Annons: Mediedagen 2019

Namnpubliceringen ett självklart beslut – då

Utifrån vad vi visste då var det ett lätt beslut att gå ut med namn och bild på den terrorbrottsmisstänkte Mutar Muthanna Majid. Utifrån vad vi vet nu är det en helt annan sak skriver Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström.

Mutar Muthanna Majid, som greps i Boliden misstänkt för förberedelse till terroristbrott har släppts på fri fot. Han är inte längre misstänkt.

De allra flesta svenska medier namngav honom i ett tidigt skede.

Var det fel? Nej, jag tycker inte det.

Det är alltid lätt att vara efterklok när det handlar om utgivarbeslut.

När en utgivare fattar beslut om att publicera namn och bild på en misstänkt person måste utgivaren alltid räkna med att händelseförloppet kan förändras. Att den här utvecklingen kunde ske var vi alla medvetna om, även om nog få trodde att det skulle bli så här med tanke på dramatiken i Boliden.

Aftonbladet och Expressen var först ut med att publicera namn och bild på Mutar Muthanna Majid.

Många andra medier följde efter.

Arbetarbladet var en av dessa. Jag valde också att gå ut med namn på den då misstänkte. När vi fick tag i bilden på honom publicerade vi även den.

Det var inget svårt utgivarbeslut utifrån det vi då visste på redaktionen.

Vi visste att terrorhotnivån höjts från tre till fyra på den femgradiga skalan. Vi visste att Säpo jagade en man som var misstänkt för förberedelse till terroristbrott. Vi visste att det var av stor betydelse att han greps snabbt.

Allmänintresset var utan tvekan stort.

Mannen var ännu på fri fot.

Han befarades vara farlig för allmänheten.

Det anser jag är uppenbara skäl för att publicera en misstänkts namn och bild i ett tidigt skede i en brottsutredning, även om mannen i det här fallet enbart var skäligen misstänkt, vilket är den lägre misstankegraden.

När han väl greps lade Göteborgs-Posten ut rubriken ”Ladies and Gentleman – We got him”. Detta efter att twitterkontot @YB_Sodermalm twittrat:  ”Ladies and Gentleman – We Got Him! Borde någon på Säpo kliva fram och säga nu!” ”

GP insåg efter bara några minuter att det inte var den bästa av rubriker och ändrade rubrik.

Kort efter gripandet, när mer fakta samlades in – inte minst via lokaltidningen Norran – började också mycket kännas märkligt.

Medierna publicerade en dålig bild på honom innan gripandet, trots att han har ett öppet Facebook-konto där han bland annat gillar Ica Boliden och Malmhallen i Boliden, som vilken vanlig person som helst.

Han hade varit i Sverige flera månader och inte hållit sig undan. Han var inskriven som asylsökande och hade sitt namn på dörren.

Hade verkligen Säpo, som hyllades direkt efter gripandet, verkligen rätt person? Frågan kring detta restes relativt snabbt.

Säpo hävdar ännu att det var rätt man som greps. Misstankarna mot honom visade sig inte hålla. Att han därför nu släppts på fri fot visar att vi i det avseendet har ett rättssamhälle som fungerar.

Hur har då Säpo och medierna under denna nyhetsintensiva vecka?

Enligt vad jag kan förstå agerade Säpo precis efter de misstankar som fanns då.

Medierna agerade också efter den situation som uppstod när den då misstänkte ännu inte hade gripits.

”Är orolig. Vrider mig som en mask på distans. Bekymmersamt mycket med den gripne Boliden-terroristen som verkar konstigt. Hoppas vid Gud att det inte visar sig vara ännu ett allmänt fiasko, där alla medier har brutit mot samtliga etiska regler i upphetsningen och nät-konkurrensen”, skrev Sveriges Radios utrikeskorrespondent Staffan Sonning på Facebook i fredags.

Bröt samtliga medier, även de som publicerade namn och bild på den misstänkte, mot de etiska reglerna? Mitt svar är nej.

Publicerades namn och bild i upphetsningen och nätkonkurrensen? Mitt svar är nej, förstås inte. Jag är övertygad om att de flesta utgivare som valde att publicera namn och bild ansåg att allmänintresset var oerhört högt, vilket det tveklöst var. Att påstå att namnpubliceringen gjordes på grund av konkurrensen på nätet är ett påstående som är lätt att avfärda.

”Polisen tackade medierna för publiceringen eftersom det hjälpte dem att hitta den nu frisläppte mannen. Bild och namnpubliceringen bidrog alltså till att han snabbt kunde avföras ur utredningen”,skriver Aftonbladets stf ansvariga utgivare Lena Mellin i sin förklaring varför Aftonbladet publicerade namnet på den då misstänkte.

Ett märkligt resonemang, tycker jag.

Precis som samma tidnings kulturredaktör Åsa Linderborg skriver är inte mediernas uppgift att hjälpa Säpo. Linderborg skriver också att ”söndagen den 22 november måste vara en av de pinsammaste dagarna i svensk presshistoria.” Det håller jag däremot inte med om, även om det förstås kan vara pinsamt om utgivare kommer med grumliga förklaringar när det gäller utgivarbeslut.

Ytterligare en Aftonbladet-medarbetare, alltid kloke kolumnisten Oísin Cantwell, skriver att såväl Säpo som medierna har all anledning att rannsaka sig.

Han skriver också att han säkert också gjort samma bedömning som de stora mediehusen i detta fall om han hade varit ansvarig utgivare.

Jag håller med Cantwell om att det finns all anledning för medierna att rannsaka sig. Det bör medierna för övrigt göra varje dag, efter varje publiceringsbeslut.

Jag tycker också att det är bra att det pågår en pressetisk diskussion just nu. Det är alltid lika viktigt att diskutera just pressetik och att även granska hur medierna agerar.

En ansvarig utgivare kan heller aldrig gömma sig bakom andras utgivarbeslut. Varje utgivare som tar ansvar måste ta sitt eget ansvar och göra sin bedömning utifrån de pressetiska regler vi alla jobbar efter.

Om jag hade vetat det jag vet i dag om Mutar Muthanna Majid hade jag med stor sannolikhet fattat ett annat publiceringsbeslut.

När beslutet togs att publicera namn och bild på Mutar Muthanna Majid var emellertid läget helt annorlunda. Då var han en jagad man som misstänktes för ett mycket allvarligt brott. Allmänintresset var tveklöst stort och det var av stor vikt att han greps.

Därför har jag svårt att se att det var fel att publicera namnet på honom i det skedet. I det skedet var namnpublicering ett närmast självklart publiceringsbeslut.

Texten har också publicerats på Daniel Nordströms blogg.

Daniel Nordström, chefredaktör Arbetarbladet