Från vänster: Jenny Rönngren (redaktionschef), Anna-Klara Bratt (chefredaktör och ansvarig utgivare) och Mattias Irving (medarbetare).
Från vänster: Jenny Rönngren (redaktionschef), Anna-Klara Bratt (chefredaktör och ansvarig utgivare) och Mattias Irving (medarbetare).

Talande tystnad och tigande parter om SD-uppvaktningen

Medan Medieföretagens medlemmar är tysta uppvaktar ombudet Almega Sverigedemokraterna. Att Journalistförbundet inte rasar är anmärkningsvärt, skriver Feministisk Perspektiv.

I samband med bokmässan rasade debatten om Nya tiders medverkan som utställare bland Sveriges samlade utgivare. Aktuellts hantering av frågan tvingade till sist fram tydliga, publicistiska markeringar av såväl SVT:s programdirektör Jan Helin som Dagens Nyheters Peter Wolodarski. En kommersiell mässaktör må stå utanför den publicistiska, demokratiska jurisdiktionen, men inte en utgivare av statsfinansierade medier. En oanständighetens gräns hade passerat – till sist tycktes flertalet demokratiska publicister överens om detta.

Samtidigt passerade Medieföretagens politiska påverkansarbete gentemot SD via ombudet Almega utan några kommentarer på ledarplats. Först var det frågan om vinster i välfärden, vilket förvisso uppmärksammats. Senast gäller det frågan om arbetsrättsliga krav i offentlig upphandling.

Dagens industris avslöjande att Almega sammanstrålat med SD:s ekonomiske talesperson Oscar Sjöstedt (han med det grova judehånet) för att övertala partiet att sänka förslaget om krav på kollektivavtalsnivåer vid offentliga upphandlingar har mötts med kompakt tystnad – både i sak och vad gäller den egna inblandningen. Det kan bara beskrivas som publicistisk arrogans – eller ignorans.

Att några av Almegas medlemmar har mycket reda pengar investerade i den fria etableringen av samhällstjänster må vara känt. Men bland Almegas medlemmar finns också Medieföretagen – utgivare av fria medier som har allt att förlora på en fraternisering med Sverigedemokraterna vars mediepolitik utan knussel avser att beskära samma pressfrihet som demokratiska utgivare lutar sig emot. Även Sveriges Radio och SVT har skäl att slå vakt om sin publicistiska frihet här. Men kanske är det främst andra utgivare med högre demokratisk svansföring som lyser med sin frånvaro?

Dagens industri må vara helt öppna med hur de hanterar sina intressen – ett salongsfäigare SD skulle vara en politisk part att räkna med. Göteborgs-Posten kräver inte ens det. Men Dagens Nyheter, Aftonbladet eller Sydsvenskan, samtliga medlemmar i Medieföretagen, har hittills inte intagit den positionen: SD är inte ett demokratiskt parti och inte en politisk kraft att samarbeta med. Men vad spelar det för roll hur samarbetet ser ut i riksdagen, om den verkliga politiken görs upp på Almegas styrelsemöten?

Vid Feministiskt Perspektivs efterforskningar har det visat sig att Medieföretagen inte har funnit anledning att ens reflektera över detta. Almegas näringspolitiska chef Ulf Lindberg tillstår i Dagens industri glatt att Almegas uppvaktning av SD givit effekt. Efter de oförblommerade uttalandena som inte dementerats på något sätt fann Almega skäl att i ett uttalande på hemsidan påpeka att de uppvaktar samtliga partier och att de endast mötts för att svara på SD:s frågor om upphandlingsdirektivet. Well, grattis Almega! Med SD:s hjälp har ni haft större inflytande över villkoren på arbetsmarknaden än den folkvalda regeringen, det borgerliga blocket och fackföreningsrörelsen tillsammans.

Enligt Medieföretagens vd Charlott Richardson står medlemsorganisationerna, alltså samtliga Sveriges största medier inklusive public service, bakom Almegas agerande – såväl sakpolitiskt som påverkanspolitiskt.

Om enskilda och organiserade medieutgivares tystnad är anmärkningsvärd så är tystnaden från enskilda journalister i allmänhet, och Journalistförbundet i synnerhet, än märkligare. Inte bara gäller det en systematisk lönedumpning av stora mått, (förekommer ej enligt Almega) en arbetsmarknad med nya spelregler och en ryggradslös publicistisk hållning i den omedelbara närheten – utan också ett direkt hot mot det egna värvet – den fria journalistiken.

Var är protesterna mot arbetsgivarpartens agerande? Var är den principiella diskussionen? Om inte Journalistförbundet reagerar – vem ska då reagera? Uppenbarligen inte Medieföretagen och dess medlemmar i alla fall. Vad säger Tidningsutgivarna, TU?

Att en enskild medieutgivare sympatiserar med uppfattningen att arbetsmarknaden bör sakna golv är inte samma sak som att man önskar att ens näringspolitiska ombud kohandlar med Sverigedemokraterna. En markering är på sin plats, både från Medieföretagen och enskilda demokratiska publicister. Journalistförbundet däremot, borde rasa. Hat och hot mot journalister, uttalade hot mot den fria journalistiken och den givna mediepolitiken är bara några skäl att ta ställning här.

I år firar tryckfriheten 250 år – det var också årets tema på den omsusade bokmässan. Här finns anledning att både värna den, och utnyttja den. Någon jävla ordning får det lov att vara – även på mediearbetsmarknaden.

 

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare, Feministiskt perspektiv

Jenny Rönngren, redaktionschef, Feministiskt perspektiv

Mattias Irving, medarbetare, Feministiskt perspektiv