Annons: Mediedagen 2019

Ola Sigvardsson: Problemen med Levesons förslag

Nog måste det komma en förändring till stånd. Det har Brian Leveson rätt i. Men det finns det som oroar i förslaget menar PO Ola Sigvardsson.

Många av oss som är intresserade av var gränsen för mediers anständighet går har länge följt tidningarna i Storbritannien med ett slags skräckblandad förtjusning: ”Inte kan dom väl publicera… jo, det kunde dom!”.

Att problemet finns, det är nog alla överens om. Därför förtjänade stora delar av den brittiska pressen den brutala avbasning som Lord Justice Leveson levererade när han presenterade sin rapport här om dagen.

Kärnan i hans förslag är att det måste byggas upp en ny, stark pressnämnd, alltså en motsvarighet till Pressens Opinionsnämnd, PON.  Den hittillsvarande nämnden har fått hård kritik för sitt kraftlösa agerande. ”En tandlös pudel” enligt Labours partiledare Ed Miliband.

Den nya nämnden ska vara finansierad av tidningsbranschen men ändå stå helt oberoende av den. Nämnden ska ha en majoritet som är helt fristående från branschen, inga aktiva redaktörer får väljas in. Däremot får före detta redaktörer delta för att bidra med fackkunskap.

Nämnden ska ta emot anmälningar från personer som blivit kränkta. Men till skillnad från vårt svenska system ska man också ta emot klagomål från personer som är med i en grupp som blivit kränkt, trots att inte någon enskild blivit utpekad. Man ska också kunna pröva klagomål från personer som inte alls är berörda av den aktuella publiceringen.

Precis som i Sverige ska en klandrad tidning publicera beslutet. Men Lord Justice Leveson anser att den sanktionen är för svag. Därför vill han att nämnden ska få rätt att döma ut ett slags böter på maximalt en procent av tidningsföretagets omsättning upp till en miljon pund. Nämnden ska också kunna agera som en skiljenämnd som med ett tvistemålsliknande förfarande ska kunna få tidningen och den som klagar att förlikas.

I Sverige är systemet konstruerat så att PO och PON kan pröva och klandra alla tidningar och tidskrifter. I Storbritannien prövas bara de som frivilligt anslutit sig. På senare tid har fler betydelsefulla tidningar lämnat systemet. Leveson konstaterar att för att den nya nämnden ska kunna fylla sin funktion måste alla större tidningar vara med. 

För att tvinga in dem föreslår han att tidningar som ställer sig utanför systemet inte ska få sina rättegångskostnader täckta om de blir stämda för förtal i en vanlig domstol. De ska få stå för sina egna kostnader även om de vinner målet.

Så här långt är allt gott och väl i mina ögon. Med stora problem får man ta i med hårdhandskarna.

Det är nästa led i förslaget som bekymrar mig.

För att se till att den nya nämnden sköter sig ska Storbritannien införa en medielag som bland annat ska innehålla paragrafer om hur den nya pressnämnden ska granskas av staten. 

Tanken är att nämndens verksamhet ska övervakas av en myndighet med politiskt tillsatt ledning. En politisk överrock. På förslag är Ofcom (Office of Communications) som sedan 2003 med lagstöd behandlar frågor som rör etermedia, telekommunikationer och posten.

Förslaget skulle möjligen ge extra kraft åt Storbritanniens pressetiska system. Priset är att staten tar ett steg i riktning mot att kunna gripa in mot tidningar som man av ett eller annat skäl inte gillar. Det hade varit värre om Leveson föreslagit att den nya pressnämnden skulle vara direkt statligt styrd, men även detta förslag pekar i fel riktning.

Pressfrihet är inte till för att glädja och gynna Rupert Murdoch eller andra medieägare. Syftet är att säkerställa att det finns en oberoende granskare av makten. Det Leveson föreslår tär på oberoendet.

I dagens politiska situation i Storbritannien finns det antagligen inget skäl för oro. Men i en annan situation, då pressfriheten kanske behövs mer än någonsin, skulle den tänkta konstruktionen med statlig övervakning kunna hota det fria ordet.

Nu väntar en politisk kraftmätning. Premiärminister Cameron är tveksam till lagstiftning, men har både en regering och ett parti som är splittrat i frågan. Och Labour är för.