M: Vi förväntar oss att regeringen utreder radio- och tv-avgiften

Från moderat sida har vi länge förespråkat en finansiering över skatten, andra förslag har väckts från andra partier. Bollen ligger nu hos regeringen, skriver Olof Lavesson, ordförande Kulturutskottet och Kulturpolitisk talesperson (M) i en replik till Mats Johansson.

Mats Johansson har granskat motionsfloden när det gäller de synpunkter som finns på public service. Det är såväl en roande som oroande läsning. Public service berör. Public service stör. Det ska också public service göra. Att public service väcker engagemang och debatt är därför mer än välkommet. Till skillnad från andra länder i vår närhet handlar debatten i Sverige dock för det mesta om hur public service kan utvecklas, snarare än om hur den kan avvecklas.

Ofta rör debatten finansieringen av public service. En stark och oberoende radio och tv i allmänhetens tjänst är oerhört viktig för det svenska medielandskapet och ytterst för vår demokrati. Samt hur viktigt det är att public service förblir oberoende och skyddas från påtryckningar i utförandet av sin verksamhet.

Radio- och tv-avgiften (eller tv-licensen som den ofta heter i folkmun) har länge varit omdiskuterad. Det har varit ett väl fungerande system som har tjänat oss väl och som också har borgat för public service oberoende. Betalningsviljan har dessutom varit hög. Detta sagt så står nuvarande finansieringsmodell inför stora utmaningar. Framför allt finns det stora problem när det gäller teknikneutraliteten. Idag betalar den som äger en tv-mottagare avgift, men vad som är ägnat att vara en tv-mottagare blir allt svårare att definiera. Särskilt när utsändningar idag görs i nästan lika stor grad på webben eller genom mobilapplikationer, som via traditionell broadcasting. När samtalet om public service finansiering till större del handlar om definition av tekniker, än om vikten av en fri och oberoende radio och tv, så riskerar också förtroendet för finansieringen att urholkas.

Men det finns också en mer principiell invändning mot dagens sätt att finansiera public service och det är att radio och tv-avgiften i allt högre grad har kommit att betraktas som en betal-tv-avgift. Något man betalar för att konsumera de program som Sveriges Television, Utbildningsradion och Sveriges Radio producerar och tillgängliggör. Allt oftare hörs argumentet att ”Ja, men jag tittar ändå inte på SVT, så varför ska jag då betala?”. I viss mån kan jag känna förståelse för det argumentet, men det måste mötas av att vi tar debatten om varför vi faktiskt har public service.

En av public service viktigaste uppgifter är att granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande över beslut som rör medborgarna, liksom att denna granskning sker utan påtryckning eller styrning från vare sig politiska eller kommersiella krafter. Alla vi som lever i ett öppet och demokratiskt samhälle är betjänta av denna granskning. Detta oavsett om vi själva tittar eller lyssnar på själva programmet där granskningen utförs. Även den som inte upplever att hen konsumerar public service är beroende av att public service finns och fungerar.

Från moderat sida har vi länge förespråkat en finansiering över skatten, men också betonat att denna finansiering måste utformas på ett sätt som värnar både långsiktighet och fortsatt oberoende. Invändningar har rests om att detta skulle riskeras när riksdagen med ett klubbslag drastiskt kan förändra förutsättningarna för public service när budgeten beslutas. Men det kan de facto riksdagen göra även idag genom att man i budgeten reglerar nivån på radio- och tv-avgiften. Dessutom finns det andra områden som kräver oberoende, stabilitet och långsiktighet och som det går alldeles utmärkt att finansiera över statsbudgeten, exempelvis vårt rättsväsende.

Andra förslag om finansiering har väckts från andra partier. Dessa är vi givetvis beredda att lyssna till och diskutera. För ett par år sedan gjorde riksdagen ett tydligt tillkännagivande i bred enighet om en blocköverskridande och parlamentariskt sammansatt utredning av radio- och tv-avgiften och att en sådan bör komma till stånd i god tid inför nästa tillståndsperiod. Ännu har vi ingenting hört. Bollen ligger nu hos regeringen och vi förväntar oss att regeringen följer riksdagens beslut.

Slutligen måste jag instämma i det som Johansson så riktigt påpekar om politiskt oberoende. Det borde sprida sig en skammens rodnad över kinderna på de politiker som å ena sidan talar om att grundlagsskydda public service från politisk klåfingrighet, och å andra sidan glatt tycker att det ska sitta lagstiftande politiker i ägarstiftelsens styrelse. Detta handlar inte om förtroende för de enskilda personerna, de är säkert alla förträffliga. Men det principiella problemet med att man samtidigt som man sitter i en lagstiftande församling fattar avgörande beslut över public service-bolagens väl och ve går inte att bortse från. En överenskommelse om att rensa även ägarstiftelsens styrelse från aktiva riksdagsledamöter borde snarast komma till stånd.

Debatten om public service kommer att fortgå. Såväl om form som om innehåll. Det är bra och det är självklart. Det vilar också ett ansvar på bolagen att ta den debatten och att vid sidan om orden ”public service” också kunna motivera sin verksamhet utifrån begrepp som ”public value” och ”public relevance”. Det tycker jag också att man idag gör på ett i stora delar bra sätt.

Politiskt kommer vi att återkomma till frågan om public service inför att nya sändningstillstånd ska tas fram inför 2020, och också inför att det nu är hög tid för en halvtidsavstämning av nuvarande sändningstillstånd. Vi ser här fram emot snara besked från regeringen om formerna för detta.

Olof Lavesson
Ordförande Kulturutskottet
Kulturpolitisk talesperson (M)

Tidigare inlägg:

Tidigare inlägg