Jan Friedman – Ett tystare Sverige är ett farligare Sverige

Den dagligt betalda papperstidningen kan vara historia om några år. Vad händer med den lokala journalistiken då? Verksamheten hotas från flera håll menar Mittmedias ordförande Jan Friedman.

Mittmedias ordförande Jan Friedman talade på IVA:s seminarium ”Kvalitetsjournalistik under press” i går kväll. Här är hans anförande:

Plötsligt blev allt så annorlunda. Med de sociala mediernas intåg fick det offentliga samtalet helt nya arenor. I långa stycken var det positivt – inga enskilda framträdanden i TV- soffor, radiointervjuer eller talarstolar räckte längre för att uttala åsikter som snabbt blev allomfattande. I det avseendet blev digitaliseringen välgörande och auktoriteter av olika slag – de etablerade som var vana att få sin publik – fick nu en ordentlig käftsmäll. Istället kom många nya röster att göra sig gällande – inte minst inom trender, mode, musik och mycket annat långt utanför de politiska salongerna.

Men med det nya följde också en baksida. Det journalistiska filtret, som i sin yttersta form handlar om att ge en mångsidig och korrekt bild av vad som sker, kom att rundas och inte sällan ifrågasättas. Som arena för opinionsbildning blev de sociala medierna också en arena för extremister som i olikfärgade nyanser kom att få stå oemotsagda.

Våra lokala medier svarade med att stänga ner chattarna som då snabbt sökte sig till andra spelplatser som inte stoppade inläggen. Tack vare journalistiska grävarinsatser vet vi numera att mycket som sprids inte är ett uttryck för några enskildas röster utan en del av välorganiserade krafter. Och vi vet också hur de organiserade nu allt oftare låter sitt hat också gå hand i hand med hot.

Att vara journalist – oavsett om Du verkar inom riks- eller lokalmedia innebär att ständigt vara utsatt för potentiella hot. Hanna Stjärne beskriver hur SVTs kostnader för säkerhet och skydd har vuxit lavinartat de senaste åren. Vår egen Anna Gullberg på Gefle Dagblad lever med mordhot som en del av vardagen. Den erfarenheten delar hon med allt för många av sina chefredaktörs- och journalistkollegor runt om i landet. Och en av 2016 års bästa grävarinsatser skedde när Eskilstuna Kuriren kunde leda i bevis hur extremister betalar vanligt folk för att hata och hota journalister.

Inte så konstigt om många duktiga unga väljer andra yrkesbanor än journalistik. Hörde nyligen från en av cheferna på en landets största rikstidningar hur känslan är att kvalitén hos många av de unga nya medarbetarna, till exempel kullarna av semestervikarier, nu är lägre än tidigare. Det är naturligtvis väldigt allvarligt och kan nog bara förklaras med yrkets utsatthet och kanske också med en oro för en krympande arbetsmarknad för journalister.

Vi som verkar med utgivning av lokala medier vill så gärna vara en motkraft mot allt detta mörker. Men för att vi skall kunna spela med i framtiden måste vår affär också fungera. Sedan flera år pekar nästan alla kurvor för den gamla pappersaffären åt fel håll. Vår verklighet är att vi med öppna ögon utgår ifrån att den dagligt betalda papperstidningen kan vara historia om några år.

Men lokala medier är ingen krisbransch som stålverken eller varven för att ta några riktigt gamla exempel. Lokal nyhetshantering och effektiva sätt för den lokala annonsören att nå sina kunder är hur modernt som helst. I det senare fallet investerar också våra konkurrerande amerikanska giganter osannolika summor för att hitta effektiva kontaktvägar för de lokala annonsörerna. Vad gäller matchen om lokal journalistik, är det däremot svårt att tänka sig att andra än de lokala utgivarna kommer att ha intresse att fortsätta gå hela vägen.

Ta Gävleborgs län som exempel där vår närvaro är en garant för att det inte blir tyst i Sverige. Varje kväll jobbar nio (9) journalister för Mittmedia, tre (3) på våra nyhetsdeskar och sex (6) ute på plats där nyheterna sker. Dessutom har vi två (2) på nattdesken som servar oss och just nu företaget 24 Journalistik plus fyra (4) sportjournalister i Gävle. Jämför det till exempel med Sveriges Radio som för sina lokala kanaler inte har någon lokal bevakning efter kl.18.00 även om man nu, enligt tidningen Journalisten, skall testa ett stretchat schema med att ha en enda reporter som inte får gå hem och äta middag men samtidigt ansvara för bevakningen av flera län.

Den granskande journalistik som lokaltidningarna står för går på daglig bas djupare och närmare in i svenskarnas vardag än någon riksmedia eller public service förmår. Vikten av att ha en stark lokaljournalistik och en stark lokal opinionsbildning kan alltså inte underskattas. Igen- i ett extremt åsiktsdrivet nätklimat erbjuder vi ett rum under redaktionella former som innebär att lokala röster kommer till tals långt bortom de åsiktsbubblor som så lätt bildas på de sociala medierna och som riskerar att bita sig fast i folkdjupet utan sans och balans.

Men vår utgivning måste ske på de plattformar där läsarna och kunderna finns. Jag tror inte att jag förhäver mig med att påstå att Mittmedia är den lokaltidningsgrupp som i särklass kommit längst med sitt innovations- och utvecklingsarbete vad gäller nya digitala uttrycksformer och affärer. Vårt digitala transformationsarbete har högsta prioritet och vi ser till att det kan gå i hand i hand med nya intäkter. Som ett exempel kan vi nu konstatera att sedan vi för ett halvår sedan började lägga sajterna bakom ett betalfönster har vi per idag uppemot 40 000 betalande digitala prenumeranter eller ungefär 15 procent av vår läsare väljer idag att betala för att läsa på annat än papper.

Det är en mycket glädjande signal men ersätter naturligtvis inte de pappersgenererade intäkterna som fortsatt står för huvuddelen och som vi inte kan kasta över bord. I den bästa av världar ger dessa gamla intäkter finansiering för att kunna skapa det nya. I den sämsta av världar är dessa gamla ryggsäckar med bl.a. höga tryck- och distributionskostnader den gamla världens tidningshus verkliga Akilleshäl. Hur kul kan det vara att klockan fem på morgonen organisera en armé av tidningsutdelare som måste gå förbi fyra av fem brevlådor med kanske hundratals meter mellan varje brevlåda…

Det är klart att det är i den här vardagen vi också skall se den utsträckta handen från SVT att hitta samarbetsformer. Det är inte okomplicerat och med fel upplägg skulle det kunna skada vår affär. De har sitt uppdrag att ge bort allting gratis, vi måste ta betalt för samma saker om vi skall överleva. Den nationella diskussionen är helt annorlunda – där handlar det oftast om att public service tolkar sitt uppdrag för brett, kanske borde flytta en krona från underhållning till nyheter, drama och kultur.

Men om nu det statliga bolaget ser som sin uppgift att investera mer resurser i lokal journalistik känns det, också i ljuset av hur det blåser där ute, viktigare att välkomna detta än att gnälla. Och listan över samarbetsprojekt, journalistiska och tekniska, kan säkert snabbt fyllas på. Ett samarbetsområde som särskilt vore intressant att snabbt lysa på är hur våra sajter skulle inkludera mer material av nationellt och internationellt slag inte minst som rörlig bild. Detta i skenet av att SVT idag frikostigt delar sitt material via de sociala medieplattformarna med våra huvudkonkurrenter Google och Facebook. Här behövs det snabbt en 180 graders kursändring som också inkluderar oss om vi i Sverige menar allvar med att värna ett ekosystem med svenska lokala nyhetsföretag.

Samma passning gäller även till DN som är på hugget med att nu knyta lokala stringers till sig och med intresse att dela den digitala affären med lokalpressen. Inga dörrar är stängda.

När vi i höstas uppmärksammade kulturministern i ett öppet brev på alla våra utmaningar och problem, och samtidigt pekade på en del möjligheter där de politiska besluten inklusive stödåtgärder, skulle kunna göra skillnad fick vi mest bifall. Men inte från medieprofilen Jan Scherman som snabbt var ute i debatten och över stort uppslag på Aftonbladets kultursidor gjorde ett generalpåhopp på mig på temat att vi ropar efter statlig akutvård istället för att sköta vår vardag. Och det skall komma från en person som i hela sitt yrkesliv arbetat i bolag som antingen fått sin finansiering ordnad genom i praktiken årligt utbetalda tvångsavgifter, verkat under konkurrensskyddade distributionsmonopol eller haft förmånen att få sin lön från det företag som tar emot det högsta statliga presstödet av alla. Snacka om att kacka i eget bo.

Jag tycker alltså inte att någon behöver be om ursäkt för att offentligt finansierade stödåtgärder finns för att värna demokratins fundament kring tryck och yttrandefrihet.

Precis som Medieutredningen visat så borde de statliga stödformerna till lokala medierna däremot kunna reformeras och sättas in där de verkligen skulle kunna göra nytta. Jag kan inte frigöra mig från tanken att stödet snarare borde få karaktären av ett industri- och innovationsstöd där de statliga insatserna hela tiden skulle behöva matchas med privata dito. En statlig krona mot två eller tre privata och plötsligt skulle mediestödet vara värt några miljarder.

I stället för att som utredningen föreslår pytsa ut felräkningspengar till projekt som sällan blir något av skulle vi få en kick – inte minst till oss i den gamla industrin – att än mer fokusera på innovations- och utveckling. Och givetvis behöver det inte bara ske på de utgivarorter där vi idag är verksamma. Det digitala gör definitivt ingen halt vid några länsgränser. Den här sortens pengar skall inte fördelas av politiker och knappast heller av Myndigheten för Press, Radio & TV. Bättre då att låta de statliga organen som är vana att sköta finansiella stöd- och investeringsformer hantera detta. Tänker på sådana som Saminvest, Industrifonden, Tillväxtverket, Almi och andra.

I den här omställningstiden är förutsättningarna i de lokala mediehusen väldigt annorlunda. Här finns de gamla familjeägda koncernerna där det säkert vid köksborden under sena kvällar diskuteras vad man skall göra med sina tidningsinnehav. Och här finns stiftelserna som ju plötsligt blivit en väldig tillgång för en omdanande tidningsindustri eftersom staturerna inte tillåter att man tar sitt pick och pack och hittar på något annat. Många är stiftelserna som med starka balansräkningar orkar hålla ut ett tag till men tyvärr med varierande grad av intresse för framåtlutade investeringar. Ja, förutom i fastigheter förstås. Och så Mittmedia. Skuldfritt men utan några andra realtillgångar än vad vår rörelse genererar.

Det ger oss inga alternativ. Vi måste skapa effektivitet och lönsamhet i vardagen. Vårt rörelsekapital är vår enda försörjningslina. Vårt bygge gör inte halt vid vår nuvarande geografi och vi är öppna för att göra strukturaffärer med andra – industriella och finansiella. Målbilden är klar. När mediekartan har ritats om några år vill Mittmedia inte bara finnas kvar utan också ha hittat nycklarna till en långsiktig framtid som utgivare och där vi kan se oss själva i spegeln och få bekräftat att där vi fanns där tystnade inte den lokala journalistiken.

Jan Friedman