Obegripligt hävdelsebehov efter terrorattentatet

Stjäl inte värdefull tid genom att låta debatten handla om ett krig mellan medieslag. Kriget medier måste föra är inte mot människors medievanor – det är mot terroristers vilja att orsaka kaos och använda sig av medier för att nå ut, skriver Brit Stakston.

De senaste månaderna har det funnits en förnyad övertygelse om den oberoende journalistikens roll. Men dagarna efter terrordådet i Stockholm avslöjas nu en bransch med ett skrämmande lågt självförtroende. Såpass lågt att man gärna pekar på alla andra som det stora problemet. Oansvariga nätjättar och en oansvarig publik som inte agerar källkritiskt.

Upprepandet av den egna förträffligheten kom direkt efter attentatet. Det märktes redan under samtalen i de påföljande morgonprogrammen, under metadiskussionerna i livesändningar eller i de egna spalterna om terrorattentatets mediebevakning samt i radioprogrammet Mediernas extrasändning. I Medierna hördes inte mycket av den mediekritik som Martin Wicklin själv del av redaktionen för Medierna gav uttryck för dagen innan när han twittrade: ”Många journalister nu som gör klavertramp. Intervjuar människor i total chock i direktsändning och sprider rykten. Snäppa upp! Det är allvar”

Mantrat som upprepats den gångna veckan är att traditionella medier är seriösa etablerade oberoende medier som följer såväl pressetiska som yrkesetiska regler och att man är ansvariga utgivare som utövar redaktörskap i sitt arbete. Mot detta seriösa arbete ställs allt det oseriösa som sker i de sociala medierna.

”Återigen har vi fått bevis på att i de sociala medierna, som saknar utgivare och ansvarstagande redaktörer, får hat, hot, rykten och spekulationer härja fritt.” skrev Fredric Karén och betonade att det är en avgrundsdjup skillnad mellan de sociala och de etablerade medierna. Och adderade ”Nu har vi facit. Det offentliga Sverige stod pall. Civilsamhället stod pall. Och de etablerade nyhetsmedierna stod också pall.”

Thomas Mattsson, Expressen lyfter problemet med ansvarslösa användare ”Den kritik som kan – och bör! – formuleras redan nu handlar om sociala medier. Om hur användare utan eftertanke sprider exempelvis bilder på skadade och döda och på ett hänsynslöst sätt utnyttjar det stora nyhetsintresse som finns.” och fortsätter ”Kontrasten till de grundlagsskyddade seriösa svenska medierna, med ansvariga utgivare och en verksamhet som förhåller sig till press- och yrkesetik, kunde inte vara större. Jag har också sett försök till att i sociala medier underminera legitimiteten i de seriösa medierna. Att man med enskilda exempel från tidningar, radio, tv och nyhetssajter vill ge en bild av att alla från public service till kommersiella mediehus på ett omdömeslöst sätt skulle ha spridit felaktiga uppgifter. Kontrasten till den faktiska nyhetsförmedling som vi kunnat ta del av de senaste dygnen kunde inte vara större.”

En stilla undran. Vem trodde att medierna inte skulle klara rapporterandet? Den stora breda allmänheten förväntade sig ju precis det. Mitt i ett brusande medielandskap behövs etablerade medier självklart mer än någonsin tidigare. Jag börjar allvarligt fundera på om det vi sett i efteranalyserna är mediernas egen starka chockreaktion efter attentatet.

Det där med att lösryckt plocka upp några tweets från privatpersoner här eller där såsom man gjort under tidigare terrorrapporteringar får ju en annan konsekvens här. För visst var det så att många som berördes av attentatet, indirekt eller direkt på plats, självfallet delade med sig av sina upplevelser i sociala medier. Många av de ansvariga myndigheterna följs av många i allmänheten och var också aktiva i sina egna kommunikationskanaler. Polisen till exempel valde att för första gången livesända presskonferenserna från den egna Facebooksidan och där kunde de ses i sin helhet så länge de pågick. De fem sändningarna hade totalt 2.1 miljoner visningar och sammanlagt fick Polisens 18 inlägg på Facebook, enligt egen uppgift, en räckvidd på drygt åtta miljoner, här en intervju med Polisen om deras arbete i sociala medier.

Addera till detta responsen runt allt innehåll som förmedlas, som i sin tur leder till ännu en våg av mer innehåll i alla kanaler. Informationsflödet är med andra ord enormt i det här läget.

Rollen för de traditionella medierna i det här läget är solklar. Den unika fördelen är densamma som den alltid varit; att hjälpa publiken att sortera, värdera och analysera. Vara ett alternativ till det alla kan hitta genom att googla eller vara i sociala medier. Detta var ju en svensk extraordinär nyhetshändelse som gav medierna möjlighet att bevisa sin unika roll. Förklara vad, hur, varför och vem som gjort detta och dessutom med hjälp att få ut innehållet i en mängd olika kanaler. Allt från direktsändningar dygnet runt till kommenterar, videos, sociala medier och artiklar efter artiklar på huvudsajten.

Kanske skulle det mest ansvarsfulla vara att någon gång istället för att slåss om att vara först och få ut så mycket som möjligt våga säga ”vi vet inte vad som hänt men vi ska ta reda på det”.

Mediernas lust att framhäva sig själva ska förstås ses i skenet av de angrepp mot media som sker av antidemokratiska rörelser över hela världen just nu. Jag håller med om att det är viktigt och relevant att påminna publiken om vad som särskiljer traditionella medier från allt annat man hittar på nätet. Det finns två aktuella kampanjer, en från TU och en från Utgivarna, om att bygga förtroendet för media. Sett i det perspektivet borde väl då det där mantrat som medierepresentanter upprepat de senaste dagarna vara en relevant strategi? Nej, men att leverera på det är inget man bevisar genom ord och absolut inte under en pågående kris. Man ska bara göra. Leva upp till allt det där. Det är så trovärdighet byggs. Inte genom att lite trumpet och föraktfullt peka ut publiken som problematiska och oansvariga som inte förstår sitt eget bästa som delar fel saker (med en undertext av att de enbart borde konsumera det traditionella medieinnehållet). All denna förträfflighet som man vill lyfta fram ska istället synas i varje reportage, intervju, video, livesändning, artikel, tweet, påa, facebookstatus, instabild eller vad man nu använder sig av för kanaler.

Traditionella medier har egentligen ett så enormt stort försprång. Starka varumärken, stort förtroende och ett arbetssätt där förmågan att informera, granska och förklara sitter i ryggmärgen. Allt människor producerar i sociala medier är ju de facto inte journalistik. Trots det jämförs dessa äpplen och päron ständigt till och med av medierna själva. Detta är helt obegripligt. Ibland känns det som om medier själva blandar samman medier och journalistik. Journalistik är ju en av alla innehållstyper eller genrer som finns i medier. Skiljelinjen går mellan vad man producerar, inte vid vad man kallar sig eller säger sig göra. Man kan dagligen se hur Facebookstatusar uppgraderas till journalistiskt material eller får samma tyngd som vore de en forskningsrapport. Även av traditionella medier.

Men den här gången i ett skarpt läge då sociala mediematerialet kom att konkurrera med de traditionella medierna verkar det som om medierna själva för första gången på länge förstod mer av problematiken i denna uppgradering av allt innehåll i sociala kanaler.

Magnus Alselind, nyhetschef på Expressen gör den rätta analysen av hur allvarligt det därför blir när traditionella medier gör misstag även om de är få: ”Men även enstaka misstag i en enorm realtidsrapportering, som rättas kort därefter, riskerar att sudda ut gränser mellan ryktesspridning på sociala medier och den seriösa nyhetsförmedlingen hos etablerade tidningar som följer pressetiska regler.” Så är det förstås och det är i relation till det man behöver gör allt för att särskilja sig dagligdags från allt annat man hittar på nätet. Det kommer säkerligen att göras fler kloka efteranalyser internt av det slaget.

Men i mediedebatten märks mest det motsatta just nu.

Thomas Mattsson efterfrågar ”en debatt om vad som läggs ut på Facebook, Flashback, Twitter, Instagram, Snapchat och sådana plattformar. Då syftar jag inte primärt på så kallad mediekritik som ger en missvisande bild av de journalistiska medierna, utan på exempelvis spridandet av bilder på skadade och döda.”

Ja, det är en allvarlig fråga men har i grunden inget att göra med traditionella mediers uppdrag. Rättare sagt det stärker bara uppgiften för traditionella medier. Det där är ytterst en fråga för nätjättarna och publiken att sortera ut och sätts för många i relation till yttrandefrihet.

Viktigare för medier är frågan om hur man förhåller sig till allt det som sker i de sociala medierna. Den fd CIA-chefen Sir Richard Dearlove sa i en intervju efter attentatet i London på Westminsterbron att medier under en sådan här händelse till viss del blir sina egna värsta fiender. Mediereaktionerna är extraordinära vilket förstärker och överdriver problemet och det är förstås därför attackerna också görs menade han. De sker för att utlösa en reaktion lika mycket som de utförs för att terrorisera och döda. Man skapar osäkerhet och kaos samt använder det till att rekrytera fler. Just detta perspektiv av att medierna är en del av det man vill åt genom terrorattentaten har jag helt saknat i den efterföljande debatten runt mediehanteringen av terrordådet i Stockholm. Detta måste vara en gigantisk utmaning och kommer tyvärr pröva medier om och om igen.

I samband med de där morden av IS skrev jag följande i en text om terroristers digitala strategier: ”Jag vill som mediekonsument garanteras att ni INTE sänder den typen av material utan att göra en rejäl analys av nyhetsvärdet och framför allt en analys av vem som egentligen gagnas av att detta sänds. Ge oss som publik helhetsbilden. Måste bilderna visas? Finns det en historia att berätta utan att visa bilderna.”

Den här balansgången mellan att rapportera och springa terroristers ärenden måste vara den svåraste uppgiften för medier idag särskilt när attentatet sker i de egna kvarteren. Den fortsatta rapporteringen kräver en extremt varsam balansgång runt detta och det innefattar förstås alla spekulationer om huruvida detta var ett dåd av en misslyckad ensamvarg eller en planerad större operation.

Så stjäl nu inte värdefull tid genom att låta debatten handla om ett krig mellan medieslag. Kriget medier måste föra är inte mot människors medievanor – det är mot terroristers vilja att orsaka kaos och använda sig av mediers förstärkande roll i sin vilja att förändra världen. Det är en utmaning som ligger uteslutande i traditionella mediers knä och som mediekonsumenter borde kunna lita på att ni tänker ta ansvar för. På samma sätt som många tog för givet att medier den 7 april skulle ge den bästa överblicken och förklaringarna av vad som hänt.

Och en sista notering…nej DN betalväggen var det verkligen inte läge att använda sig av under terrorattentatet … visst ni ändrade det sedan men hur var det ens möjligt att den nyheten kom upp bakom betalvägg? Något är ju fel i rutinerna och man kan jämföra med Svenska Dagbladet där det problemet inte förekom. Och om jag ändå tar upp ämnet, de där annonserna om att man arbetat med källkritik sedan 1864 var de nödvändiga i ett läge då varje millimeter på sajten borde ägnas åt att ge rätt och relevant information? De som kommer till DN gör det för att de litar på att ni kommer att göra ert jobb precis som ni gjort sedan över 100 år. Och det gäller samtliga medier. Allt ni behöver göra är ert jobb i det nya medielandskapet utan att gå vilse i den nya medielogiken.

Brit Stakston

Fotnot: Inlägget är en kortad version av ett blogginlägg som finns publicerat här.