Så sviker SVT tittarnas tillit

Krav på saklighet och opartiskhet ska garantera ett programutbud fritt från enskilda särintressen. Men när SVT återsänder UR:s program fungerar inte skyddet, skriver Philip Lerulf, vars rapport ”Frikopplad television?" presenteras på ett Timbro-seminarium imorgon.

Alla program som visas i Sveriges television (SVT) måste uppfylla sändningstillståndets krav på saklighet och opartiskhet. Skrivningarna är tydliga och ska garantera en television i allmänhetens tjänst och ett programutbud fritt från enskilda särintressen. Så är det i alla fall tänkt. 

Men skyddet fungerar inte i praktiken.

SVT upplåter nämligen regelbundet tablåutrymme åt Utbildningsradions (UR) utbildningsproduktion, program som inte sällan ger skeva och medvetet provocerande beskrivningar av viktiga samhällsfrågor. Denna hårdvinkling innebär i sig inte nödvändigtvis ett problem. UR:s utbildningsbidrag ger kanalen flexibilitet och programmakarna måste inte i alla lägen följa kraven på saklighet och opartiskhet. Om syftet är att väcka engagemang och skapa debatt i klassrummet kan programmen mycket väl ha ett provocerande anslag. Under förutsättning att det finns lärare som kan komplettera skildringarna och som förmår att skapa en positiv diskussion i klassrummet efter att inslagen visats ser jag ingen anledning att ifrågasätta hårdvinkling som pedagogisk metod. Problem uppstår först om programmen letar sig utanför klassrummet och in i vardagsrummet.

Det är också vad som sker.

När SVT okritiskt bereder utrymme åt UR:s undervisningsprogram sviker man tittarnas förväntningar på ett TV-utbud präglat av saklighet och opartiskhet.

I rapporten ”Frikopplad television?” som jag i morgon presenterar på Timbro har jag granskat en rad UR-program som sänts i SVT. Resultatet visar att hårdvinkling tycks vara ett populärt grepp. Flera av de program som UR har producerat de senaste åren och som riktar sig till en yngre publik förmedlar en allt annat än balanserad bild av viktiga ämnen som ekonomi och konsumtion. I korthet är marknaden ond och konsumtion en ytterst destruktiv sysselsättning.

Det finns skäl att fråga sig varför ingen hittills har uppmärksammat detta. Undervisningsprogram som ska väcka ett kritiskt samtal i klassrummet kan inte nödvändigtvis oredigerade publiceras under ny etikett. Ytterlighetstolkningar, avsedda att väcka elevernas diskussionsvilja, kan inte utan reservationer förmedlas vidare till TV-apparaten i vardagsrummet. Ändå är det vad som händer. Av de muntliga förbehåll som läraren har möjlighet att förmedla till eleverna innan de granskade programmen sänds i klassrummet hörs eller syns ingenting i SVT.

I vanliga fall står en debattvillig kritikerkår redo att påpeka brister och föreslå förbättring när balansen i public service-utbudet sviktar. Hur kommer det sig att samma röster tiger när programmen vänder sig till barn?

En enkel förklaring skulle vara att kritikerna inte bryr sig. Det är möjligt, men inte troligt. Barn tittar mycket på TV och barnprogram kan knappast betraktas som ett randfenomen i samhället.

Men försök för en stund föreställa er ett barnprogram som framställer marknaden som överreglerad eller skatterna som på tok för höga. Skulle sådana program okommenterade sändas om och om igen i SVT? Sannolikt inte. Om vi alltså kan enas om att en sådan kontrollfunktion finns på företaget är det svårt att hävda att SVT i dag saknar resurser att kontrollera alla program före sändning.

Tystnaden kring barnprogrammen framstår som obegriplig i ljuset av den starka ställning som barn tillskrivs av den svenska lagstiftaren. Förbudet mot TV-reklam riktad till barn under 12 år, som har varit svensk lag sedan 1991, tillhör de tydligaste exemplen.

Då återstår bara en förklaring. För tillräckligt många i SVT-huset på Gärdet i Stockholm är de verklighetsskildringar som förmedlas i de granskade UR-programmen möjligtvis tillspetsade, men på det hela taget fullt rimliga. Resonemanget kan låta ungefär så här. Visst, marknaden är så klart ingen frustrerad och illvillig boxare. Men nog är det en tuff och ofta orättvis värld vi lever i där hårda krav tär på människan och tvingar fram samhällsförändring. Och det här med att konsumera, är det egentligen inte ett ganska andefattigt sätt att leva sitt liv? Det är definitivt inte bra för miljön att vi köper så mycket saker. Dessutom har vi ju trots allt redan det flesta prylar som vi behöver.

Jag menar att dessa slutsatser inte alls är givna.

Ekonomi och konsumtion är ständiga ämnen för politiska strider. I bästa fall bjuder UR:s utbildningsprogram på skärvor av skeenden och processer som än så länge ställer fler frågor än vad de ger oss svar. Programmakarna på UR tycks vara medvetna om detta. På SVT tycks däremot ingen ha reflekterat över situationen.

Philip Lerulf, researcher, som i morgon vid ett seminarium på Timbro presenterar rapporten ”Frikopplad television? Så sviker public service tittarnas förtroende”

Se rapportpresentationen live på www.timbro.se

Philip Lerulf