Annons: Mediedagen 2019

Reptilsnabba omdömen om Ola Lindholm-publiceringen

Reaktionerna på publiceringen av Ola Lindholm speglar sannolikt en förskjutning mot en mer restriktiv syn på namnpubliceringar. Men kritiken blir svepande och åtgärderna som föreslås därmed trubbiga, skriver Nils Funcke i ett svar till Mårten Schultz och Ola Sigvardsson.

Visst har Ola Lindholm fått löpa gatlopp och sannolikt har han sin framtid som programledare för barnprogram och chefredaktör för Kamratposten bakom sig.

Men vems är felet?

Expressen svarar bland annat Mårten Schultz och hävdar att allmänintresset i publiceringen var och är ”lågt”. Han använder fallet Lindholm när han hävdar att skyddet för den personliga integriteten är för tunt (DN 10 maj). PO, Ola Sigvardsson, både fördömer och dömer publiceringen som han anser saknar allmänintresse, inte är försvarlig och sannolikt skulle fällas i tryckfrihetsrättegång (Medievärlden 12 april).
 
När försvarligheten eller allmänintresset av en publicering av känsliga uppgifter om en person ska bedömas är det två variabler som vägs in. Vem är det som gjort vad? Det torde inte vara kontroversiellt att hävda att allmänintresset av att namnge en reporter som kört rattonykter och slutat färden i diket är obefintligt. Det torde heller inte vara kontroversiellt att hävda att om reportern är utgivare för en tidning som ges ut av de helnyktras motorförbund är det försvarligt att publicera uppgiften.

Men vi behöver inte gå särskilt många år tillbaka i tiden för att de båda rattfyllona med självklarhet skulle namngetts. Därmed kommer vi in på den variabel som vi så lätt glömmer bort, tiden, tidsandan.

År 1920 publicerade DN och Göteborgs-Posten namn på nio av tio dömda eller misstänkta brottslingar. Av dem som tagits för stöld eller häleri exponerades varannan med namn och de som mördat eller dräpt någon fick i samtliga fall sina identiteter avslöjade. Samhället straffade och tidningarna agerade socialskarprättare.

I början av 1990-talet var siffrorna omkastade. Då hade justitieminister Lennart Geijer lagt om politiken. Kriminella skulle vårdas och återanpassas. Det rimmade illa med att kölhala stora och små tjuvar i medierna och antalet namnpubliceringar sjönk dramatiskt.

Även om det kanske inte låter så heroiskt påverkas medierna av samhällsandan. Det finns inga jungfruligt framalstrade värderingar inte ens i religiösa organ. Redaktörer eller för den delen professor som inbillar sig att deras tänkande är kliniskt rent från påverkan och tror sig vara självständiga till minsta kommatecken saknar självinsikt. Visserligen varierar vår förmåga och vilja att utmana rådande uppfattningar men vi är trots allt alla präglade av tiden. Håret skulle inte rest sig av häpenhet på vare sig Mårten Schultz eller Ola Sigvardsson om Ola Lindholmfallet inträffat på 1920-talet.

Det tycks som om en mer restriktiv syn på namnpubliceringar nu åter breder ut sig. ”Tycks” eftersom vad jag känner till finns inga nya mätningarna att tillgå. De negativa reaktionerna på publiceringen av misstankarna mot Ola Lindholm speglar sannolikt en sådan förskjutning i stämningsläget.

Till del är det förståeligt med tanke på de veritabla och oerhört kränkande övergrepp som sker utanför de etablerade medierna. Men kritiken blir svepande och åtgärderna därmed trubbiga.

Mårten Schultz använder Expressens publicering för att argumentera för en förstärkning av skyddet för den personliga integriteten. Han medger visserligen i DN att han sannolikt har ett dåligt case. Men det är inte bara dåligt utan ett direkt felvalt halmstrå för att införa ett skydd för den personliga integriteten. Ola Lindholm har rättsmedel för att få sin sak prövad i domstol. Han kan stämma Expressen för förtal och försöka visa att han blivit utsatt för andras missaktning. Om det inte var försvarligt att publicera uppgifterna ska Expressens utgivare, Thomas Mattsson, fällas oavsett hur mycket tidningen hade på fötterna i sak.

Visst kan man diskutera styrkeförhållandet mellan den enskilde och medierna i sådana processer men att utmåla någon som brottslig har inget med frågan om skyddet av den personliga integriteten att göra. Integritetsfrågan gäller om anskaffandet och spridningen av uppgifter som är integritetskänsliga i största allmänhet, utan att utmåla någon som brottslig, ska kriminaliseras. Att bestämma vilka företeelser som ett sådant förbud ska träffa, hur bestämmelsen ska utformas och hur integritetsintresset ska vägas mot andra intressen kräver eftertanke. Den diskussionen bör föras när affekten lagt sig hos de som upprörs över Expressens publicering och de lika reptilsnabba som kategoriska omdömena fallit i glömska.

PO: Långt från pressetisk kollaps

”Vad vi bevittnar är pressetikens kollaps”
Nils Funcke är journalist och tjänstledig chefredaktör men är i dag sekreterare i Yttrandefrihetskommittén. Han uttrycker här sina personliga åsikter.