Går det att konkurrera med någon som inte längre bevakar?

Diskussion

Om lokaltidningen förr var en sorts extern informationsavdelning åt kommunerna har informatörerna nu blivit en sorts extern innehållsproducent till medierna. När både informationsavdelningar och redaktioner agerar rationellt efter sina förutsättningar, vems är då ansvaret för att förändra situationen, skriver Carina Tenor.

I höstas hade jag förmånen att bo jag fem veckor i London-förorten Walthamsstow. Ner genom brevinkastet damp en liten välskriven gratistidning, Waltham Forest News, och jag läste lite förstrött om hur det satsats pengar på att renovera centrum vid St James Street, om en kulturfestival och lite annat som var på gång. Först senare förstod jag att det här inte alls bara var en smått lokalpatriotisk gratistidning, utan vad som på engelska kallas ”Town Hall Pravdas” – alltså tidningar utgivna av den brittiska motsvarigheten till en kommun.

Waltham Forest News visade sig också vara en av två London-tidningar som det ansvariga regeringsdepartementet nu sagt ifrån på skarpen om: Waltham Forest Council resonerar att tidningen är ett kostnadseffektivt sätt att nå ut till sina knappt 100 000 invånare, särskilt som de kan lägga budgeten för att annonsera lagstadgade kungörelser på sin egen tidning. Men brittiska regeringen säger alltså ifrån: Att ge ut en kommunal tidning oftare än fyra gånger om året är att underminera den lokala pressen, och därmed den lokala demokratin. Detta bygger på den Publicity Code som antogs av parlamentet 2011, en uppsättning regelverk som syftar till att hindra att skattebetalarnas pengar går till kommunernas egna nyhetstidningar.

I Sverige har vi fått en liknande debatt, inte minst när Västra Götalands-regionen berättade om sin satsning på en egen nyhetssajt, VGR Fokus.

Diskussionen har framför allt handlat om att redaktionen av tjänstemän beskrivs som självständig, snarare än att mediebranschen går miste om regionens annonsbudget.

Motiveringen bakom satsningen känns igen: Allt fler redaktioner har blivit slimmade, och när inte journalisterna gör jobbet att berätta vad som händer, då får verksamheten ta saken i egna händer. I samband med en kartläggning av lokala medier pratade jag med hundratals kommunala informatörer 2015/2016, och många beskrev journalistikens minskade resurser som ett dilemma. I våras träffade jag regionernas pressansvariga på en nätverksträff på SKL, och där diskuterades samma sak

”Kommer VGRfokus att konkurrera med traditionella nyhetsmedier? Nej, men vi kommer att vara ett komplement och en plats där medierna kan hämta – och invånarna få – öppen, trovärdig, tydlig och enkel information”, skriver Västra Götalands-regionens kommunikationsdirektör Erik Lagersten.

Går det att konkurrera med någon som inte längre bevakar? På SKL-träffen beskrev en av de regionala pressinformatörerna, en före detta journalist, hur hon skrev korta notiser från regionen och skickade till tidningarna som material färdigt att publicera. Hon kunde inte se det som att ta jobbet från någon journalist, eftersom de numera sällan gör den typen av journalistik. Resonemanget var i stället att genom att serva tidningarna med notiser får åtminstone några fler invånare chansen att bli lite mer insatta i vad som händer.

Som före detta lokalredaktör och kommunreporter är det inte utan att jag känner igen mig: Hur många gånger har jag inte försökt sätta mig in i och förmedla till läsarna vad kommunen har på gång. Jag kan också slås av att så många mindre kommuner helt saknat informatörer tidigare. Ett finmaskigt nät av lokalredaktörer har nog många gånger stått för att hålla medborgarna uppdaterade om kommunala ärenden.

Samtidigt – på tio år har antalet kommunala informatörer mer än fördubblats.

Visst: Ny informationsteknologi och nya förväntningar hos medborgarna har lett till nya arbetsuppgifter. En grundläggande demokratisyn att verka för medborgarnas bästa kan också sägas ena både lokala redaktioner och kommunala informationsavdelningar – åtminstone i teorin. Samtidigt är förstås relationen mellan kommunen och medierna ett spänningsfält med möjliga konflikter. Just inom offentlig sektor ligger det extra nära till hands att kritisera en ökande obalans mellan informatörer och journalister: Kommer skattepengar att användas till att föra fram en officiell version eller rentav motverka journalistisk granskning? När övergår viljan att fylla en lucka till att aktivt vilja styra mediebilden? Då och då uppstår också situationer där spänningsfältet blir tydligare, som när UNT slutar att mejla citat till tjänstemän, eftersom de upplevs hamna på remiss-runda hos den kommunala informationsavdelningen.

Men om lokaltidningen förr var en sorts extern informationsavdelning – hur vanligt är det då i dag att informatören blivit en sorts extern innehållsproducent till medierna?

För samtidigt som det höjs många röster från mediebranschen om den förändrade styrkebalansen mellan informatörer och journalister, så tycks ju informatörerna bidra med material som lokala redaktioner vill använda. Det måste ju sägas vara ett högst frivilligt beteende att hämta innehåll från kommunala sajter eller att utgå från pressmeddelanden.

Inte mindre än åtta av tio kommuner upplever att deras pressmeddelanden publiceras i princip rakt av då och då till mycket ofta. Vanligast är det inom tidningföretagen, men det förekommer också hos P4 och lokala SVT. Det visar en enkät som gjorts med Sveriges kommuner under hösten 2017, och som presenteras i Mediestudiers årsbok i dag.

Flera informatörer beskriver direkta felaktigheter i mediernas rapportering, men även ointresse för viktiga, lite mer komplicerade, samhällsfrågor och brist på kritiska följdfrågor. En av de svarande i enkäten säger: ”Det märks att antalet reportrar på lokaltidningen minskat kraftigt. Färre granskande artiklar och även färre vanliga nyhetsartiklar om kommunen. Våra pressmeddelanden publiceras i stor utsträckning och oftast är de helt oförändrade.”

Så vad är då lösningen? Det kan inte vara att allt mer skattepengar används för att producera journalistikliknande information till egna eller andras kanaler.

Många informatörer beskriver att dilemma: Även om de borde vara nöjda över att deras bild av verksamheten i allt högre grad når ut, så betraktar de utvecklingen som en förlust för demokratin. Att lyfta fram missförhållanden eller belysa konflikter ingår sällan i arbetsbeskrivningen. Samtidigt kan kommunikatörer inte göra mycket annat än att försöka sköta sitt eget jobb på bästa sätt och hitta sätt att hålla medborgare informerade.

Frågan är då vem som ska ta ansvaret för en utveckling som ingen är nöjd med. I Storbritannien är kommunerna skyldiga att lägga en ansenlig mängd pengar på att annonsera, något som i praktiken är ett viktigt presstöd. När svenska kommunikationsdirektörer och informationsavdelningar klagar på slimmade redaktioner verkar de sällan dra slutsatsen hela vägen runt var de själva lägger sina pengar. Precis som Waltham Forest Council lägger de förstås hellre budgeten där det går att se omedelbar nytta för den egna organisationen, inte generella samhällsvinster med en stark press.

På samma sätt prioriterar redaktionerna, som ju i sanning är slimmade. Granskningar kan visst genomföras, men välskrivna nyheter från offentlig sektor blir ett tacksamt inslag när webben snabbt ska uppdateras.

Så frågan återstår: Vem tar greppet? Är det regeringen? Borde det finnas en svensk motsvarighet till en Publicity Code – och hur skulle den då se ut?

Carina Tenor, journalist och projektforskare

Tidigare inlägg i diskussionen

Slutreplik: Oansvarigt att bagatellisera utgivarskapet

Replik: Varför förmedlar du inte hela bilden, Jonas Nordling?

Vgrfokus – en nyhetssatsning som behöver granskas