Mediemakt utan ansvar bakom @sweden-historien

Bakom Sonja Abrahamssons uppmärksammade twittrande ser Mikael Zackrisson jakten på reaktioner, bristen på ansvarigt utgivarskap och nya makthavare som inte ser sin egen makt.

Egentligen borde jag väl gratulera Visit Sweden och Sonja Abrahamsson till uppmärksamheten. Sverige syns i internationella medier, och en ung humorist och bloggare har fått all världens ögonsig på bara några timmar.  

Och kanske kan vi sluta diskussionen där. All PR är bra PR, och Sonja Abrahamsson menade ju ingenting illa, så då är ingen skada skedd. Och att Sverige syns på The Colbert Report, i Wall Street Journal och andra internationella medier kan ju aldrig vara fel, inte minst om ämnet är hur öppet vårt samhälle är.

Men hos mig skaver det fortfarande. Jag kommer inte ifrån min inledande reaktion om att detta är en effekt av den uppmärksamhetstörstande tid vi lever i, där Twitter och andra sociala medier är så bra kanaler för att nå ut. Så bra att man, som jag tolkar Sonja Abrahamsson, kan lockas till att driva det hela lite till, provocera lite till, för att se om man får en reaktion.

Med största sannolikhet får man ingen reaktion alls. De flesta har annat för sig och missar den där tweeten. Men om man får reaktion, om det blir något stort av det, ja, då är det viktiga i sig inte ämnet i sig, utan mer att man faktiskt har nått ut.

För faktum är ju att ingenting i debatten efter Abrahamssons tweets har handlat om främlingsfientlighet, om det nu var de frågorna som hon verkligen ville lyfta. Allt har ju handlat om henne, om hennes person, hennes omdöme och kompetens, och Visit Sweden och omdömet hos cheferna där.

Men det handlar också om makt.

Sonja Abrahamsson, som 27-årig ensamstående småbarnsmamma och frilansande humorist och skribent, kanske inte identifierar sig som en makthavare. Men sociala medier håller på att ändra detta. Har man många följare online, på Twitter, i sin blogg eller sin podcast, då har man makt.

Det är lite samma diskussion som när Ajour drog igång, och Emanuel Karlsten uttryckte sin förvåning när folk blev besvikna efter lanseringen, med motiveringen “Vi är ju bara ett gäng journalister och skribenter som vill göra en bra grej”, typ. Han insåg inte att han med sin position som expert på sociala medier som uttalar sig och framträder på en mängde olika ställen faktiskt är en person med makt.

Och får man tillgång till Sveriges officiella twitterkonto, ja då har man makt. I någon mån i alla fall. Man har i alla fall upphört att enbart vara privatperson, utan man har fått en mer publik roll.

Observera att det spelar ingen roll om man själv anser sig ha makt eller inte. Man kan inte avsäga sig sin makt. Är man som sportkändis en förebild för tusentals unga, då är man det. Är man som känd bloggare känd, då är man det.

Betyder det att man måste anpassa det man säger till någon officiell bild av vad Sverige ska vara? Betyder det att man man inte får vara kritisk eller ifrågasättande?

Nej, naturligtvis inte.

Men man måste göra en sak: Man måste ta ansvar för effekterna av det man säger.

Man kan faktiskt inte använda argument som “jag ville bara ställa en fråga”. Man måste faktiskt ansvara för hur denna fråga kan tolkas hos mottagarna.

Det ligger ett moraliskt ansvar i alla former av maktpositioner. Oavsett vilken sorts förebild man vill vara, eller vad man vill uppnå med sin makt, så har man ett ansvar för hur man brukar den. Det ansvaret kan ingen komma undan, eller låtsas som att det inte finns.

Hur man hanterar detta ansvar kommer också bli en del i hur man som twittrare/bloggare/medieperson kommer att uppfattas.

Det här har också med den traditionella journalistiken att göra. För mig är kanske detta till och med kärnan i journalistik och publicistik. Att som journalist och publicist alltid ta ansvar för det man publicerar. Det journalisten skriver online är en del av hennes jobb, oavsett som det kan se ut som ett privat samtal på twitter eller någon annan kanal. Det går inte att jämföra ett samtal på Twitter med med en middagskonversation, eftersom twittersamtalet är publikt och synligt, det är inte middagen hemma hos dina vänner.

(Det är för övrigt obegripligt att mediehusen är så dåliga på att förklara just värdet i det publicistiska ansvaret, visavis allmänt redaktörslöst bloggande och tyckande. Men det är en annan fråga.)

I det här fallet var det dessutom faktiskt inte så att Sonja Abrahamsson enbart ställde öppna frågor, utan någon form av värderingar. Att göra sexuella anspelningar syftar naturligtvis lika mycket till att provocera och vara rapp. En humor som vissa uppskattade, andra inte.

Och på något vis är detta kanske en av anledningarna till vår fascination för sociala medier, just bristen på något redaktörsfilter. Här kan vem som helst uttala sig hur som helst. Nästan. Vår törst efter det som är “äkta” och “nära” det som folk “verkligen är” är så stor, att vi väljer detta framför den redigerade verklighetsbilden i professionellt producerade medier.

Men, någonstans på vägen från total okänd bloggare eller twittrare, till stjärnstatus och kändisskap, någonstans på vägen, så upphör bloggaren eller twittraren från att vara just den obetydliga bloggare/twittrare hon var från början, och blir i stället någon sorts medieperson med makt.

På något vis visar @sweden-historien att sociala medier som Twitter och personer som agerar inom denna sfär, sociala medier-personer, helt utanför den traditionella mediesfären, faktiskt har blivit agendasättande, och därmed har fått en maktposition.

Men med makt följer ansvar. Det kanske är Sonja Abrahamssons största lärdom av den här historien.

Mikael Zackrisson är Digital Strateg på InUse Stockholm.

Mikael Zackrisson