Så ser den hyperlokala framtiden ut

Kommer hyperlokala aktörer att ta vid om, eller när, medieföretagen retirerar från kommuner i periferin av spridningsområdet? Carina Tenor presenterar några forskningsresultat på Meg i dag.

”Lokalreportrarna är borta, de står inte längre i korridoren och försöker kika in i mitt rum. Journalisterna dyker bara upp när det händer någonting och deras nyhetsvärdering är mycket mer strikt i dag.”

 Så säger kanslichefen i en av Sveriges riktigt små glesbygdskommuner när jag ringer och frågar hur den lokala mediesituationen ser ut just där. Det kan låta som en deprimerande bild, men det som slår mig är faktiskt precis det motsatta: Tänk att även en liten kommun är van vid och förväntar sig granskning! Tänk att Sverige faktiskt haft detta finmaskiga nät av lokalreportrar som snokat efter nyheter på kommunkontoret, journalister som tagit sitt uppdrag på allvar i minsta lilla kommun de satts att bevaka.

Men mycket av denna lokala professionalism har nog pågått under radarn inom mediebranschen, i alla fall när det gäller vad som varit omtalat och statusfyllt. Därför glömmer jag aldrig underdog-känslan, när vi, tre lokalredaktörer från Nerikes Allehanda, fick gå upp på Nalens scen och ta emot det allra första priset som delades ut till Årets redaktion 2005. Vi hade precis startat Nära-konferensen, där vi bjöd in lokalredaktörer från hela landet till Örebro. Ja, ett par deltagare kom till och med från Åland. Nära bidrog till att göra oss synliga för oss själva och varandra, en journalistkår där vi ofta jobbade ensamma eller på mycket små redaktioner.

Har då statusen hos lokaljournalistik förändrats? ”Det hyperlokala är framtiden” skrev Thomas Mattson i Expressen för drygt ett år sedan.  Han undrade om man sett slutet på centralisering och försök till synergieffekter inom lokalmedia, och propagerade för att det är det lokala innehållet som gör lokaltidningarna unika (med lokaltidning som Mattsons ordval, även om de flesta idag publicerar sig i flera kanaler). ”Våga tro på det lokala!” avslutade han sin krönika.

Om nu det hyperlokala är framtiden för journalistiken – då kan man inte påstå att det brukar synas särskilt mycket av det när journalister och mediefolk samlas på konferenser, som nu i Göteborg med MEG och Gräv. 

De senaste tio åren har var tredje lokalredaktion lagts ner. Samtidigt är det viktigt att framhålla att lokaljournalistiken lever. Som projektforskare på Södertörn har jag just nu förmånen att arbeta med en stor kartläggning av Sveriges lokala och hyperlokala medier, ett väldigt spännande uppdrag. Detta är en del i ett tvåårigt forskningsprojekt om hyperlokal publicering, som drivs tillsammans med lektor Sara Leckner på Malmö högskola och professor Gunnar Nygren på Södertörns högskola. 

Vid det här laget har jag haft kontakt med drygt 260 kommuner, som fått beskriva vilka lokala medieaktörer som finns på orten, om det förändrats och vilken bild de har av den lokala mediesituationen. Det är ett stort material som växer fram som kommer att ta tid att analysera. Vi kommer dessutom gå in djupare och undersöka de spännande fristående, hyperlokala aktörer vi hittat.

Redan nu går det ändå säga att kartläggningen visar på stora geografiska skillnader, både i hur de etablerade mediehusen valt att rationalisera eller hur de försökt hitta smarta lösningar när resurserna minskar. I några kommuner beskriver informatörer hur de själva nästan tagit över rollen som journalister, och levererar färdigskrivna reportage med bilder och allt till de allt mer slimmade lokala redaktionerna som inte hinner vara på plats. Det varierar också stort hur kommuner upplever sig bevakade av P4 och regionala SVT-nyheter, och på vissa orter nämns TV4:s lokala nyheter med stor saknad. Men det är inte bara glesbygden som har synpunkter på det mediala Sverige, även flera större städer uttrycker att de är allt mer marginaliserade i riksmedia, där Stockholmsperspektivet dominerar.

I stort märks också en betydligt högre förväntan på den lokala tidningen när det gäller vardaglig och kontinuerlig kommunbevakning, där public service ses som mer regionalt. Många kommuner uttrycker spontant en oro över den omvandling som sker i branschen. Några kommuner konstaterar nästan till sin egen förvåning att de faktiskt fortfarande har en lokalredaktör kvar, och frågar sig hur det ska bli sen. Även om egna kanaler och sociala medier erbjuder kommunerna nya möjligheter att kommunicera med invånarna, så är det framför allt medias grundläggande demokratiska funktion som betonas. Så här kan det låta: ”Som informatör ska jag framställa allt så himla positivt. Media behövs så att det där som en chef kanske inte är lika pigg på att berätta också kommer fram. Media gör att vi håller oss på alerten.”.

Lågstatusjournalistik, demokratins grundbult, medias framtid eller hur du än ser på saken – på MEG hittar du i alla fall en punkt på temat hyperlokal publicering. 

Carina Tenor

Projektforskare journalistik på Södertörns högskola (50 procent)

Kommunreporter på Nerikes Allehanda (50 procent)

Carina Tenor