Offentlighetsprincipen – inte värd att fira

I år är det 250 år sedan den svenska offentlighetsprincipen infördes. Det firas på en hel rad platser i landet och våra politiker håller högtidstal och slår sig för bröstet. Men frågan är vad vi har att fira. Under senare år har den svenska öppenheten närmat sig skammens nivå anser Nils Resare.

Sverige är världens mest öppna samhälle. Så brukar det heta i högtidstalen och så låter det på de många event som i år arrangeras för att fira en av de viktigaste hörnpelarna i den svenska demokratin – offentlighetsprincipen. Men frågan är om det är sant och om 250-års jubileet ens är värt att fira.

För oss som praktiskt tillämpar offentlighetsprincipen har de senaste åren inneburit en rad bakslag. Sverige har blivit som vilket annat land som helst där makthavare och tjänstemän enkelt kan smyga undan den känsliga information som de inte vill att allmänheten ska få del av.

För ett och ett halvt år sedan begärde jag ut dokument som rörde Sveriges vapenaffärer med militärjuntan i Thailand. Det dröjde över tre månader och när jag väl fick materialet var det nästan omöjlig att läsa – mer än 70 procent av texten var överstruken med svart tusch. I stora stycken gick det inte att förstå hur olika lösryckta ord eller meningar hände ihop.

I vissa dokument var till och med diarienummer och datum överstrukna. Det var uppenbart att någon ville mörka omständigheterna kring den kontroversiella vapenaffären.

Fallet prövades först av Justitiekanslern, JK, som riktade svidande kritik mot UD för att de hade brutit mot kravet att lämna ut dokumenten ”skyndsamt”. Enligt reglerna får det maximalt ta ett par dagar att lämna ut en allmän handling – inte tre månader.

Därefter prövades fallet av kammarrätten i Göteborg. Även de slog ner på UD:s hantering av ärendet och beslutade att en ny sekretessprövning skulle göras. Bland annat fick inte UD hemlighålla datum och diarienummer.

Det skulle ta ytterligare tre månader för UD att göra denna prövningen. De dokument jag då fick innehöll visserligen mer information men var fortfarande svårlästa. Dessutom hade den långa handläggningstiden gjort att det inte längre var aktuellt att skriva mer i frågan.

Hanteringen av Jas-materialet är bara ett i raden av exempel på en allt mer tilltagande dysfunktionalitet i den svenska offentlighetsprincipen. Yttrandrefrihetsexperten Nils Funcke har pekat på att den svenska öppenheten är på väg att vittra sönder. Sekretessbestämmelserna blir fler, meddelarfriheten inskränks och utrikessekretessen utökas.

Under 2000-talet har den svenska öppenheten begränsats på en hel rad områden. Bland annat har ”tystnadsplikt” införts för en rad statstjänstemän vilket kan minska deras möjligheter att dela information om korruption och missförhållanden med media.

Även när det gäller utrikessekretess, och relationer till andra stater, har det skett tydliga försämringar.

Enligt Nils Funcke har tröskeln för utrikessekretess sänkts. Förr ansågs ”mindre störningar”, eller ”irritation”, från en annan stat inte vara skäl nog för en hemligstämpling. Men med nya bestämmelser anses det internationella samarbetet försämras vilket leder till att mindre material lämnas ut.

Bolagiseringen av statlig verksamhet har också avsevärt försvårat granskning, inte minst på utrikesområdet. En rad myndigheter har i dag konsultbolag som utför internationella biståndsuppdrag. Aktiebolag som Sweroad, Swedesurvey med flera kan i hög grad gömma sig bakom affärssekretess trots att de är direkt kopplade till svenska myndigheter.

Samma sak gäller det statliga riskkapitalbolaget Swedfund och dess underbolag Swedpartnership. Trots att de hanterar stora skattepengar är insynen i deras verksamhet ytterst begränsad.

Till försämringarna hör också att det under senare år i princip har blivit omöjligt att granska de militära operationer där Sverige deltar.

Allt detta gör att Sverige närmar sig en skammens nivå när det gäller utrikessekretessen. Men det hörs förvånansvärt få protester. Och 250-årsjubileet firas som om Sverige fortfarande var en stormakt när det gäller öppenhet.

Nils Resare, redaktör Blank Spot Project

Texten är även publicerad på Blank Spot Project.