Annons: Mediedagen 2019

Trovärdiga medier publicerar inte rykten

Efter händelserna i tyska Köln gick drevet mot medierna i gång. Men för att vi ska kunna leverera trovärdigt material måste vi få uppgifter bekräftade och fatta övervägda utgivarbeslut, skriver NA:s publisher Katrin Säfström.

Under många år har de nätsajter som sprider hat mot journalister och invandrare påstått att svenska medier hemlighåller uppgifter om brott som begås av människor med annan bakgrund än ”svensk”. 

Media kallas ”politisk korrekt” och vi utgivare och mediechefer har ofta våra mejlboxar och fysiska brevlådor fulla av meddelanden som inte sällan innehåller skällsord som ”blattehora” och beskyllningar om att vi är rädda för att tala om ”hur det verkligen är”.

Efter händelserna i tyska Köln vid nyår, där kvinnor blev sexuellt utnyttjade av män med arabisk eller nordafrikansk bakgrund, briserade frågan. Det handlade inte så mycket om kvinnornas utsatthet som om de angripande männens förmodat kulturella beteende.

När det sedan blev känt att många unga kvinnor också varit utsatta för angrepp under musikfestivalen ”We are STHLM” i somras, men att polisen valt att mörka, gick drevet mot medierna i gång. Vi förmodas återigen ljuga och förtiga.

Utöver att frågan florerat i otaliga ledarartiklar, debattspalter och krönikor under de senaste veckorna ger sig nu också en av svensk medias elefanter in i diskussionen. På debattplats i Svenska Dagbladet säger hedersdoktorn och Utgivarnas ordförande Erik Fichtelius: ”Journalister ska inte ta hänsyn till konsekvenserna” och återlanserar sin egen begreppsuppfinning: ”konsekvensneutralitet”. Han förstärker sitt resonemang med synpunkter från Watergateavslöjaren Carl Bernstein som menar att det journalistiska uppdraget är att rapportera.

På en annan plats i mediefloran, nyhetssajten News55, frågar sig moderathöjdaren, före detta ministern och landshövdingen Anders Björck om man kan lita på massmedier.

Han menar att svensk media borde berätta om brottslingars religiösa och nationella bakgrund, och skriver att det är viktigt att medierna har en konsekvent linje när det gäller publicering av brottslingars etnicitet och håller sig till den.

Låt mig först hålla med Erik Fichtelius, till en viss punkt. Självklart är det medias roll att rapportera. Att aldrig vika för påtryckningar. Vår uppgift är att berätta så mycket vi bara vet och kan. Ur den bemärkelsen är just ”konsekvensneutraliteten” grunden till hur vi resonerar.

Men sedan kommer övervägandena och aspekterna som komplicerar Fichtelius svartvita värld. Så här lyder den tionde etiska regeln i det pressetiska systemet som gäller för svensk media: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning, om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Jag har under mina många år som ansvarig utgivare publicerat artikelserier om hedersvåld, inbrottsligor, krogmaffia och bedrägerihärvor där det funnits betydelse för sammanhanget att berätta om nationalitet eller ursprung. Men också fattat beslut om att inte publicera nationalitet på varenda dömd brottsling av svensk, irakisk, marockansk eller någon annan nationalitet. Följaktligen är själva idén att vi inte regelmässigt publicerar, utan gör en nyhetsmässig värdering.

Om det är så att afghanska pojkar är skyldiga till gruppattacker mot flickor på en musikfestival ska media kunna rapportera om deras nationalitet såvida vi får det bekräftat och det har relevans. Såvitt jag förstår gav polisen media helt andra uppgifter. Och den mörkning som polisen erkänt har ju just media nu avslöjat.

Den konsekvensneutralitet som Fichtelius så ärbart värnar är ibland vansklig att förena med ett ansvarstagande utgivarskap. Om Fichtelius menar allvar med sin ledstjärna skulle vi som utgivare aldrig ta hänsyn till brottslingars barn, brottsoffer eller andra konsekvensutsatta personer. Enligt hans resonemang lyder devisen: Kör på bara, berätta allt du vet!

Anders Björcks krönika är på sitt sätt ännu märkligare. Om Björck menar allvar med sitt krav på en konsekvent medielinje vad gäller publiceringar om etnicitet är han faktiskt ute efter ett samlat utgivarskap och därmed en grundlagsändring av Tryckfrihetsförordningen. 

Ärligt talat verkar det som att många debattörer just nu är rent ut sagt skitnödiga, och att beskylla media lättar uppenbarligen på trycket

I ambitionen att ta vårt lokala ansvar och följa upp de uppmärksammade sexangrepp vi haft i ett lokalt badhus, efterlyste Nerikes Allehanda kvinnors egna berättelser och erfarenheter. Vi räknade med att få respons, och misstänkte att det skulle kunna handla om utländska män även här. Men vi hade fel.

Otroligt många kvinnor hörde av sig och det de framför allt vittnade om var angrepp på krogar av män med såväl svenskt som utländskt ursprung. Från unga killar och överförfriskade gubbar som ansåg det självklart att alltifrå tafsa till att föra upp fingrar och ölflaskor i kvinnoskrev, såvida inte tjejerna var i sällskap med andra män. Då uteblev angreppen.

Och föga överraskande hörde näthatsmobben knappt av sig i den chatt vi erbjöd läsarna. Att diskutera problemet var uppenbarligen svårare än att häva ur sig rasistiskt hat.

Media ska kunna publicera och diskutera människors nationella eller kulturella bakgrund och lyfta fram olika syn på kvinnor, jämställdhet och andra frågor. Men för att vi ska kunna leverera trovärdigt material måste vi få uppgifter bekräftade, kunna stå för de fakta vi sprider och fatta övervägda utgivarbeslut. Annars blir vi ingenting annat än ryktesmaskiner.

Katrin Säfström, ansvarig utgivare Nerikes Allehanda