Annons: Mediedagen 2019

2012 – de journalistiska paradoxernas år

2012 blir året då det är viktigare än någonsin för journalisterna att identifiera vad som inte är journalistik. Utvecklingen är logisk – men den får troligen effekter som är mindre angenäma, skriver Anders Mildner.

Det senaste året har jag ägnat mycket tid åt att diskutera journalistrollen. Mina tankar kring detta är i korthet att den traditionella journalistrollen, som vuxit fram under 200 år, för tillfället befinner sig i upplösning. Den förändras och håller på att formas till något annat, något nytt. Exakt vad eller hur, vet vi ännu inte. 

Förändringen beror dels på vad som sker inne på redaktionerna – där journalisterna för varje år får ta på sig fler och fler arbetsuppgifter och sakta utvecklas till ett slags multireportrar som gör mycket mer än en reporter normalt gjorde för bara några år sedan – och dels på vad som händer utanför arbetsplatserna, där den sociala utvecklingen på internet har lett till att ett stort antal människor numera producerar material som ofta kan sägas fylla samma funktion som journalistik.

Det senare är antagligen mer problematiskt än det förra. Och när journalisterna själva börjar att använda verktyg som Twitter och Facebook för att få information, knyta kontakter med källor eller för att sprida sitt material, så hamnar de i en knivig situation. Ett halvt jag är nämligen inte nog för att använda de sociala tjänsterna fullt ut. Men ett halvt jag är allt som den som väljer att enbart kommunicera via den gamla yrkesidentiteten har att erbjuda. Går man in i den här typen av samtal med en traditionell journalistroll (som präglas av en yttre åsiktsneutralitet) så blir konversationen ungefär lika återhållsam och undanglidande som när en högt uppsatt politiker eller beslutsfattare twittrar. 

Alltså får man välja: att antingen göra en halvmesyr och bara var sitt yrkesjag på internet – på det där megafonviset som ingen egentligen gillar, där ett socialt verktyg reduceras till att bara vara ytterligare en kanal för att presentera nyheter – eller att släppa på yrkesidentiteten för att kunna gå hela vägen. Vilket i så fall ytterligare löser upp journalistrollen. 

Även om den enskilde medarbetaren inte har några problem med detta, särskilt inte de yngre, så är situationen inte lika lättlöst för arbetsgivarna. Men eftersom mediecheferna gärna både vill ha kakan och äta den, så lyder riktlinjerna för journalisternas sociala liv på internet ungefär så här: var försiktig och uppträd med sunt förnuft. Måste du gå med i en politisk grupp på Facebook för att bevaka den, så gör det. Men tänk på att du företräder vårt varumärke och att det du gör på nätet kan skada vår trovärdighet.

För den anställde journalisten som blandar sitt yrkesjag med sitt privata jag på internet leder dagens situation därför i realiteten till en inskränkning av den privata sfären, samtidigt som de professionella möjligheterna inte kan utnyttjas till fullo. 

Detta är självklart något som kommer att lösas så småningom, men det intressanta är att man kan betrakta den diskussion som nu förs som en process där gårdagens journalistroll omförhandlas. För medieforskare borde det vara av högsta intresse att detta dessutom sker inför fullständigt öppen ridå, med fler aktörer inblandade än någonsin tidigare. 

Förändringarna i mediesituationen syns också när journalisterna delar ut priser. Stora Journalistpriset för årets förnyare börjar nästan ta formen av en karta över gränslandet mellan journalistik och allt det andra. 

2008 gavs priset till Fredrik Strage som gjorde en YouTube-lista i Dagens Nyheter, 2009 till Kinga Sandén som twittrade för Sydsvenskans räkning. 2010 gick priset till Helena Bengtsson för Svt:s databas Valpejl och i år fick Sofia Mirjamsdotter och Johanna Koljonen den prestigefyllda utmärkelsen för #prataomdet. 

Samtliga är exempel på företeelser som inte är särskilt nya utanför journalistiken. De skapas, drivs och förädlas löpande av personer som aldrig kommer att kalla sig journalister och som aldrig skulle hävda att de skapar journalistik. 

Så är då #prataomdet verkligen journalistik? Och vad ska man säga om Medieormens nyinstiftade pris som gick till Flashbackgrävarna som avslöjade naturfotografens falska bilder?

Och om detta (att helt vanliga människor pratar med varandra och kommer fram till vissa slutsatser) är journalistik, var går då gränsen för vad som inte är journalistik? 

Den frågan blir naturligtvis allt svårare att svara på för varje månad som går. Vilket också talar för att den blir allt viktigare för journalisterna att besvara. Ingen yrkesgrupp vill ju bli av med sin identitet.

För att göra det ännu mer komplext, så påverkas så klart även identiteterna hos icke-journalisterna. Som nu helt följdriktigt kan ses uppträda som om de vore redaktioner och därför ”publicerar” avslöjanden, skickar ut pressreleaser om dem och deltar i debatten om journalistik (vilket till exempel Flashbackgrävarna har gjort). 

I en sådan ganska rörig situation, kan vi nog vänta oss att journalisterna kommer att lägga allt mer av sin tid och energi på att lyfta fram problem i allmänhetens diskussioner, för att markera en gräns mot amatörerna. Vi har redan sett detta som en effekt av priset till Flashback och det finns ingen anledning att tro annat än att detta kommer att eskalera.

De mångas samtal, vars förtjänster nu på riktigt är både sedda och erkända, kommer att utnyttjas i allt större omfattning av redaktionerna – samtidigt som de kommer att utpekas som mindre pålitliga än traditionella medier. Det finns så klart något paradoxalt i detta. 

Ändå kommer vi med största sannolikhet att få höra en hel del mer om hur dessa forum (och nej, jag pratar inte bara om Flashback här) präglas av ryktesspridningar, osäkra källor och felaktig information – både eftersom de nu har fått journalisternas ögon på sig och därmed blir angelägna att granska och eftersom en sådan diskussion passande nog också hjälper till att särskilja den ”riktiga” journalistiken från det som ingen riktigt längre vet om det är journalistik eller inte.

Och visst, i en tid där ickejournalisternas verklighetsbilder växer sig allt mer betydelsefulla, finns det alla skäl i världen att även förhålla sig kritisk till dessa, diskutera dem, nagelfara dem och bemöta dem. Men effekterna av den här debatten – som jag ser som ett direkt resultat av journalistrollens upplösning – riskerar att bli att den mediekritiska blicken helt vänds bort från de traditionella journalisternas produktion och istället riktas mot allmänhetens samtal. 

Tendenser till en sådan polarisering är redan tydliga i debatten, där antingen innehavet av ett betalt journalistjobb eller redaktörsskapet i sig nu allt oftare förs fram som en garant för att det som publiceras är sant och relevant. Historien lär oss att det inte riktigt är så enkelt. 

 

Banal inställning till digital utveckling när SR prisar Flashback

Behandla inte Flashback som om det inte finns

Vad Flashback-diskussionen kunde handla om
Anders Mildner