Annons: Mediedagen 2019

Erik Fichtelius: Varför har vi journalister?

Utgivarnas nya ordförande Erik Fichtelius om behovet av journalister och en branschorganisation för alla medieslag.

Radio, tv och press lever under olika granskningssystem, men publicerar sig i allt större utsträckning på samma slags plattformar. Public service växer på nätet, tidningarna förvandlas till mediehus och tv-kanaler. En klandervärd publicering kan behandlas på ett sätt av Pressombudsmannen, och ett annat i Granskningsnämnden. Ändå förenas tidningar och etermedier i en gemensam etik, i en gemensam föreställning om nyhetsförmedlarens roll i en demokrati. Denna gemensamma utgångspunkt borde kunna vara grunden till en större samsyn och samverkan i försvar för yttrande- och tryckfriheten, hävdar Erik Fichtelius, som igår valdes till ny ordförande i Utgivarna, en gemensam organisation för tryckta medier, radio och tv.

När John F Kennedy tillträdde som president i januari 1960 ärvde han ett projekt av sin företrädare general Eisenhower. USA skulle i en kontrarevolution störta Kubas kommunistiske diktator Fidel Castro. En lego-armé av exilkubaner, rekryterad, tränad, rustad och ledd av CIA skulle landsättas i hemlighet vid en avlägsen strand på Kuba. De skulle uppträda som om det rörde sig om ett spontant bondeuppror. Styrkan skulle marschera mot Havanna, folket skulle ansluta sig och diktatorn skulle störtas. Hela planen byggde på att CIA:s roll var hemlig. USA:s inblandning skulle inte synas.

Om det nu inte vore för de här besvärliga journalisterna….

Några dagar före den planerade invasionen av Grisbukten i mitten av april 1960 lyckas två reportrar på New York Times, NYT, kartlägga hela historien. Latinamerikakorrespondenten Tad Schulz i exilkubanska kretsar, politikreportern James Reston i Wahingtons salonger. Tidningen får fram det mesta om CIA:s roll liksom plats och datum för den planerade invasionen. Reportrarna avkräver slutligen CIA-chefen ett svar på frågan:

”Varför ska ni invadera Kuba?”

Regeringen måste försöka stoppa publiceringen. Inget får komma ut och president Kennedy själv vädjar därför till New York Times publisher Orvil Dryfoos:

”Om ni publicerar detta kommer amerikanska pojkars liv att gå till spillo, och ni räddar kvar en kommunistisk diktator vid makten”, hävdar Kennedy, och åberopar nationens intressen.

Presidenten kan inte förbjuda publiceringen. Tidningen är på väg att avslöja regeringens folkrättsvidriga och illegala invasionsplaner. Det finns inga rimliga lagar i ett demokratiskt land som kan förbjuda en sådan publicering. Repression mot tidningen eller journalisterna skulle bara slå tillbaka mot Kennedy. Statschefen i en demokrati kan inte skjuta eller fängsla en journalist som är på väg att avslöja maktens övergrepp.

Men John F Kennedy kan vädja, och åberopa högre intressen. Journalisten har visserligen ett uppdrag att rapportera, men kan självständigt välja att publicera eller att avstå. New York Times ledning böjer sig för presidentens önskan och sviker därmed sin journalistiska plikt. Av den potentiellt stora nyheten blir det en undanskymd artikel om ”rykten”, utan information om CIA, tid eller plats.  Kennedys plan fullföljs, men Fidel Castro vet redan det mesta genom egen och sovjetisk underrättelsetjänst. De kubanska piloterna sover under vingarna på sina MIG-plan. Invasionsstyrkan möter hårt motstånd vid Grisbukten. Amerikanska plan skjuts ned, skeppen sänks, 280 legosoldater dödas omedelbart och resten förs i fångenskap till Havanna. Castro triumferar, Kennedy förtvivlar.

Varför har vi journalister?

För att oberoende av makten rapportera om nyheter som är sanna och relevanta. Som utgör en egen självständig makt, en tredje eller fjärde statsmakt som balanserar regering, parlament och i vissa system domstolarna. Som inte tar order av en president utan som rapporterar enbart för sin publik, läsare, lyssnare och tittare.

1960 svek NYT sitt demokratiska uppdrag. Tidningen valde att låta de möjliga konsekvenserna av nyheten styra publiceringen. För att hjälpa Kennedy och hans kamp mot Castro valde tidningen att tiga. Men poängen med riktig journalistik är att den är konsekvensneutral. Reportern ska publicera det hen vet oavsett vem som gynnas eller drabbas av en nyhet, bara den är sann och relevant. Nyhetsrapportören ska stå neutral i förhållande till en nyhets positiva eller negativa konsekvenser.

Historien om president Kennedy, Grisbukten och NYT är väldokumenterad i forskning och memoarer. Den är arketypisk, och upprepas som etiskt dilemma nästan dagligen i all journalistik:

Industrin på den lilla orten tycker inte att den lokala tidningen bör skriva om miljöföroreningarna. Politiker hoppas att journalistens sympatier ska leda till vällovlig rapportering. 

Journalister faller för frestelsen att tala om hur det borde vara, alltså ange lösningar på de problem de skildrar. De utövar därmed en exekutiv makt som inte tillkommer nyhetsförmedlare.

Det finns goda skäl till att vi i en djupt rotad västerländsk liberal presstradition skiljer på news and views, nyheter och åsikter. Läsaren måste kunna utgå från att journalisten enbart tjänar allmänheten och ingen annan. Journalisten publicerar det hen vet därför att det är sant (verifierbart) och relevant (viktigt för publiken att veta). Inte för att det är bra eller dåligt för ett parti, ett företag, ett land eller en president. Det är en etik som ger journalistiken en särställning, som gör att vi kan kalla journalistiken just en tredje eller fjärde statsmakt. Det är en idé om maktdelning i en demokrati, där journalistiken har sin roll och andra makter har sin. När journalisten överträder den osynliga linjen och börjar ange lösningar är hen inte längre journalist utan politiker.

Det är därför Peter Wolodarski har en roll som chef för DN:s ledarredaktion, och en annan som tidningens allmänna chefredaktör. Som ledarskribent kan Wolodarski propagera hur fräckt som helst för vilket parti eller vilken praktisk lösning som helst på ett politiskt eller samhälleligt problem. Som nyhetsrapportör förväntas Wolodarski balanserat, rättvis, sakligt och opartiskt efter bästa förmåga förmedla det som är sant och relevant. Utan avsikt att på nyhetsplats påverka läsaren i en viss riktning.

Denna rollfördelning gäller alldeles oavsett lagar eller regler. Det handlar om en idé om journalistiken, en etik kring journalistikens uppgift oberoende om det gäller en stor dagstidning eller en nyhetsredaktion inom public service. Därför är det så viktigt att upprätthålla gränslinjen mellan nyheter och åsikter i journalistiken. Det är svårt. Omöjligt säger en del, men det är inget skäl att inte försöka sträva efter en etisk standard för ett yrke.

Det är därför radion inte kan ha programledare som fördömer ett visst parti, hur fördömda åsikter detta parti än kan anses ha. Det är därför SVT inte ensidigt kan sända vänsterdokumentärer inför ett val. Det är därför Expressen inte bör gynna Folkpartiet i valtider.  Tidningar och etermedier ska behandla alla partier rättvist. Tidningens, TV:s  eller radions uppgift är inte att välja nyheter utifrån vad som gynnar eller missgynnar en viss ideologi eller ett visst parti.

Det intressanta är att denna yrkesetik förenar tidningar, press, radio och TV, trots att public service och pressen i grunden har olika historia och skilda regelverk att förhålla sig till. Den svenska pressen har sina rötter i folkrörelser och partier, där avsikten med publikationen från början oftast var att driva opinion i en viss fråga eller för ett visst parti. Pressen har heller ingen annan formell reglering än tryckfrihetslagstiftningens.  Kan den ansvarige utgivaren misstänkas för att ha gjort sig skyldig till förtal eller sekretessbrott kan saken prövas i allmän domstol, och det gäller för utgivare i både press och etermedier.

Idag präglas de flesta tryckta nyhetsmedier av tanken att skilja på nyheter och åsikter, och därmed att de nyheter man publicerar ska vara opartiska och sakliga. Tidningarna arbetar under ett frivilligt, etiskt regelverk, ett självreglerande system under en Pressombudsman (PO). Den läsare som anser sig felaktigt behandlad kan anmäla sin sak till PO, som kan klandra eller fria och tvinga den berörda tidningen att publicera utslaget. 

Samtidigt som opartiskhet och saklighet är ett frivilligt etiskt åtagande för pressen är det en statlig reglering för public service. För att få tillstånd att sända i etern (en begränsad fysisk resurs) ska Sveriges Radio, SVT och UR vara sakliga och opartiska i sin journalistik. Dagens Eko är inte regeringens röst, ej heller oppositionens. Om Ekot ensidigt skulle gynna ett visst parti (alltså vara partiska) eller påstå något felaktigt (osakligt) kan den berörde anmäla det till en statlig Granskningsnämnd, som i värsta fall kan fälla Sveriges Radio för brott mot sändningstillståndet. Upprepade brott kan leda till att en hel radiostation stängs temporärt, vilket faktiskt hänt en gång under 70-talet.

Alltså: Pressen lyder under ett frivilligt etiskt system, public service under statlig granskning och reglering. Men bägge har rötterna i samma etik.

Går detta att förena? Går det att förena när medierna konvergerar? Alltså när tidningarna blir tv-kanaler och public service publicerar alltfler texter på nätet? Ur tittarens eller läsarens synvinkel kan det te sig märkligt att en och samma publicering kan bedömas olika och av skilda instanser beroende på vilken yttre form publiceringen har haft.

Det här är den viktigaste orsaken till att organisationen Utgivarna bildades för några år sen av tidningsutgivare, fackpress, kommersiell tv och public service. Vårt mål är att pröva om det går att utforma ett nytt självreglerande och självständigt etiskt system för all publicering, gemensamt för press, radio och tv. Det är juridiskt och organisatoriskt mycket komplicerat, men vi utreder och driver frågan tillsammans. 

Det andra skälet till Utgivarnas existens är att yttrande- och tryckfriheten ständigt är under press. Den frihet vi har i Sverige är ingalunda given, och det finns hela tiden krafter i Sverige och Europa som av än det ena, än det andra till det yttre godhjärtade skälet vill inskränka i de friheter vi vunnit. Dessa friheter måste ständigt försvaras, och vår gemensamma bedömning som publicister och ansvariga utgivare är att vi bäst försvarar dessa friheter tillsammans. Den stora poängen är att vi är utgivare som tar ansvar för det vi publicerar. Vi gör det i en tradition som går långt tillbaka och som ytterst handlar om en idé kring hur en demokrati bör fungera. Det gör vi alldeles oavsett om vi publicerar oss i tryck, i etern eller på nätet. 

Invasionen av Grisbukten gick åt helvete för USA. Några veckor efter katastrofen ordnas en debatt i Washington. President Kennedy står i talarstolen, New York Times chef sitter i publiken. Kennedy vänder sig till Orvil Dryfoos och utbrister:

”Varför publicerade du inget? Du visste ju om alltihop. Om du publicerat hade vi aldrig invaderat, och då hade amerikanska pojkars liv inte gått till spillo!”

Utgivarna byter ordförande
Erik Fichtelius, nyvald ordförande i Utgivarna, VD UR