Svenska journalister myser med Åkesson

I dessa tider med extremt hårda ord och högt tonläge är det inte rimligt att den svenska journalistkåren ska bete sig som gosiga nallebjörnar, skriver författaren och journalisten Annika Hamrud efter att ha sett Jimmie Åkesson intervjuas i BBC.

Har 2000-talets ”mysjournalistik” förstört den politiska journalistiken i Sverige? Efter att ha lyssnat på Ekots lördagsintervju 15 januari där Marie Forsblad intervjuar Jimmie Åkesson och jämfört den med gårdagens BBC-program ”Hard Talk” där samma intervjuobjekt blir ”ägd” av Sarah Montague är det lätt att känna hopplöshet.

Under hela valrörelsen var det inte en enda journalist som ställde Sverigedemokraternas partiledare mot väggen. Istället fick han vara med i snuttifierade mysprogram där ingen plats fanns för följdfrågor. Om journalisten mot all förmodan skulle ha några sådana. Vanligtvis var reportern dåligt påläst och lutade sig mot sin egen godhet och förmåga att kunna avslöja Åkessons förmodade rasism.

Men Jimmie Åkesson är en av Sveriges bästa debattörer. Att gå till en debatt eller intervju med honom utan att vara rejält påläst är att göra sig själv till öppet mål. En utländsk journalist förstår förstås att hon inte känner till allt om svensk politik, och förbereder sig väl. Till skillnad från de flesta svenska journalister som intervjuat Jimmie Åkesson det senaste året. I ”Hard Talk” är man heller inte rädd för att upprepa frågan. Kanske behöver man inte upprepa den lika många gånger som Jeremy Paxman i sin berömda intervju med dåvarande konservative inrikesministern Michael Howard. Men SVT:s Marja Grill visade i alla fall i förra veckan – när hon inte gav sig mot Tobias Billström – att det fortfarande finns hopp för svensk journalistik.

Visst kan en mjukare, mindre konfrontatorisk stil – David Frost istället för Jeremy Paxman – också fungera. Men det kräver tid. Det går inte att ha fyra inbjudna gäster runt ett bord där en av dem är Jimmie Åkesson.

Det tål att upprepas. Åkesson skiljer sig från de flesta andra politiker. Han svarar alltid mycket kortfattat och han har ett fåtal svar som han använder på olika sätt många gånger. För en driven journalist är det lätt att bryta in och ställa en ny fråga, han är inte hal och svåravbruten som Jan Björklund. Däremot kan han säga saker som får journalisten att tappa hakan och komma av sig, vilket journalisten förstås inte bör göra.

Åkesson hänvisar ofta till undersökningar som han själv inte har tillgång till. Dessutom förnekar han nästan alltid saker som andra företrädare inom partiet sagt. Han säger att han inte känner till det. Ibland kan det vara han själv som sagt det. Direkt efter att han sagt att han aldrig sagt det kan han upprepa det en gång till, fast med andra ord. Pålästa journalister ska inte gå på sådant.

När reportrar ska rapportera om vad Jimmie Åkesson sagt i samtal eller debatter faller de ofta i hans fällor. Börjar han en mening med att man inte ska dra alla över en kam kommer det i tidningen som ett citat – trots att resten av meningen var att muslimer vägrar att assimilera sig.

Det går trender i journalistiken. Första årtionden på 2000-talet har varit mysjournalistikens årtionde. Under 1990-talet gällde skjutjärnsjournalistiken och medieforskare kritiserade den politiska journalistiken för att vara för hård och personcentrerad. Men i dessa tider med extremt hårda ord och högt tonläge på nätet – UR skriver på DN Debatt om 100 000 rasistiska och sexistiska inlägg på deras webb – är det inte rimligt att den svenska journalistkåren ska bete sig som gosiga nallebjörnar.

Annika Hamrud har skrivit ”Svensk, svenskare…Ett reportage om Sverigedemokraterna” tillsammans med Elisabet Qvarford