Annons: Mediedagen 2019

Dags att vi drar av oss den kollektiva offerkoftan

Joseph Pulitzers vision om pressen och demokratin som utvecklas eller går under tillsammans är brännande aktuell. Om tidningarna förmår landa på fötterna i den digitala eran kan vi få en mer välmående demokrati än någonsin tidigare, skriver Anette Novak.

”I den här fantastiska stan.././…finns det utrymme för en tidning som på samma gång är överkomlig i pris och intelligent, intelligent och allmängiltig, allmängiltig men också verkligen demokratisk, som vurmar för folkets frågor, snarare än för potentaternas plånböcker, som ägnar sig åt nyheterna från den nya världen i stället för den gamla, en tidning som avslöjar felaktigheter och maktmissbruk, som slåss för människorna med en aldrig sinande övertygelse.”

Orden* är legendariske tidningsmagnaten Joseph Pulitzers. När jag läser hans visionära essä om journalistik förundras jag över dess brännande aktualitet – trots att den publicerades 1904. När framtiden är svår att förutse, kan en blick bakåt ge en fingervisning om vad som är tidlöst och därmed hållbart i tidningarnas verksamhet.

Många av hans teser är idag inaktuella tack vare den digitala revolutionen som gör att alla kommer åt källorna och kan masspublicera. Jag skrev nyligen i DN kulturs serie om dagstidningens framtid att tidningarna är demokratins renhållningsarbetare, och att denna roll idag är inom räckhåll för alla engagerade och intresserade medborgare.

Men det är ändå här lokaltidningarnas stora framtida potential ligger. Jag ser framför mig en tid då alla vita fläckar som redan uppstått på den svenska mediekartan börjar fyllas igen – i gränslandet mellan yrkesmedierna och de digitalt aktiva medborgarna.

Genom att samla de mångas ögon och öron, hjärtan och hjärnor på lokaljournalistikens sida stärker vi kommuner som inte haft en metaforisk sophämtning värd namnet på decennier. Tillsammans blir vi ännu starkare i, den för demokratin så grundläggande, uppgiften med att rensa upp allt från slöseri med skattemedel till myndighetsövergrepp och korruption.

Men precis som Pulitzer noterade kan tidningarna bara fokusera på ett fåtal fall åt gången, likt en strålkastare som sakta vrider sig över världens mörka bakgårdar. För att bli riktigt effektiva i demokratibygget måste vi också ge folket verktyg för att – var och en på sin ort, var och en inom sin domän – bidra. Det handlar således inte enbart om att kritisera missförhållanden, utan också om att samlas kring det konstruktiva, finna gemensamma vägar för en hållbar livsstil, bryta ner fördomar, motivera till solidaritet med de utsatta – kort sagt sprida ”mänsklighetens evangelium”, som den gode Pulitzer uttryckte det.

Visst är det bekymrande att det blir färre och färre fast anställda journalister på de stora tidningshusen? Men då den trenden drivs av mediekonsumenternas sviktande intresse för pappret som distributionskanal kanske det är dags att vi drar av oss den kollektiva offerkoftan och i stället blickar framåt.

Vi står på tröskeln till tidernas största utbildningsera. Då det forna fåtalet med expertkompetens ska sprida sina kunskaper och färdigheter till den stora massan. Det gäller inom alla områden, men för oss journalister handlar det om allt från att göra det enkelt för alla att avgöra vilka källor som är pålitliga, skriva lättläst till att göra ansvarsfulla publiceringar. Alla de ämnen som figurerat på de olika medieprogrammen måste flytta in i grundskolans läroplan: Källkritik. Publicistisk konsekvens. Med det viktiga tillägget: databaser och programmering.

Med en framtida mediekompetent allmänhet på sin sida har alla lokaltidningar, som klarat av att ställa om sin kultur från informations- och marknadsmonopolistens till den lyssnande samarbetspartnerns, en starkare relation än någonsin till sina läsare och användare.

”Vår republik och dess press kommer att utvecklas eller gå under tillsammans”, skrev Pulitzer. Nu är Sverige ingen republik. Och pressen idag i många avseenden ett obsolet begrepp. Men tänk så rätt han ändå hade.

Om tidningarna landar på fötterna i sina nya roller som digitala mediehus, som samlande kraft, som folkbildare – då har vi fått en mer välmående och starkare demokrati än någonsin tidigare.

 * fritt översatta

Anette Novak, internationell mediekonsult och fri debattör