Låt presstödet ingå i medieskatten

Public service-kommittén har föreslagit att tv-avgiften blir en public service-skatt. Det är ett bra förslag som borde utvidgas till en medieskatt som kan finansiera både presstödet och ett framtida mediestöd.

I inledningen till sitt förslag till finansiering skriver Public Service- kommittén att en skatt ”bedöms vara långsiktigt stabil, legitim och värna verksamhetens oberoende från politiska och kommersiella intressen.”

Analysen har fog för sig. Problemen med tv-avgiften, framför allt att apparatkopplingen i tv-tittandet lösts upp och skolket ökat kraftigt, blir lösta. Systemet stämmer med marknaden och mediekulturen: tekniken är inte en huvudsak. Det blir fortsatt raka rör mellan medborgaren och medieproducenterna. På sitt sätt rakare. Alla bidrar utifrån förmåga.

Med en stabil finansiering flaggar kommittén också för åttaåriga tillståndsperioder istället för sex. Också bra för medieverksamheterna.

Det framtida mediestödet skulle må bra av samma tydliga förhållande till medborgarna, samma avstånd till politikerna och samma stabilitet. Stödsystemet skulle dessutom få bättre förutsättningar för att bli förutsebart och rättssäkert.

Det nuvarande presstödssystemet har styrkan i att vara en rättighet. Svagheterna är att statsmakten med olika specialregler och undantag styrt vilka som kunde omfattas av rättigheten till stöd. Det senaste decenniet när reklamskatten tunnats ut har dribblet handlat om att stödet inte får slå igenom det tak som finansen satt i statsbudgeten. Ett generande trixande som gjort rättighetskaraktären till en chimär. När krisen för dagstidningarnas affärsmodell förvärrats de senaste åren har resultatet dessutom blivit att de anslagna medlen till presstödet inte använts fullt ut.

Rättsosäkert och oförutsebart. Alldeles för beroende av löpande politiska beslut. Detta kom också att prägla Mediestödsutredningen 2016. En del föreslagna inslag i systemet blev orimligt komplexa – för att stödet inte skulle slå igenom anslagstaket.

Där finns det andra centrala problemet. Förutom att stödet inte speglar dagens huvudsakligen digitala medieuniversum, så har det blivit skriande otillräckligt. I budgeten för 2018 är presstödet, driftstöd, distributionsstöd och utvecklingsstöd, beräknat till 567 miljoner. Public service kommer att disponera drygt 8,2 miljarder. Presstödet, det offensiva mediestödet, utgör alltså omkring 7 procent av anslaget till SVT, SR och UR. Den förlorade omsättningen för dagstidningarna har de senaste åren varit större än presstödet varje år.

Utredningen föreslog därför trotsigt att stödet ska utökas med 55 miljoner tre år i rad och därmed med full effekt disponera 165 miljoner mer – och konstaterade samtidigt att det inte på långt när kompenserar hoten mot den kvalificerade journalistiken.

Trots detta konstaterande ter det sig verklighetsfrämmande att tänka sig en 50-procentig, för att inte tala om en 100-procentig höjning av stödet, när statens budget ska skruvas samman. Om mediestödet lyfts ur budgeten och blir en del av den direkta skatten blir saken en annan.

Utredningens förslag till debitering är om än teknisk enkel och tydlig: Personer som fyllt 18 och är skattskyldiga ska betala 1 procent av den beskattningsbara inkomsten upp till 2,127 gånger inkomstbasbeloppet som idag är 61 500 kronor. Det skulle för 2019 betyda maximalt 1308 kronor i avgift, och enligt kommitténs beräkning ge en samlad intäkt på 8,4 miljarder.

En höjning av presstödet till ett mediestöd med 1 miljard i årliga medel, som en del av medieskatten skulle kunna hanteras så här:

Taket för avgiften höjs, från 2,127 gånger inkomstbasbeloppet till 2,357. Det skulle ge en högsta medieskatt på 1450 kronor istället för 1308 kronor. Om basen för mediestödet skulle ingå i skatten – skulle legitimiteten minska? Kommittén har strävat efter att de många hushållen ska betala bara marginellt mer än idag. Men 300 kronor mer för ett par med full beskattning är inte ohanterbart mentalt. De ekonomiskt mest utsatta skulle inte påverkas av takhöjningen. För dem blir skattemodellen väsentligt billigare i vilket fall som.

Är finansieringen av public service och ett mediestöd artfrämmande? I medieanvändningen är den det i alla fall inte. Den vanlige medborgaren, rör sig sömlöst mellan de olika medieföretagens utbud, mellan text och rörligt, mellan radio och poddar – mellan public service och de kommersiella medierna.

Utredningen skriver att public service-medlen uteslutande ska användas till verksamheten, de tre bolagen. Med det menar man framför allt att administration omkring avgiften inte ska tas ur den. Riskerar den principen att urholkas med en medieskatt? Att hålla isär medel till public service och till ett mediestöd skulle vara en fråga om tydlighet i förordningar och lagar – inte någon utmaning i sig.

Kulturdepartementet sliter med mediestödspropositionen, hur framtidens stöd ska se ut. Allt är uppe till prövning. Det vore en poäng att börja med finansieringen, att säkra en tydlig och legitim ordning för mediestödets ram.

Ytterligare steg såväl mot oberoende som stärkt ekonomi för medieföretagen vore att komplettera stödformerna med skattereformer: En digitalmoms i höjd med tidningsmomsen på 6 procent finns redan i pipeline. Ett RUT-avdrag för prenumerationsavgiften skulle ha den tilltalande karaktären av att ha en lika direkt koppling till den enskilde medborgaren som en medieskatt.

Anders Ahlberg