Annons: Mediedagen 2019

Vem ska betala det pressetiska systemet?

Ska bara vissa tidningar betala för ett system som omfattar alla. Det skriver Redaktionsledarna som samlar cirka hundra chefredaktörer, redaktions- och nyhetschefer över hela landet.

Vilken privatperson som helst som känner sig illa behandlad av en svensk tidning eller tidskrift kan anmäla den ansvarige utgivaren till Pressombudsmannen, få sitt case prövat och (eventuellt) tidningen fälld/klandrad.

Ett fantastiskt system som verkar självsanerande, som ger en enskild person makt gentemot stora starka mediahus och som fungerat sedan 1969. 

Frågan är hur länge till. 

Och som så ofta handlar det om pengar. Vem ska betala för pressetikens kontrollsystem? Vem ska bekosta PO och opinionsnämndens arbete?

Vi som skriver detta är redaktionsledare och ansvariga utgivare. Vi tar vårt utgivarskap på största allvar och ser hur betydelsen av det pressetiska systemet blir allt viktigare i takt med att oansvariga utgivare breder ut sig i mediabruset. Vi behöver stärka pressetiken och det branschunika självsanerande system som visat sig fungera så väl, vi behöver inte klåfingrig lagstiftning som riskerar inskränka tryck- och yttrandefriheten. Vi behöver en enig bransch som tar sitt ansvar.

I stadgarna för Pressombudsmannen, PO, och Pressens opinionsnämnd, PoN, slås fast att de ska pröva ”all periodisk press” som utges i Sverige oavsett om företaget som står bakom publikationen som prövas är medlem i någon av de organisationer som finansierar systemet eller inte. 

Vänta lite här nu. Vi tar det en gång till: Alla periodiska tidningar/tidskrifter kan anmälas till och prövas av PO/PoN. Men bara de företag som är medlemmar i TU och Sveriges tidskrifter bidrar ekonomiskt till systemets överlevnad. Är det rimligt?

I praktiken har detta inte varit ett problem fram tills nu eftersom i princip alla svenska medieföretag varit medlemmar i TU. Från årsskiftet har dock tre av Sveriges största dagstidningar valt att ställa sig utanför branschgemenskapen och bidrar därför inte heller längre till finansieringen av PO och PoN. I olika intervjuer har DN:s DI:s och Sydsvenskans chefredaktörer visserligen sagt sig beredda att betala till det pressetiska systemet, men när? Och hur mycket? Hur länge? Kan ett granskande organ överleva på allmosor från dem man är satt att granska?

Den pressetiska verksamheten kostade förra året 5,5 miljoner kronor. Av detta stod TU för knappt 4,1 miljoner och Sveriges Tidskrifter för lite drygt 400 000 kronor. Övriga organisationer (Svenska journalistförbundet och Publicistklubben) betalar ett symboliskt belopp årligen och straffavgifterna från klandrade tidningar uppgick i fjol till strax under en miljon.

Vem ska betala nästa år?

Det är hög tid för alla som värnar journalistiken, pressetiken och det ansvariga utgivarskapet att börja prata om det här. Nu!

 

Örjan Pekka, ordförande Föreningen redaktionsledarna och tidningschef Haparandabladet

Kersti Forsberg, styrelseledamot Föreningen redaktionsledarna och chefredaktör City Skåne

Föreningen redaktionsledarna samlar cirka 100 chefredaktörer, redaktions- och nyhetschefer över hela landet.

 

Föreningen redaktionsledarna