Johansson är fel ute om public service

Mats Johanssons gör fel när han jämför MP:s motion som vill ändra Förvaltningsstiftelsen för att säkra public service från kuppförsök med andra "klåfingriga" riksdagsmotioner som velat förändra ägandet i medierna. Det menar Niclas Malmberg, mediepolitisk talesperson (MP) i ett svar till Mats Johansson. (Uppdaterad med replik från Mats Johansson)

Mats Johansson (M) buntar ihop min motion om förändrade mandatperioder i Förvaltningsstiftelsens styrelse med andra ”klåfingriga” riksdagsmotioner gentemot public service-bolagens självständighet. Det vore intressant att höra Johansson utveckla tankegångar kring på vilket sätt det kan anses klåfingrigt att ändra antalet ledamöter som ska tillsättas efter ett riksdagsval från sju av tretton till fem av tretton. Någon sådan logik tror jag inte Johansson kan prestera. Helt enkelt därför att själva tanken bakom dagens system är att det ska finnas en demokratisk tröghet, att utfallet i riksdagsvalet inte fullt ut ska få genomslag direkt, till skillnad mot i andra organ.

Problemet med dagens konstruktion är att den demokratiska trögheten inte uppnås helt och fullt med åttaåriga mandatperioder där hälften av ledamöterna utses efter vartannat val. Eftersom ordförandens mandatperiod enbart är fyra år, kan en nytillträdd regering ändå tillsätta en majoritet i styrelsen. Vill en regering överta direkt styrning över public service kan man således tillsätta en styrelsemajoritet som genast kallar till nya bolagsstämmor i programbolagen – för att sedan tillsätta egna marionetter i public service-bolagens respektive styrelser. Med den enkla förändringen att i stället utse en tredjedel av ledamöterna efter vart tredje val försvåras möjligheterna till en sådan kupp avsevärt.

Tolvåriga mandatperioder är förvisso långa. Det är också något jag problematiserar i min motion. Men där pekar jag också på att mot bakgrund av hur vanligt förekommande det i dag är med dubbla mandatperioder i styrelsen (8+8 år), kan en förändring till tolvåriga mandatperioder i praktiken komma att innebära att rotationen inom stiftelsestyrelsen ökar. Oavsett är det ett lågt pris för att öka public service-bolagens självständighet gentemot regeringen.

Avslutningsvis konstaterar Johansson att min motion inte löser alla public service-relaterade frågeställningar. Självfallet är det så, och det är inte heller något jag gör anspråk på att göra. Men ställs kravet att för att lösa ett problem måste alla andra problem lösas samtidigt, lär vi aldrig kunna flytta fram positionerna någonstans. Och om Johansson tycker att hans eget partipolitiska förflutna gör honom mindre lämplig som vice ordförande i Förvaltningsstiftelsens styrelse är det ju något han äger fullt mandat att själv komma till rätta med.

Niclas Malmberg, mediepolitisk talesperson (MP)

Replik från Mats Johansson:
Malmbergs förslag att öka ”saxningen” är bra, så att färre omväljs samtidigt. Dessutom borde ägarstiftelsen bantas, 13 ledamöter är i mesta laget.
Det var mot frånvaron av andra åtgärder jag polemiserade., och förlängda mandatperioder.
Typiskt nog undviker representanten för regeringspartiet (MP) att kommentera det faktum att andra hot är värre än just kuppförsök via ägandet.
Men jag uppfattar hans rekommendation på slutet – att jag ska avgå – som ett löfte: om Malmberg lovar att verka för att riksdagsledamöter som han och hans fem kolleger i ägarstiftelsen avgår så gör jag det samtidigt.
Det behövs inga ändringar av vare sig lag eller förordning, bara en överenskommelse mellan partierna att man nominerar andra än riksdagsledamöter.