Husby och tidningen som mötesplats

I många Stockholmsförorter finns ingen lokaltidning, och det gör att många berättelser saknas, skriver Bohusläningens ledarredaktör Peter Götell.

Texten är också publicerad i dagens Bohusläningen.

Det brinner i Husby, en av Stockholms förorter. Massiva polisinsatser görs för att hålla ordning. Många av de boende är rädda.

Tryggheten är utmanad. Det sagts en del bra liksom mindre bra saker de senaste dagarna. Jag ska inte ge mig på att försöka förklara bakgrunden till varför det hänt. Många faktorer spelar in. Jag har bott fyra år på 2000-talet i Rinkeby och känner till en liten del om förorternas vardagsliv. De senaste tio åren har stora förändringar skett där. Där pågår en utarmning av service och samhällsfunktioner som påminner om den som sker långt ut i glesbygden. Jag kan konstatera att det aldrig blir bättre av att bränna bilar och kasta sten, vilka än drivkrafterna är. Själva metoden för förändring är förkastlig. Det verkar även vara så att flera av dem som bränts och stenat inte ens bor där.

En intressant aspekt av debatten är hur vi i medierna beskriver vardagslivet i dessa områden. Väldigt få av mediefolket bor där eller känner några som bor där. Vi är själva tämligen etniskt och socialt lika, vi har påtagliga likheter i vår bakgrund och i vår världsbild. Även om vi på olika sätt försöker möta och hantera detta i vardagsjobbet, så är det klart att vår bakgrund påverkar oss och vårt arbete. Det gäller givetvis inte bara i Stockholm, utan överallt.

Sedan finns en strukturell fråga också, där vårt sätt att konsumera medier gör det ännu svårare för människor att förstå och se andra människor. Det är den stora mediemångfaldsparadoxen.

I många Stockholmsförorter finns ingen lokaltidning. På de ställen den finns är den utpräglat lokal, och har enbart det mycket lokala perspektivet. Det gör att man går miste om berättelser om grannskapet, om en kommuns olika delar och vardag.

Det kanske inte vore något stort problem om det fanns andra krafter som för människor närmare varandra över ekonomiska och sociala gränser. Men vi bor skilda åt, umgås skilda åt, föreningslivet är inte längre samma sociala brygga och mötesplats som förr – för att nämna tre faktorer som spelar in. Det handlar också om människor som i mindre grad är representerade i politiken än andra. Partierna är som bekant väldigt mycket smalare.

Om det sedan inte finns någon gemensam arena så blir det i varje fall inte lättare att hitta varandra och förstå lite mer om varandra. Jag tror att lokaltidningens/lokalradions roll som mötesplats är undervärderad. I lokaltidningen kan läsaren få träffa människor eller besöka platser som man aldrig annars kommer i kontakt med. Även i sin egen stad.

Lokaltidningen, oavsett den ges ut på papper eller digitalt, lär oss mer om vårt eget närsamhälle, som kan vara fullt av sociala barriärer som vi aldrig tar oss över. Men vi kan göra besök tillsammans med tidningen. Titta in. känna lukten. Kontinuiteten – vecka ut och vecka in – är det som skapar intrycken. I mediespecialiseringens tid är det endast lokaltidningarna numera som har täckning att tala om.

Tänk er vad mycket som ryms under ett års utgivning; massvis med viktiga berättelser (och ibland oviktiga) om vardagslivet. Det har bäring på det som händer i Husby. Det inte så ofta vardagslivet där omskrivs, utom när det kommer till extraordinära händelser som under de senaste dagarna. Människor som kämpar demokratiskt syns och hörs inte.

Detta är förstås ingen huvudförklaring till vare sig det ena eller andra, men medieutvecklingen finns där som en del av förklaringen till att vårt samhälle blir allt mer uppdelat. Det saknas gemensamma referenspunkter som gör att vi förstår varandra lite bättre.

Peter Götell, ledarredaktör Bohusläningen