Överdriv inte betydelsen av ett jurymål

Utlåtandet som frikänner Thomas Matsson och Expressen innebär i egentlig mening inte att publiceringen varit "laglig". Tidningarna, och andra aktörer som skaffat sig grundlagsskydd för sina publikationer, bör betänka detta innan de slår sig för bröstet efter jurybaserade frikännanden i tryck- och yttrandefrihetsmål, skriver Benjamin O J Boman.

Thomas Mattsson kommenterar i ett blogginlägg den 11 februari (”Nu anklagas vi för att vara ”folkförrädare” och ”terroristkramare”…”) efterdyningarna av förtalsprocessen mot Expressen, där tryckfrihetsjuryn förklarade att den inte ansåg att de 60 uttalanden, som X menade utgjorde förtal mot honom, var brottsliga som grovt förtal. I ett tidigare inlägg (”Expressen-X X 60-0 i förtalsmålet där Expressen frias helt”, 9 februari) skrev Mattsson: ”Trots att PO, PON, JK och tingsrätten gjort klart vad som gäller kommer, gissar jag, hatsajterna ändå att försöka att ge en falsk bild.”

I inlägget den 11 februari skriver Mattsson:

”Okunskapen om lagstiftningen och domstolsprocessandet är stor, och rena självklarheter i tryckfrihetsförordningen – en av Sveriges grundlagar – misstänkliggörs. På hatsajterna framstår det som om en ”politisk jury” inte bara friat Expressen, utan också ”hemligstämplat domskälen”. Sådana missvisande beskrivningar är rätt allvarliga, då de skapar ett oberättigat misstroende mot rättsväsendet.”

För att undanröja eventuella missförstånd vill jag förklara processen och vad frikännandet av Mattsson (och Expressen) juridiskt sett innebär.

Tryckfrihetsprocessen är onekligen annorlunda än rättsprocessen i brottmål i övrigt. En jury består inte av jurister, utan är politiskt tillsatt (se 12 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen, TF). 4 av 9 jurymän kan fälla avgörandet att fria en publicering, i och med att det krävs kvalificerad majoritet – 6 av 9 jurymän – för att fälla (se 12 kap. 2 § 1 st. TF). Dessutom motiverar juryn sig inte, utan avger endast ett ja eller ett nej som svar på frågan om ett visst uttalande är straffbart (se 10 kap. 1 § lagen [1991:1559] med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden). Processen är bitvis närmast amerikansk; parterna kan t.ex. välja bort jurymän (se 12 kap. 10 § TF) och rättens lagfarna ledamöter är bundna av juryns frikännande utlåtande (se 12 kap. 2 § 2 st. TF). Jurymännen har tystnadsplikt för uppgifter om vad som förekommit vid juryns överläggning (se 43 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen).

Det är, enligt min mening, inte så besynnerligt att detta förfarande ter sig främmande för många svenskar, som är vana vid att kunna läsa välskrivna domskäl i viktiga mål med stöd av den väl hävdade offentlighetsprincipen (se 30 kap. 5 § rättegångsbalken, RB, och 2 kap. 1 § TF). Även sådana skiljaktiga resonemang som framförts av lekmannadomare (nämndemän) kan man ta del av i den vanliga brottmålsprocessen (se 30 kap. 7 § 5 st. RB). Varför juryn kom fram till den slutsats den kom fram till, är något allmänheten inte kan kontrollera. Jurysystemet har kritiserats på dessa grunder av seriösa aktörer (se t.ex. Hatets språk, Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter 2003, passim [bl.a. s 114 ff.]).

En jury kan ”ta ut svängarna” i förhållande till domare i brottmål, och kan frikänna även sådant som rättens lagfarna ledamöter hade kunnat fälla. Av förarbetena till tryckfrihetsförordningen framgår att man insåg detta, och det fanns rentav en egen bestämmelse om rättegångskostnadernas fördelning i ett sådant fall (se SOU 1947:60, s 298; se även RH 1984:124 och NJA 2012 s. 940). Man framförde att ”fall kunna förekomma, då juryns utlåtande påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet”, men man fann det viktigare för samhället att ”vaka över att den oskyldige ej fälles till straff” än att ”tillse att de till brott skyldiga lagföras och dömas” (SOU 1947:60, s 187 f.). I ett beslut rörande påstådd hets mot folkgrupp skrev justitiekanslern att hon fann att ”en jury vid prövningen av det anmälda uttalandet skulle finna att det inte var brottsligt”, trots att hon själv ansåg att ordvalet kunde ”uppfattas som ett uttryck för allmän missaktning mot gruppen invandrare” (se JK:s beslut 2013-02-21, dnr 527-13-31). Man kan nästan förnimma att kanslern förmodade att en eventuell jury skulle ha gjort en mildare lagtolkning än den hon själv förordade.

Som framgår av ovan, bör betydelsen av ett juryutlåtande inte överdrivas. Utlåtandet kan inte bli föremål för kritisk granskning, i och med att inga argument (får) presenteras. Utlåtandet är inte bindande eller vägledande för kommande mål om samma sak. Utlåtandet innebär i egentlig mening inte att en viss publicering varit ”laglig”, utan endast att jurymajoriteten inte ansett den vara straffbar. Tidningarna bör betänka detta innan de slår sig för bröstet efter jurybaserade frikännanden i tryck- och yttrandefrihetsmål.

Benjamin O J Boman, jur. kand.