Bra att Ulrica Schenström har övergivet maktkoden!

Ulrica Schenströms nya linje att politik är politik och inte ett pr-arbete skiljer sig ganska mycket från den bild hon hade när hon befann sig i Rosenbad, skriver Bengt Olof Dike.

Den 23 januari i år skall Fredrik Reinfeldts tidigare statssekreterare, Ulrica Schenström, vars vistelse i Rosenbad inte blev särskilt långvarig sedan hon lagt krokben för sig själv genom ett mycket uppmärksammat restaurangbesök, föreläsa om hur man vinner förtroende i politiken. Detta tillsammans med några andra pr-företrädare och politiska journalister i en tvådagars opinionsbildningskurs i Stockholm.

I en annonsmärkt intervju med rubriken ”Förväxla inte politik med spelet om makten” betonar Schenström bland annat, att ”politik är just politik” Det är ”inte ett PR-arbete”, fastslår hon. Redan i rubriken framgår också vad man, enligt henne, skall akta sig för, nämligen detta: ”Förväxla inte politik med spelet om makten”.

Det låter ju inte så tokigt. Men har då Reinfeldts kortvariga statssekreterare, som i likhet med flera andra av hans närmaste medarbetare rekryterades från en snäv och huvudsakligen Stockholmsbaserad ungmoderat generation, glömt vad hon satte på pränt i en artikel i Expressen den 1 juli 2012, fem år efter det att hon hastigt avskedades av sin chef, statsministern?

”Alliansen måste knäcka maktkoden”.

-Makt är och förblir en viktig del i politikens nervsystem, fastslog hon och fortsatte:

”Det är ytterst om makten som politik handlar – makten att påverka, förnya eller förändra. För ett politiskt parti är detta, kort sagt, inget att hymla om”.

Schenströms filosofi var också en gång att besvärliga frågor, som ställer politiker mot väggen skall bemötas med tystnad:

-Tig, bara tig, så dör det, är det råd som tillskrivs henne.

Nu är tonläget mjukare och en viss ödmjukhet synlig. Utmärkt, nota bene om hon distanserar sig från åsikterna 2012.

Men just makt- och karriäraspekterna har spelat en dominerande roll för inte minst 2000-talets politiska ungdomsgeneration, där inte minst de från början starkt utrerade nyliberala MUF-arna försökte, och också lyckades med, att tränga sig fram till de hägrande köttgrytorna. Fredrik Reinfeldts personrekryteringar var alltför snäva och således geografiskt koncentrerade till huvudstaden. Den landstingskommunala sektorn kunde exempelvis annars ha bidragit med många erfarna och omdömesgilla företrädare. En statsminister måste vidga synfältet – såväl ålders- och erfarenhetsmässigt som geografiskt vid rekryteringar av statsråd och en rad andra medarbetare.

Expressens politiske skribent, Torbjörn Nilsson, varnade också för de unga politikernas karriärtänkande i en artikel (15/12) och nämnde som exempel KD:s Sara Skyttedal, som överraskande plötsligt fick en kommunalrådspost i den för henne främmande kommunen Linköping och nu lika snabbt har nominerats på topplatser inför nästa års val.

Men politik är hårt och långsiktigt arbete. Politik är att ödmjukt kunna lyssna på väljarna, visa känsla och respekt i kommunikationen med dem och att aldrig någonsin kliva upp på höga hästar. På så sätt skapas förtroende och tillit, vilket nu mer än någonsin behövs i just politiken.

Det skadar inte heller om PR- och reklambyråerna en gång för alla inser att politik inte kan säljas som tvål och tandkräm eller att en hägrande kod till maktens boningar ligger gömd någonstans.

Bengt Olof Dike, samhällsjournalist, tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar.