SVT:s namnpublicering kan inte prövas etiskt

När SVT Nyheter namnpublicerar granskade personer på webben kan detta inte prövas i någon av medieetikens instanser. I tio år har public service valt att ställa sina sajter utanför det medieetiska systemet, skriver Mårten Schultz.

Ett etiskt vakuum. Så beskrev Journalistförbundet dåvarande ordförande Agneta Lindblom Hulthén situationen för etermediernas webbplatser på dagen för 10 år sedan.

Granskningsnämnden för Radio och tv har ansvaret för etiken i radio- och tv-sändningar. Den som till exempel känner sig utsatt för ett övertramp i ett program på SVT kan anmäla det till nämnden.

Allmänhetens Pressombudsman (PO), å sin tur, har ansvaret för etiken i pressen. Den som anser sig utsatt för ett övertramp av en artikel jag skrivit i SvD kan vända sig till PO – och i förlängningen till Pressens Opinionsnämnd.

Men etermediernas närvaro på internet regleras varken i det ena eller andra av dessa system.

Frågan har fått aktualitet med anledning av en granskning som gjorts av SVT Nyheter avseende några stora Facebookgrupper. Publiceringarna har kritiserats. Det är namngivningen av en person som står bakom en stor diskussionsgrupp rörande vården som kritiserats.

Är det en etiskt hållbar publicering? För egen del anser jag allmänintresset av att granska innehavare av inflytelserika plattformar på sociala medier är stort. Effektiv opinionsbildning på Facebook kan få stort genomslag. Det noteras för övrigt även av den person som namngavs i SVT-reportaget, att han bedömer att hans opinionsbildning på nätet kan göra större skillnad än partipolitiskt engagemang. Men detta allmänintresse ska vägas mot den publicitetsskada som artikeln och särskilt namngivningen kan medföra. Vilket av dessa intressen väger över? Är det en etiskt hållbar publicering?

Det får vi aldrig veta.

SVT:s artikel publiceras nämligen bara på internet. I textform. Precis som väldigt många andra texter som publiceras inom ramen för public services olika hemsidor. Och här har inget hänt sedan Agneta Lindblom Hulthén reagerade ett decennium bort.

Granskningsnämndens befogenheter har inte vidgats och svtnyheter.se är fortfarande inte en tryckt tidning inom PO:s granskning – trots att det finns andra sätt att inordna sig i det pressetiska systemet. Det kan göras genom en frivillig anmälan, under förutsättning att det finns till exempel en ansvarig utgivare (vilket det naturligtvis finns för SVT:s sidor). Åtskilliga nättidningar har också gjort detta; Dagens Juridik var först ut. Men SVT har valt att inte göra det. Liksom Sveriges Radio. I tio år har public service ställt sig utanför det medieetiska systemet.
Det innebär att det fortfarande inte finns något organ som har tillsyn över medieetiken på webbplatserna hos public service. Vi talar här om några av landets mest inflytelserika publicistiska plattformar, finansierade av licenspengar.

Nu finns det i och för sig förslag på ett nytt medieetiskt system, som skulle inkludera såväl etermedier, som press och internetpublikationer. Idén väcker följdfrågor om hur ett sådant system skulle kunna regleras. Medan det pressetiska systemet är en form av självsanering, frivillig men delvis konstruerad för att möta ett hot av statliga ingrepp i pressfriheten, är Granskningsnämndens agerande en del av Myndigheten för press, radio och tv. Det vill säga staten.

Den frivilliga granskningen är ur ett frihetligt perspektiv att föredra. Det är generellt sett bättre om inte staten lägger sig i medieetiken. Men om inte public service, av alla medieorganisationer, väljer att inordna sig i det system som andra ansvarstagande publicister gått med i finns det starka skäl att se över Granskningsnämndens mandat.

Mårten Schultz
Kolumnist i Svenska Dagbladet och tidigare ledamot av PON

Inlägget publicerades ursprungligen i en Facebookpostning.

Fler inlägg i samma ämne

SVT:s sajter i medieetiskt limbo (med svar från SVT:s strategichef).