Annons: Mediedagen 2019

TU sågar DI:s förslag

Det finns inget behov av en lag mot integritetskränkningar i medierna. Dessutom skulle en sådan lag äventyra det medieetiska systemet, skriver TU:s vd Per Hultengård.

En lag som skyddar medborgarna mot integritetskränkningar i medierna – kan det vara något?

När vi från TU för några år sedan lät Sifo göra en attitydundersökning bland riksdagens ledamöter var detta en av de frågor som fick högst träff i svarskategorierna ”Mycket bra” eller ”Bra” (74 %).

Frågan aktualiseras av Datainspektionens (DI:s) utspel om att ”Införa straff för att motverka kränkningar”. Egentligen är det en del av DI:s remissyttrande över Yttrandefrihetskommitténs (YFK:s) utredning och innehåller för övrigt också en rad andra synpunkter, vilka även de genomgående kännetecknas av en strävan att begränsa tryck- och yttrandefriheten.

För det är ju så – det här är motsatspar. Eller som vi skrev i just Yttrandefrihetskommitténs utredning, där jag satt med som expert:

”Varje åtgärd som syftar till ett starkare skydd för privatlivet vid yttranden innebär i princip en motsvarande inskränkning av tryck- och yttrandefriheten. Alla ingrepp i TF och YGL måste därför ha sin grund i ett angeläget behov som dessutom inte kan tillgodoses på något annat sätt.”

Finns det då inte ett angeläget behov av att på tryck- och yttrandefrihetsområdet kriminalisera ”privatlivskränkning” eller ”grov privatlivskränkning”, som var några av de begrepp som diskuterades?

Nej, det gör det inte – och det var också vad en majoritet i YFK ansåg. Skälen är flera. Vi lät göra en ordentlig genomgång av ärenden hos Granskningsnämnden och Pressens Opinionsnämnd och kunde konstatera att få av dessa fall skulle kunna ha fällts i domstol om det tilltänkta integritetsbrottet hade funnits.  

Slutsatsen blev att det på det grundlagsskyddade området inte föreligger något tungt behov. Huruvida det utanför det grundlagsskyddade området finns ett sådant behov kan man göra antaganden om, men det är inte kartlagt och i vart fall inte något argument för att lagstifta på TF- och YGL-området.

Och det finns andra sätt. De medieetiska systemen – PO/PON och Granskningsnämnden – tillhandahåller medborgarna enkla och kostnadsfria sätt att få upprättelse för den som känner sig ”kränkt”.  Jämför det med att den enskilde ska driva process i domstol, hur många mål om året skulle det bli? En handfull, kanske. 

För det måste också göras klart: om regeringen skulle gå fram med ett förslag om ett nytt tryck- och yttrandefrihetsbrott om ”privatlivskränkning” klampar man också in på det medieetiska området. Det kommer då att finnas anledning att överväga det meningsfulla i att branschen upprätthåller ett parallellsystem till statens reglering.

Yttrandefrihetskommittén landade – till sist – rätt i den här frågan. Regeringen bör avhålla sig från att föreslå något annat.

Per Hultengård, vd, Tidningsutgivarna