Mediechefernas ointresse för etik kan straffa sig

Mediecheferna har abdikerat i diskussionen om medieetik, skriver Mats Olin, Timbro Medieinstitut

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är intresserad av medieetik. Tyvärr är han oftast är den ende mediechefen som hörs av i dessa frågor. Men nu har plötsligt även Aftonbladets Jan Helin gett sig in i en aktuell medieetisk fråga. Under rubriken ”Om hur Dagens Nyheter struntar i pressetiken” problematiserar han det faktum att Dagens Nyheter lämnat branschföreningen Tidningsutgivarna och därmed ansvaret för Pressombudsmannen och Pressens Opinionsnämnd. Helin befarar att detta istället kan leda till hårdare lagstiftning och han hoppas att utnämningen av Peter Wolodarski till chefredaktör ska ändra DN:s inställning.

Det kan tyckas vara en paradox att kvällstidningarna, som kanske anses vara särskilt dåliga på att agera etiskt, är de som hörs mest i debatten. Men man ska inte vara helt förvånad: deras argumentation går oftast ut på att motivera varför deras redaktioner ska få så stort handlingsutrymme som möjligt, och i princip aldrig om varför det är viktigt med tuffa medieetiska gränser som värnar exempelvis kraven på att det som publiceras ska vara korrekt och att de som kritiseras ska få bemöta. Möjligen är det Aftonbladet och Expressen som i förhållande till övrig dagspress har mest att förlora på ett eventuellt utökat skydd av den personliga integriteten som nu diskuteras med anledning av Yttrandefrihetskommitténs betänkande. Det kan förklara varför Helin dyker upp just nu.

Men faktum kvarstår att cheferna för de ”finare” medierna har abdikerat i diskussionen om medieetik. Det var länge sedan Svenska Dagbladet hördes av. Eva Hamilton på Sveriges Television vill gärna debattera finansiering av Public Service och Sveriges Radios Cilla Benkö framtidens journalistik. Men inte medieetik, saklighet och opartiskhet.

Det straffar sig kanske nu. Vad mediecheferna inte tycks ha insett är att förtroendet för medieetiken till del handlar om tydlighet och att motivera reglernas utformning och tillämpning. Men förtroendet för de medieetiska institutionerna verkar inte vara särskilt starkt bland de tunga remissinstanser som nu tittat på Yttrandefrihetskommitténs förslag, påpekar Nils Funke. Det är inte så konstigt eftersom en välbehövlig modernisering av medieetiken hittills uteblivit och eftersom mediecheferna varit helt passiva i en diskussion som angår väldigt många, inte minst deras egna publiker.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut