Annons: Mediedagen 2019

Modernisera medieetiken

Höj de etiska kraven och priset för att inte uppfylla dem. Granska även arbetsmetoder och låt företag anmäla etiska övertramp, skriver Mats Olin på Timbros Medieinstitut.

Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har uppdraget att se hur det skulle kunna gå till att slå ihop Pressombudsmannen med Granskningsnämnden för radio och tv. Rätt person för en vettig idé. Snart kan Sverige få en medieombudsman som övervakar både tidningarna och etermedierna.  

Men det viktigaste är inte en organisationsförändring, utan att modernisera de medieetiska reglerna och hur de tillämpas. 

Medieetiken som den är formulerad i de regler som styr press och etermedier – som har olika regelverk – handlar exempelvis om att ge korrekta nyheter, att skilja på fakta och kommentarer, att höra båda sidor, att vara opartisk och att respektera den personliga integriteten. De grundformuleringar som medieetiken vilar på utgör fortfarande en i huvudsak sund grund, men de behöver utvecklas för att passa en ny tid och de behöver framförallt tillämpas på ett kraftfullare sätt.

Det kanske inte ligger inom ramen för Nils Funckes nuvarande uppdrag, men som nästa steg finns i vart fall dessa utmaningar att ta tag i:

Höj priset för medieetiska övertramp

Pressombudsmannen och Granskningsnämnden behöver vassare tänder. Framförallt behöver det kosta mer pengar att bryta mot reglerna. När exempelvis Dagens Nyheter fälldes för ett reportage om arbetsplatsmobbing fick tidningen betala 30 000 kronor. Det är växelpengar för DN som förra året gjorde 200 miljoner kronor i vinst. Sveriges Radio som fälldes för att har vilselett lyssnarna och framställt en person som fattig fastän hon ägde en bostadsrätt behövde inte betala en enda krona. Sådana är reglerna.

Det vore rimligt att övertramp hade en ekonomisk konsekvens, på samma sätt som inom många andra samhällsområden. Regelverk som inte har det tappar sin betydelse. 

Höj etikkraven

Några exempel på moderniseringsbehov:

Public service-företagen har ett krav på saklighet och opartiskhet, som bland annat formuleras ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar”. Men i praktiken publicerar radio och tv ofta inslag som uteslutande ger en part utrymme eller som bara pliktskyldigast släpper in en annan part som inte på riktigt får framföra sin sak. Inte sällan får särintressen som har en uttalad agenda att opinionsbilda för sin sak stå oemotsagda.   

Ändå kan Granskningsnämnden välja att fria. Public service opartiskhet är ofta ifrågasatt från olika håll och det bästa sättet att möta kritiken är att skärpa reglerna och se till att orden ”opartiskhet” och ”saklighet” får en tydligare innebörd.   

Pressen har inte ett uttryckligt saklighetskrav och reglerna är inriktade på att skydda personer mot ”publicitetsskada”. Det finns krav på att nyheter ska vara korrekta men eftersom bara de som är omskrivna har möjlighet att anmäla slinker många övertramp igenom som borde ha prövats. Ett reportage som handlar om exempelvis läget i skolan men som bygger på felaktiga uppgifter går inte att få prövat, såvida det inte finns en omskriven person som anmäler. Man kan fråga sig varför det finns en regel om att nyheter ska vara korrekta om det inte kan prövas.  

Tidningar ska enligt reglerna ”Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats.” Det skulle stoppa mediala drev baserat på tveksamma uppgifter, skulle man kunna tycka, eftersom själva bränslet i dreven är medier som vidareförmedlar andra mediers uppgifter utan att kontrollera dem. Så är det som bekant inte, och ingen tidning fälls för att uteslutande gå på vad andra medier säger.

När det gäller pressen går det inte heller att fullt ut bedöma hur reglerna tillämpas i praktiken eftersom friande beslut inte publiceras. Det motiveras med att anmälaren ska skyddas, men i praktiken kan det ofta vara tvärtom: anmälaren vill att prövningen ska ske offentligt. 

Granska även arbetsmetoder

Det som idag prövas i dagens medieetik är i första hand det som publiceras. Journalisters arbetsmetoder prövas i praktiken inte. Samtidigt är det just tveksamma arbetsmetoder som många reagerar mot och som gör att hela journalistkårens trovärdighet sätts på spel. 

En relativt vanlig situation är att en medieovan person som låtit sig intervjuas känner att journalisten i förväg bestämt sig för en vinkel, inte är intresserad av att lyssna på något annat och kanske dessutom publicerar en del av intervjun som blir missvisande för helheten.     

Ett annat exempel rör partiskhet: när Uppdrag Granskning anmäldes för partiskhet i och med ett redaktionellt samarbete med den fackliga tidningen Dagens Arbete så friade Granskningsnämnden med följande motivering: ”De bestämmelser som granskningsnämnden tillämpar innebär ingen reglering av tillkomsten av ett program i det avseende som du tar upp. Din anmälan kommer därför inte att prövas av nämnden.”

Det är orimligt att situationer som dessa inte kan prövas.

Öka tydligheten

Fällande beslut måste publiceras så att de syns och så att de kan förstås. Syftet med en sådan publicering kan vara att rätta felaktigheter och att ge upprättelse till den som drabbats. Men som det fungerar idag är dessa publiceringar svåra att hitta och svåra att förstå.     

Eftersom reglerna är så kortfattat formulerade är utslagen och bedömningarna centrala för att kunna förstå och förutse vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Men det finns alldeles för lite samlade resonemang om vad som styrt nämndernas avgöranden i olika frågeställningar.  Besluten i Granskningsnämnden är dessutom gömda i en oöverskådlig webbplats.

Även alla redaktioner har en viktig uppgift att tydligt publicera sitt förhållningssätt till kvalitet och medieetik.

Ge alla rätt till upprättelse

Idag kan bara enskilda personer fullt ut begära prövning av det som tidningar publicerar. När det gäller radio och tv har även föreningar, myndigheter och företag den rätten. Det finns ingen anledning att tidningarna ska stänga ute juridiska personer från pressetiken. 

Ett argument som framhålls mot att ge företagen större möjligheter att få publiceringar prövade är att det skulle rubba maktbalansen. Företag skulle med sina ekonomiska muskler kunna skrämma medier till tystnad, resonerar en del redaktörer. Det är inte ett övertygande argument.

Aftonbladet och Svenska Dagbladet ingår i Schibstedkoncernen som omsätter drygt 16 miljarder kronor per år. Dagens Nyheter, Expressen, TV4 och Sydsvenskan med flera ingår i Bonnierkoncernen som omsätter närmare 30 miljarder.  Som jämförelse kan man ta exempelvis Ambeakoncernen som Carema ingår i och som omsätter ca 8 miljarder kronor. Och då är ändå Ambea en jämförelsevis stor aktör, ofta är de företag som råkar illa ut små och med mycket begränsade möjligheter att freda sig.

Dagens medieetik är gammalmodig. Att det först är de senaste åren som nämnderna intresserat sig för webbpubliceringar är ett exempel på att förändringar genomförs med snigelfart. Det handlar till sist om kvalitetsjournalistikens trovärdighet och om politikernas förtroende för att medierna tar etikuppgiften på allvar. 

Mats Olin, Timbro Medieinstitut