, som är beroende av SMHI.