Annons: Mediedagen 2019

Anhöriga i Norge fick vädja om frid

Människor i ett skört tillstånd efter en katastrof bör inte möta en journalist bland de första de träffar eftersom risken för övertramp är stor, skriver Susanne Wigorts Yngvesson. Hon anser att redaktionerna bör avstå helt från sådana intervjuer.

Snabb och korrekt information är väsentligt att få när det gäller all form av nyhetsjournalistik. Men särskilt viktigt är det när katastrofer inträffar som i Norge den 22 juli. I flödet av information görs också intervjuer med drabbade och deras anhöriga. Men varför är dessa överhuvudtaget nödvändiga? Alla verkar ta för givet att intervjuerna ska göras. Jag vill ifrågasätta det.

Förra veckan gick Arbeiderpartiet och norska polisen ut med en vädjan till journalister om att handskas varsamt med dem som varit inblandade vid Utøya. Det hölls en bra diskussion om detta i Studio Ett den 28 juli. Thomas Breen, riksdagsman för Arbeiderpartiet, delade in kritiken ur de berördas perspektiv i tre kategorier. Den första är en allmän synpunkt om att informationsmängden blir för stor. Den andra att journalister försatte människor i fara genom att ringa dem medan de  befann sig på Utøya. När de äntligen var utom fara hände det att intervjuer direktsändes med de överlevande. Den tredje kategorin är journalister som har ringt sjukhusen för intervju, trots att de drabbade bett om att få bli lämnade ifred. Per Arne Kalbakk från NRK kände inte igen sig i beskrivningen av arbetsmetoderna från sin egen redaktion, men kunde å andra sidan inte ansvara för övriga redaktioners hantering. 

Människor i ett skört tillstånd efter en katastrof bör inte möta en journalist bland de första de träffar eftersom risken för övertramp är stor. De har behov av akut hjälp från sjukvårdspersonal, psykologer och själasörjare. Vi som mediekonsumenter behöver inte intervjuerna för att förstå katastrofens dimensioner. De etiska diskussionerna om mötet med drabbade och anhöriga handlar ofta om hur man bäst intervjuar när en katastrof har inträffat. Jag anser att man bör avstå helt och hållet – alternativt att de drabbade själva tar initiativ till en intervju som redaktionen får bedöma utifrån etiska hänsyn.

Det är inte endast respekten för drabbade och anhöriga som bör diskuteras, utan även hur journalisterna själva mår och efteråt hanterar det de sett och hört. Ges det en verklig möjlighet att bearbeta detta vid redaktionerna? Jag har hört journalister berätta om stora brister för att få hjälp med bearbetning. Det finns en jargong på redaktionerna om att man alltid arbetar mot morgondagens nyheter. Töm och glöm! En annan aspekt av journalisters insatser är att reportrar kan ha svårt att hålla balansen mellan händelsen och sin egen reaktion på händelsen. Det kan till exempel leda till att journalisten omedvetet profiterar på tragiken. Att de har svårt att klara av sina egna reaktioner så att resultatet blir ett koketterande i känslor där de drabbade blir objekt för reporterns egen reaktion.

Att nyhetsjournalister skulle tänka sig att avstå helt och hållet från att intervjua några timmar eller dagar efter ett massmord verkar inte ens finnas på kartan i analysen. Varför? Det finns en given medielogik om att allmänheten måste få veta. Men allmänheten behöver inte få veta timmar efter att morden har begåtts vad de överlevande tänkte, var de gömde sig eller att någon såg sin flickvän dödas. Det är ingen dramatik som ska konstrueras. Det är verkliga händelser för verkliga människor. Journalister är inte utbildade för att möta dessa erfarenheter. Därför bör de avstå helt och hållet. Avvakta en tid och ge sedan erfarna, duktiga reportrar utrymme för djupa komplexa intervjuer. Som det nu är kan man få misstanken att döden blir en del av det som säljer. Massmord som handelsvara. Så vill väl ingen ha det?

Susanne Wigorts Yngvesson, lektor i etik, forskare i medieetik