Annons: Mediedagen 2019

”De pressetiska reglerna tas inte på allvar”

När de pressetiska reglerna betraktas som trevliga målsättningar är regelsystemet i kris, skriver Mårten Schultz i ett svar på tidigare inlägg.

Min krönika i Medievärlden, ”Vad vi bevittnar är pressetikens kollaps”, genererade många reaktioner. Vissa av dessa reaktioner har varit värdefulla. I ett värdefullt debatterande inlägg polemiserar Axel Andén, Anders Ahlberg och Per Hultengård mot min text under rubriken ”Ett nytt yttrandefrihetsbrott missar målet”. Inlägget tar upp många tänkvärda aspekter. Jag kan dock inte låta bli att känna att repliken i sig missar målet. Den tar nämligen inte sikte på huvudtemat i min artikel. Det kan finnas anledning att kort ta upp det temat en gång till, men utifrån ett annat håll.
 
I min artikel framförde jag kritiska kommentarer kring Expressens (och därefter även andras) publicering av namnet på en programledare som är misstänkt men inte dömd för ett ringa brott. Min kritik utgick från de pressetiska reglerna. Min tes var – och är – att publiceringen är oetisk utifrån det regelverk som medierna själva formulerat som stöd för sin verksamhet. Påståendet är alltså att Expressen brutit mot det interna regelverket.
 
Mot detta har många invänt att en publicering av det här slaget inte är en fråga om juridik. Jag har förstås aldrig sagt att pressetiken är en fråga om juridik (även om det kan bli det om övergreppen är kvalificerade). Men det finns en likhet mellan juridiken och pressetiken. Pressetiken har, liksom juridiken, reglerats i formen av en samling skrivna regler. På samma sätt som med juridiken så tillhandahåller alltså pressetiken ett antal kodifierade normer som kan appliceras på faktiska förhållanden och utifrån vilka man kan göra en bedömning: Rätt eller fel?
 
Reaktionerna har illustrerat att journalister och publicister verkar anse att den syn på det pressetiska regelverket som jag nu givit uttryck för är missriktad och juridifierad. Egentligen är de pressetiska inte, tycks dessa mina kritiker mena, en sådan typ av regler. Vissa säger att i grund och botten så handlar ett publiceringsbeslut i en sådan här situation om tycke och smak. På Twitter framhöll en annan publicist för mig att bedömningen i ett sådant här fall var ”moralisk”, snarare än pressetisk. I princip samtliga kritiker har framhållit att pressetiken inte kan behandlas som ett juridiskt ansvarssystem.
 
Men att läsa de pressetiska reglerna enligt ordalydelsen och lojalt tolka dem utifrån hur de faktiskt är formulerade är inte juridik. Det är det enda sätt man kan använda sig av regler som de pressetiska reglerna om man vill ta dem på allvar. Problemet är att i princip ingen av kritikerna verkar ta reglerna på allvar. Om man reducerar de skrivna pressetiska reglerna till tycke och smak, eller till ”moraliska” bedömningar så innebär det att man inte betraktar reglerna som regler. Riktiga regler har en normativ kraft. Regler ska följas. När ingen följer reglerna – utan som mest betraktar dem som trevliga målsättningar som man bör nicka litet artigt åt emellanåt – så är regelsystemet i kris. Reaktionerna illustrerar denna kris.
 
Pressombudsmannen Ola Sigvardsson framhåller, i ett annat värdefullt inlägg, att ett övertramp inte i sig gör en kris. Det är förstås sant. Pressetiken står inte och faller med att Expressen namnger kändisar som kör för fort. Däremot så undermineras det pressetiska systemet som ett regelsystem när det inte tas på allvar av de stora tidningarnas företrädare. 
 
Reaktionerna på min artikel visar nämligen på ett annat sätt varför det pressetiska systemet verkar ha kollapsat. Alla – precis alla – som försvarar publiceringen motiverar det med allmänintresset. Få – väldigt få – förklarar varför det finns ett allmänintresse, och inte bara ett allmänt intresse, att få kunskap om misstankar om ett väldigt ringa brott som den misstänkta personen i sådana fall gjort sig skyldig till på sin fritid, utan relation till sitt arbete, ett arbete som inte heller hör till den offentliga maktutövningen. Men viktigare: Ingen – precis ingen – har nämnt med ett ord den avvägning som enligt det pressetiska regelverket ska göras.
 
Det i punkten 7 uttryckta kravet på avvägning har varit helt bortglömt i samtalet. Ingen har heller noterat att punkten tydligt ger uttryck för en presumtion mot att publicera integritetskränkande uppgifter. ”I tvivelsmål: Publicera inte”, säger regeln. ”Publicera enbart om det KRÄVS av allmänintresset”, säger regeln också.
 
Regeln tillhandahåller tydliga ramar för bedömningen. Men denna del av regeln har jag ännu inte hört någon journalist eller publicist ta upp självmant. Det är bara allmänintresset som står i fokus för bedömningen, förstår man av mediernas representanter. Människan, den som kan hamna i kläm och som pressetikens regel står upp för, glöms bort ur kalkylen. I den ena skålen läggs allmänintresset. I den andra inget alls.
 
Men det är inte bara människan som glömts bort. I den konsensus som tycks ha utvecklats kring att det enda intresse som spelar någon roll för ett publiceringsbeslut är har också själva pressetiken glömts bort. Som sagt: Reglerna tas inte längre på allvar som regler. Riktiga regler, inte bara juridikens regler, är inget smörgåsbord. I ett regelsystem kan man inte plocka ut den goda löksillen och lämna den osmakliga pepparsillen. Man får ta det goda med det onda. Om man respekterar reglerna.
 
Dessa aspekter behandlas inte i Andéns m.fl. replik. De siktar i stället in sig på min slutkläm, som sade att om nu självsaneringen kapitulerat så måste juridiken träda in. Här finns det mycket att säga. I min bok fungerar inte det tryckfrihetsrättsliga systemet alls bra när det gäller att skydda den personliga integriteten idag. Systemet idag intar ofta inställningen att man ibland måste krossa några ägg (tillåta förstörandet av en människas liv) för att göra en omelett (skydda pressfriheten). Det är inställning som är oförenligt med tanken på ett reellt integritetsskydd. Friandet i förtalsmålet rörande den för Anna Lindh-mordet misstänkte 35-åringen och de integritetsskadliga läckorna i samband med förundersökningar är några illustrationer på bristerna.
 
Till skillnad från Andén m.fl., och Nils Funcke tar upp samma tema i sin pedagogiska och matnyttiga replik, är det min bestämda uppfattning att integritetsskyddet i svensk rätt är alldeles för svagt även där det finns regler. Den tunga bördan får bäras av ärekränkningsregler som delvis är illa lämpade för att skydda integriteten. (Syftet med ärekränkningsförbudet är att skydda människor från andra människors ogillande; syftet bakom integritetsskyddet är däremot inte att skydda oss från andra människors uppfattningar utan att skydda vår rätt till en privat sfär.) Dessa regler är därtill ineffektiva som avskräckning från integritetskränkningar. Det kostar helt enkelt inte tillräckligt att kränka andra människor, när det görs mot bakgrund av ett vinstsyfte. (Det är en av anledningarna till att i vissa länder den som förtalats kan ha rätt att utfå den vinst som en tidning antas ha gjort genom ärekränkningen.)
 
Otillåtna fotograferingar är ett annat område där skyddet borde stärkas. Anser jag. Men förutom att jag anser det är svensk rätt också förpliktad att tillhandahålla effektiva rättsmedel mot kränkningar av privatlivet. Det följer av Europakonventionen, som är svensk lag. Det är således inte bara en fråga om vad jag eller andra tycker. Det är också en fråga om vad vi i svensk rätt måste göra. Och det är en diskussion som försvararna för den rådande ordningen sällan verkar vilja ta. Däremot tycks en diskussion om en modern pressetik vaknat.
 
Det är värdefullt. 

Ett nytt yttrandefrihetsbrott missar målet

PO: Långt från pressetisk kollaps

Reptilsnabba omdömen om Ola Lindholm-publiceringen
Mårten Schultz, professor i civilrätt, Uppsala Universitet