Självmordet som ledde till lärorik granskning av medierna

Norrmannen Tore Tønne tog sitt liv efter några veckors närgången medierapportering. Självmordet utlöste en mediekritisk storm i Norge vars lärdomar kan vara nyttiga även i Sverige, särskilt i självrannsakningens tid. Bland annat att det spelar stor roll om bevakningen handlar om vad vi gör eller hur vi är, skriver medieforskaren Torbjörn von Krogh.

Ekonomen och juristen Tore Tønne var hälsominister i Jens Stoltenbergs regering 2000-2001. Efter sin tid i regeringen blev han rådgivare åt miljardären Kjell Inge Røkke. Tidningen Dagbladet skrev att Tønne tog emot ett miljonarvode från Røkke samtidigt som han uppbar statsrådspension. Norska ekokrim hade just varslat om ett åtal mot Tønne när han den 21 december 2002 hittades död i närheten av sin bil.

Reaktionerna mot medierna i allmänhet och Dagbladet i synnerhet blev våldsam. En prövning av ärendet enligt det pressetiska systemets rutiner – som Dagbladet föreslagit – var därför helt otillräcklig enligt Norsk Presseforbunds (organisationen som står bakom det norska pressetiska systemet) generalsekreterare Per Edgar Kokkvold. Denne övertygade i stället förbundets styrelse att bekosta en särskild utredning med oberoende ledamöter som fick ett öppet mandat och fyra månader på sig (se ”Den norska modellen”, Sim(o), 2010, sidorna 27-28).

Utredningen kom att kallas Brurås-utvalget och bestod av tre personer. Medieforskaren Svein Brurås som hade skrivit sin doktorsavhandling om kriminaljournalistik och medieetik. Samtidshistorikern och journalisten Guri Hjeltnes som länge var ordförande i juryn för det norska priset för undersökande journalistik och hade forskat om Norge under den tyska ockupationen. Henrik Syse, filosof och fredsforskare med en bakgrund inom partiet Høyre och allmänhetens representant i PFU, den norska motsvarigheten till Pressens Opinionsnämnd.

I förordet till sin rapport ”3 uker i desember. En kritisk gjennomgang av medienes rolle i den såkalte Tønne-saken” skrev de tre utredarna att reaktionerna vid Tønnes död präglades av ”sorg och chock, men också raseri” mot medierna. ”Kritiken kom från samhällets alla hörn, från de översta kretsarna inom näringsliv och politik till mannen och kvinnan på gatan, och hade en intensitet som vi sällan skådat” (min översättning; rapporten kan läsas i original här).

Brurås, Hjeltnes och Syse studerade rapporteringen i radio, tv och fyra dagstidningar i Oslo under perioden 4-21 december och intervjuade ett 50-tal personer. De betonade att de inte studerade orsakssambanden bakom Tore Tønnes död – en omöjlig uppgift – utan ”mediernas arbete som sådant”. Målet var att peka på generella och återkommande drag i hur journalistiken framställer människor som granskas. ”Samtidigt som medierna ska avslöja, kritisera och vara orädda, måste de vara medvetna om sin enorma genomslagskraft. Denna kraft kan få mindre dramatiska följder än att någon begår självmord. Det kan likväl handla om tragedier och förstörda liv.”

Utredningen innehöll bland annat ett avsnitt där två psykiatriker jämförde mediebilden av en människa under granskning med dennes självbild. Rubriken var ”Hur mycket måste en offentlig person tåla?” Det är en sak att kritiseras för sina handlingar, en annan att svartmålas som person. Självbilden är inte så stabil som man kan tro – mediebilden kan leda till skamkänslor, isolering och ytterst en förändrad självbild.

”Vi människor klarar mycket av den kritik vi får för övertramp vi gör – antingen vi har stulit, ljugit, kommit för sent eller har fattat felaktiga beslut. Vi kan hantera hög press och starkt fokus. De flesta människor är ganska robusta så länge kritik och granskning handlar om uppförande och handling. Men när kritiken handlar om egenskaper, om vilka vi är, så drabbar den på ett annat sätt. Detta är faktiskt mänsklig kunskap som vi har med oss sedan barndomen; vill vi såra så karakteriserar vi personen.”

Brurås, Hjeltnes och Syse sammanfattade sin rapport med att det inte är mindre av maktkritisk journalistik som behövs, men journalistik av högre kvalitet. De ansåg att delar av granskningen saknade precision och noggrannhet. Fakta med exakta tidsangivelser blandades med vaga beskrivningar vilket skapade ”ett intryck av en ‘misstänkt samtidighet’ som det inte finns en dokumenterad grund för”.

Rapporteringen handlade till stor del om Tønnes personliga egenskaper, utan tillgång till tillräcklig kunskap om vad som hänt. Här bidrog särskilt ledarkommentarer och personliga kolumner till personfokus och personangrepp. ”Ett påfallande drag i den samlade mediebilden är ensidigheten i uttalanden och kommentarer från externa källor. Inga redaktioner klarade i nämnvärd utsträckning att få in alternativa röster eller perspektiv.”

Utredarna kom bland annat med ett förslag som vi känner igen från den svenska diskussionen om mediedrevens avhumaniserande mekanismer (se till exempel undersökningar av Susanne Wigorts Yngvesson och av Mia-Marie Hammarlin). Det behövs en kall hjärna på en kokhet redaktion som ser till att tunnelseendet inte skymmer den breda sikten. En intern djävulens advokat som ser behovet av motföreställningar och som ser till att den granskade makthavarens perspektiv och bästa argument inte glöms bort. Demonisering leder inte till kunskap om samhället.

Läs också

PeO Wärring: Mediedrevet blev hans död