Annons: Mediedagen 2019

Vad händer när det bara finns en arbetsgivare kvar?

Dagspressbranschen går mot mer samgående och stordrift. Snart kanske det bara finns en aktör kvar på marknaden. Mediekoncernen med stort M. En utveckling som oroar menar Dala-Demokratens ledarskribent Robert Sundberg.

Mediemarknaden är i förändring. Den uppdelning som förr fanns mellan press, radio och tv finns inte. Tidningar gör tv och radio. Radio och TV gör tidningslika texter.

Det som fram till för tio år sedan kallades tidningsföretag kallas nu medieföretag, eller snarare mediekoncerner. De (före detta) tidnings- och medieföretagen har blivit varumärken och delar i större mediekoncerner.

Det som gick långsamt på mediernas område och ändrades marginellt år för år ändras nu snabbt. Tidningar, eller snarare tidningstitlar och varumärken, får nya ägare eller huvudägare.

Argumenten för det kan vara många och välmotiverade, som att anpassa sig till nya villkor, finna stordriftsfördelar och proaktivt agera för att ligga i framkant gentemot konkurrenter och eventuellt (ännu) sämre ekonomiska tider eller villkor.

Om man ser närmare på pressen, eller de företag och varumärken som ofta under över 100 år växte fram som tidningar, verkar nu ett nytt skede ha inletts. Det skedets logiska slutpunkt är att landets tidningar kommer att ha endast ett fåtal ägare, kanske bara en, två eller högst tre.

Ur ett ekonomiskt perspektiv kan det vara rationellt. Men tidningar, och medier, fyller en funktion i demokratin som granskare och arena för diskussion och är inte bara som andra vinstmaximerande aktörer på en marknad.

Bland annat finns speciella lagar, regler, skatter och annat som gäller för tidningar. Därför är koncentration till färre, större aktörer problematisk på det här området.

Sverige är ett land som saknar lagar som kan garantera att tidningsägarna är åtminstone fler än en. I Norge har det funnits lag som begränsar ägandet till 33 procent, eller 40, för varje mediesektor, som tidningar eller tv. Det garanterar åtminstone tre större ägare på vardera medieområde.

Liksom de flesta lagar och regler finns svårigheter att utforma exakta regler för medier. På medieområdet kan marknad räknas som publik, omsättning, volym i utbud eller en kombination av dessa faktorer.

I Sverige äger nu ett fåtal aktörer dagspressen. De börjar nu samäga företag som äger tidningar.

Mittmedia och Schibsted avser att äga ett företag ihop som ska ge ut Mittmedias nuvarande tidningstitlar och Svenska Dagbladet. Kanske ansluter bolaget Eskilstuna-Kuriren (med fler titlar än tidningen med samma namn) till det.

Stampens ägare registrerar nu om sitt företag till så kallat publikt bolag vilket ska öppna för att det får fler ägare än dagens huvudägare familjen Hjörne.

Några av svenska tidningsbranschens aktörer bedöms ha god ekonomi. Till dem hör NWT/Familjen Ander i Karlstad, men även några till.

En av dem är NTM-koncernen. Den har sitt ursprung i Norrköpings Tidningar, NT, och fick för några år sedan Upsala Nya Tidning som delägare i nya bolagsbildningen NTM.

Geografiskt nära Stampens kärnområde Göteborg med omnejd finns även Gota Media med Borås Tidning. Utifrån geografiska skäl har såväl NWT/Ander och Gota Media skäl att köpa in sig i Stampen (med stora, lokalt starka tidningsvarumärket Göteborgs-Posten, GP). Det har även JP/Hallpressen i Jönköping.

Pressforskare har några akademiker kunnat titulera sig, men numera bör det nog heta medieforskare. På pressforskarnas tid sades pressen omformas i (drygt) 40-åriga cykler som i sig hade en första och andra halvlek av stabilisering och sedan omstrukturering. Från 1998, ett halvdussin år efter A-pressens konkurs, började S göra sig av med sina tidningar på olika sätt. I flera fall blev den lokala konkurrenten ny huvudägare.

I många fall skedde avyttrandet stegvis för S gällande ägarskapet av S-tidningarna: från S centralt, till S regionalt efter A-pressens konkurs, till delägare med konkurrentens ägare som största ägare, till att släppa ägarskapet helt utöver bara kontrollen över tillsättandet av ledarsideschef.

Senaste exemplet på det är att S i Norrbotten säljer sin knappa fjärdedel av Norrbottens Media, som ger ut S-tidningen NSD och Norrbottens-Kuriren, till huvudägaren NTM 1 juli.

Mittmedia och Schibsted avser att gemensamt äga cirka 20 tidningstitlar. Och de kan bli cirka 30 om Eskilstuna-Kuriren, EK, och de tidningar i Promedia som EK samäger med Mittmedia som t ex VLT i Västerås och NA i Örebro, går med i bolagsbildningen.

Och vad gäller Stampen/GP är det troligt att en av de stora, geografiskt närliggande mediekoncernerna blir ny delägare. De är NWT/Ander, Gota Media, JP/Hallpressen och NTM.

Sker det skulle hälften av de åtta stora dagspressägarna samverka parvis och i varsitt block bli jämbördiga med stora pressägaren Bonnier.

Väldigt snabbt kan Sverige få ett fåtal pressägare som äger nästan alla morgontidningar. Ägarkoncentration är inte bra på något område, särskilt inte på mediernas och dagspressens.

Men det finns inget som hindrar att en pressägare snart äger hälften av tidningarna och en eller två äger nästan alla i den andra halvan. Med färre ägare minskar rimligen konkurrensen på dagspressens område, vilket i teorin brukar anses vara dåligt.

Den omstrukturerande drygt 20-åriga fasen med färre pressägare, och att partierna och nästan alla ägarfamiljer lämnar som pressägare, går nu mot sitt slut.

Kanske har ägarkoncentrationen ekonomiska fördelar, som att tidningstitlar som annars skulle få avvecklas får chans att leva vidare med stordriftsfördelar och pressade kostnader som en del av en större mediekoncern. Men färre, större ägare har också nackdelar, exempelvis att de möjliga arbetsgivarna för arbetstagarna, främst journalisterna, blir färre.

Det blir som med T-Forden: Man kan välja vilken färg man vill, bara man väljer svart. Man kan (snart) välja att jobba hos vilken pressägare man vill, bara det är vid den stora, enda pressägande mediekoncernen med stort M.

Robert Sundberg, ledarskribent Dala-Demokraten