Annons: Mediedagen 2019

Yrsa Stenius: Etiken är inte teknikoberoende

PO Yrsa Stenius tror inte längre på ett gemensamt medieetiskt system, men föreslår ett paraplykansli under namnet Medieombudsmannen.

Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON) bör på sikt omvandlas till ett medieetiskt granskningssystem, möjligen förkortat MO och MON, som omfattar all etisk granskning av svenska massmedier. Tidningar, nät och etermedier ska granskas av samma ämbete enligt samma regelverk. Yrkesetiken ska integreras i pressetiken och övervakas av det gemensamma granskningsorganet.
Detta axiomatiska framtidsperspektiv mötte mig redan när jag tillträdde som Allmänhetens Pressombudsman för tre och ett halvt år sedan och det ventilerades senast i förhållandevis trosviss anda på Pressens Samarbetsnämnds seminarium om ett utvidgat medieetiskt system den 2 februari 2011. Att Sveriges Radios vd Mats Svegfors avfärdade idén som orealistisk och föga angelägen väckte kanske viss förstämning bland seminariedeltagarna men rubbade inte deras tro på uppslaget.

Själv har jag också i olika sammanhang uppgett att jag anser det ligga ”i tangentens riktning” att ett större helhetsgrepp tas om den etiska granskningen av medierna eftersom mediehusen har börjat utvecklas till tekniska konglomerat som publicerar sig i mångahanda former. I likhet med många andra har jag också tyckt att det skulle bli lättare för gemene man att använda sig av det pressetiska granskningssystemet om man kunde påtala eventuella brott mot god publicistisk sed hos en och samma instans.

Ju mer jag har fördjupat mig i tankarna kring ett utvidgat medieetiskt system desto tydligare har det dock gått upp för mig att den eleganta konstruktion som många drömmer om och som går ut på att all medieetisk bedömning görs av samma instans enligt likartade kriterier, är behäftad med betydande problem om den överhuvudtaget är möjlig. Olika publiceringsformer kräver enligt min uppfattning olika etiska överväganden medan de yrkesetiska bedömningarna för sin del handlar om uppförandekoder i relation till publicistiska ambitioner – eller mer konkret uttryckt: vad får en journalist göra och inte göra för att ro hem ett knäck – och sålunda inte om utgivares publiceringspolicy.
Låt oss börja med att skärskåda det pressetiska självsaneringssystemet som i första hand reglerar tidningarna och deras nätsidor. Detta system har snart hundra år på nacken och har ett mycket väl definierat mandat.

Svenska tidningsutgivare vill inte ha censur i någon form – varken förhands- eller efterhandscensur och censurförbudet är en hörnpelare i den svenska tryckfrihetsförordningen. När framstående publicister och jurister skapade formerna för den pressetiska självregleringen, som innebar att tidningarna själva försåg ett specifikt organ med mandat att i efterhand klandra tidningar för vissa publiceringar, var det viktigt att undvika något som kunde liknas vid frivillig efterhandscensur. Ingen skulle ha uppdraget att sitta och tycka till om tidningarnas artiklar i största allmänhet i syfte att utfärda sanktioner mot dem som publicerade något dåligt, alltför subjektivt, smaklöst eller ovederhäftigt. Sådana kvalitetsbedömningar hörde hemma i den fria och öppna debatten. Självregleringen skulle endast påtala publiceringar som var ägnade att oförskyllt skada enskilda, identifierade individer endera genom att lämna ut deras högst personliga förhållanden eller genom att grundlöst framställa dem i en kränkande dager. Det rörde sig alltså om publiceringar som representerade den vidsträckta yttrandefrihetens mest uppenbara avigsida och som fick såväl vanligt folk som politiker att resa ragg mot det fria ordets ”laglöshet”.

Vilka slags publiceringar som riskerade att vålla människor skada preciserades i pressetiska tumregler, som inte var bindande men ändå normgivande för ansvariga utgivare. 1990 kompletterades tumreglerna med en s.k. portalparagraf i det pressetiska regelverket. Den säger att etiken inte i första hand tar sig uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna ska vara ett stöd för den hållningen.

PO och PON prövar således uteslutande eventuella publicitetsskador som enskilda utpekade människor lidit utan att ett oavvisligt allmänintresse gör skadan etiskt försvarbar. PO och PON kan också pröva anmälningar från företag och organisationer men då endast avseende rätt till genmäle eller annan uppföljande publicering. PO och PON prövar inte anmälningar från kollektiv (etniska grupper, nationaliteter m fl som känner sig kränkta i grupp), inte heller anmälningar från individer som uppger att de lidit skada som medlemmar av något omskrivet samfund.

Nyckelbegreppen i PO:s och PON:s arbete är således publicitetsskadan ställd i relation till utpekandegraden och graden av allmänintresse. Alla tre termerna är till sin innebörd tänjbara men ändå i pressetisk praxis relativt konsistent etablerade. En annan sak är sedan att pressetiken till sitt väsen inte är någon exakt vetenskap. Bedömningarna är alltid slutsatser av resonemang i det enskilda fallet där hänsyn till enskilda individer (graden av utpekande och skada) ställs mot yttrandefrihetens krav (allmänintresset).

Granskningsnämnden för radio och TV (GRN), som ju är ett organ inom en statlig myndighet, har ett mycket bredare granskningsmandat än det självsanerande systemets övervakare PO/PON förfogar över. På pärmen till det häfte i vilket bl.a. de pressetiska reglerna finns samlade står att dessa regler gäller för press radio och TV men etermediernas sändningar granskas inte mot de pressetiska reglerna utan mot Radio- och TV-lagen samt mot det statliga sändningstillståndets stadganden om bl.a. saklighet, opartiskhet och mediets särskilda genomslagskraft. Vissa av sändningstillståndets bestämmelser har uppenbara likheter med de definitioner av personlig, oförsvarlig publicitetsskada som PO/PON arbetar med – exempelvis förbudet mot otillbörligt intrång i privatlivet – men många av reglerna är av helt annan art än de som tillämpas inom självsaneringen.

Överväganden som utgår från begreppen personlig publicitetsskada ställd i relation till graden av utpekande och graden av allmänintresse förekommer när Granskningsnämnden tar ställning till anmälningar som påtalar intrång i privatlivet men program kan bli fällda utan att en enda person är utpekad eller har lidit publicitetsskada. Nämnden fäller i all enkelhet därför att den anser att ett program är partiskt, vilseledande eller i största allmänhet olämpligt i förhållande till mediets genomslagskraft.

Om ett och samma ombudsmannaämbete och en och samma nämnd ska göra enhetliga pressetiska bedömningar visavi publiceringar i press, radio och TV krävs att endera PO/PON:s mandat eller granskningsnämndens dito ändras väsentligt. Vi kan utgå ifrån att vårt lands ansvariga utgivare aldrig går med på att väsentligt utvidga den etiska självregleringens befogenheter. Inte heller tror jag att statsmakterna är beredda att avstå från den granskning med inslag av kvalitetskontroll som GRN har i uppdrag att verkställa, i varje fall inte så länge public service lever och har hälsan.

Så till den mera filosofiska fråga som jag antydde i inledningen till denna artikel och som lyder: Har ett mediums teknik bäring på vilka etiska frågeställningar mediet kan aktualisera? Kan en publicering som är etiskt godtagbar i text och stillbild bli integritetskränkande om den går ut i offentligheten live med ljud?

Jag anser att så är fallet. Låt oss exempelvis ta en tsunami från vilken överlevande berättar. En förtvivlad förälder som mist sitt barn framträder på bild i en tidning och berättar djupt skakad men begripligt om sina känslor. Publiceringen i tidningen ter sig inte särskilt integritetskränkande. Om livemotsvarigheten däremot förmedlar snyftningar, mimik som speglar fasa samt det allmänna intrycket av en människa i djup nöd, är det fullt möjligt att detta TV-inslag, av många, skulle uppfattas som alltför personligt närgånget.
Detta illustrerar att etiken inte är helt teknikoberoende och att olika medier arbetar under olika etiska förutsättningar till och med när det etiska dilemma som ska prövas omfattas av samma regelverk.

Göran Ellung, VD för TV 4, framhöll under den ovan nämnda debatten om ett nytt medieetiskt system att det är gammalmodigt att påstå att olika medier har olika genomslagskraft. Jag är gammalmodig nog att anse att så faktiskt är fallet. Bilder från den mördade Engla Höglunds begravning med videoinspelningar på den döda var inte något pressetiskt problem. Däremot var det ett etiskt policyproblem för Sveriges Television. Detta är exempel på de trassligheter som uppstår när det etiska dilemma som ska prövas omfattas av olika regelverk och sannolikt måste omfattas av olika regelverk på grund av olikheterna i mediernas genomslag.

PO får då och då anmälningar som rör liveinslag på tidningarnas nätsidor. De har hittills inte utgjort något större problem eftersom ingen har begärt annat än att de ska prövas mot föregiven personlig publicitetsskada. Sannolikt ställs tidningarna i framtiden inför nya frågor om etisk policy ifall deras livepubliceringar växer sig större och kan tänkas utmana god publicistisk sed ur ett perspektiv som har med den nya teknikens effekter att göra. Ska en tidning exempelvis i levande bilder och illusoriska ljud visa aborter inklusive de aborterade fostren i hink även om inget utpekande sker? Kanske ska tidningarnas ansvariga utgivare ge akt på att de i sina publiceringar i nya kanaler inte gör sig skyldiga till sådant som i den allmänna opinionen kan resa krav på en bredare etisk granskning än den som görs inom ramen för självregleringen.

Sammanfattningsvis: Jag är inte helt säker på vilket problem vi löser genom att skapa en stor institution som förenhetligar begreppet etik i relation till journalistik, offentlighet och yttrandefrihet när det ligger i dessa etiska avgörandens natur att de föds ur ett komplext spänningsfält mellan yttrandefrihet och olika typer av mänskliga hänsyn som varierar från medium till medium och fall till fall. I själva verket tror jag att ett väl fungerande, överskådligt etiskt granskningssystem för press, radio och TV samt för nätpubliceringar med journalistiska ambitioner, förutsätter raka motsatsen till en sammanslagning av institutioner och normer. Det förutsätter en genomtänkt uppdelning av olika granskningsuppgifter i förhållande till publicitet i olika uttrycksform.

En annan sak är sedan att man rent fysiskt kanske kunde närma PO/PON och GRN till varandra under ett paraplykansli under namnet Medieombudsmannen. Allmänheten kunde göra sina anmälningar till paraplykansliet som skulle ha i uppdrag att fördela dem på rätt instanser.

Yrsa Stenius, Allmänhetens Pressombudsman