Annons: Mediedagen 2019

Daniel Nordström om att vandra i skitstormen

De som är intresserade av en seriös och utvecklande samhällsdebatt. De är vår publik. Den vrålande pöbeln låtsas enbart vara vår publik. De är enkelspåriga, löjeväckande och skrämmande propagandamaskiner som vill krossa vårt självförtroende skriver VLT:s chefredaktör Daniel Nordström.

Tisdag 5 april klockan 18.45

Vissa dagar känns det som om man slåss hela tiden. Vad man än läser, vad man än hör är det anklagelser, fördomar, falsarier, elände och skitstormar.

Det är dagar när man bara vill spy åt allting.

Då räcker det med ett enda samtal som ger kraft.

Jag tror att alla som arbetar på ett medieföretag känner igen sig.

Kommentarsfältet på sajen modereras så att fingrarna blöder. Direkt en stavelse redigeras bort skriker någon ”censur!”.

Mejlboxen svämmas över av människor som undrar varför vi ljuger och mörkar. Jag svarar att det inte stämmer att vi medvetet mörkar nyheter – varför skulle vi göra det? – och förklarar grunden kring pressetik, de pressetiska regler alla seriösa medier arbetar efter, skillnaden mellan utgivare som tar ansvar och sajter som inte gör det och att vi inte skriver rykten utan skriver det som är fakta. Jag förklarar också vad yttrandefrihet innebär och att det inte är en mänsklig rättighet att få uttrycka sin vrede i en tidningssajts forum.

Direkt svaret är skickat plingar det på nytt ilsket i mejlkorgen.

Mobben har mobiliserats, hetsad av någon av hatsajterna.

Telefonen ringer.

Någon vill prata om en publicering. Det får läsare gärna göra, men ganska snart upptäcker man att personen i andra änden inte vill lyssna och föra en dialog. Personen har sin bruna bild klar, medierna ljuger, medierna mörkar.

Twitter förvandlas till en slasktratt där debattonen är hysterisk och där anklagelserna kastas hejvilt utan tillstymmelse till källkritik eller känsla för hur man bemöter andra människor.

På Facebook delar människor, som jag trodde var klokare än så, länkar till det som är uppenbara falsarier. Sedan har vi hatsajterna. De som kallar sig ”alternativmedia”, men i själva verket är sådana enkelspåriga och både löjeväckande och skrämmande propagandamaskiner att det är ett under att det faktiskt finns människor som tror att det de skriver ens har en uns av sanning.

Det känns som om hela världen är galen.

Den snedvridna och i många stycken djupt skrämmande debatten bränner i hjärnan och hjärtat.

Det är helt enkelt en vanlig dag på jobbet.

Man vill bara gå hem, lägga sig under täcket och begrunda den mänsklighet man förlorat hoppet om.

Det är precis det som de som hatar vill att vi ska göra. De vill att vi ska tystna. Det kommer vi aldrig att göra.

Även om mina dagar under resten av mitt arbetsliv kommer att vara så här kommer det att vara värt det.

Även när den stora tröttheten väller in är det värt att varje dag ta kampen, att stå upp för det fria ordet, yttrandefriheten, debatten och för den seriösa journalistiken.

Och vi får aldrig, aldrig glömma det faktum att de som vräker ur sig all denna ström av skit egentligen i de stora hela är få. De brölar bara i kör så att de ska låta som om de är så många fler än de är.

De maler, de tuggar, de sliter, de rycker, de biter och de trycker undan många röster som är så viktiga i samhällsdebatten. Röster som till slut inte längre orkar prata med samma tydliga stämma och som förtvinar i den svidande skitstormen. Det är djupt sorgligt och ett demokratiskt problem.

Vi ska inte heller glömma det Dagens Nyheter skrev häromdagen. Förtroendet för public service och de stora morgontidningarna är fortsatt starkt. Endast fyra procent har förtroende för hatsajten Avpixlat.

Sedan får vi inte heller glömma de som inte lika ofta hör av sig, den stora mängd människor som läser oss varje dag, de som inte vrålar med samma rödbrusiga stämma, de som inte gått på myten. De som är intresserade av en seriös och utvecklande samhällsdebatt.

Det dessa människor som är vår publik.

Den vrålande pöbeln låtsas enbart vara vår publik. Den vill krossa vårt självförtroende och vår viktiga roll som medier.

I dag ringde en äldre man.

Han ville bara tacka oss på VLT för allt vi gör.

Ett enda sådant samtal ger kraft att gå igenom tusen skitstormar till. Det kommer det att vara värt.

Texten är också publicerad på Daniel Nordströms blogg.

Daniel Nordström, chefredaktör VLT