Annons: Mediedagen 2019

Rätten att få vara i fred går före yttrandefriheten

Regeringens lagförslag om olovlig fotografering har fått hård kritik. Men lagförslaget kriminaliserar bara hänsynslöst fotograferande. Så vad är det egentligen för rätt som dessa mäktiga människor i medierna vill försvara? Det skriver juristen Mårten Schultz.

I Europadomstolen ligger ett mål mot Sverige. Målet rör en situation som är välkänd för oss som arbetar med brottsofferfrågor. En man – i fallet en styvfar – har i smyg låtit filma sin styvdotter i duschen. Mannen åtalades för sexuellt ofredande och fälldes i tingsrätten. Hovrätten friade däremot mannen med en motivering som vi känner igen från andra fall: Sexuellt ofredande täcker inte smygfotograferingar eller filmningar av detta slag. Det är helt enkelt inte brottsligt.

Europadomstolen ska nu pröva om det svenska skyddet för den personliga integriteten är tillräckligt. På ett principiellt plan har Sverige redan förlorat. Det står sedan länga klart att skyddet för den personliga integriteten i svensk rätt har stora brister.

Dessa brister är välkända. Under de senare åren har dessa brister aktualiserats i debatter om FRA, IPRED, urinkontroller av barn och datalagringsdirektivet. Men det är inte bara staten som kan hota vår integritet. Googles lagring av våra sökningar eller Facebooks hantering av personliga uppgifter aktualiserar kända integritetsproblem. Åter andra problem uppstår när enskilda kliver in i andras privata sfär. Mobilfotograferingar under kjolen i rulltrappan, närgångna paparazzifotograferingar eller gömda kameror i sängkammaren är exempel på sådana integritetsproblem.

Det är mot denna bakgrund som förslaget om förbud mot vissa former av kränkande fotografering måste förstås. Det är ett förslag som syftar till att stärka det svaga skyddet för den personliga integriteten. Det är ett förslag som kan förbättra Sveriges rykte som ett av Europas svagaste på integritetsskyddsområdet. Det är ett förslag som ska skydda vår rätt att få vara ifred.

Nu kliar sig kanske läsaren i huvudet och undrar om jag skriver om samma lagförslag som kritikerna. Handlar inte lagförslaget om att kväsa kränkande journalistik? Av den debatt som förts kan man få intryck att förslaget skulle ha udden mot pressfotografer eller paparazzi. Men så är inte fallet.

Regelförslaget tar inte sikte på journalister, eller pressfotografer eller ens paparazzifotografer. Det tar i första hand sikte på vad som närmast är en måltyp numer, nämligen sexuella kränkningar. Om en sådan sexuell kränkning utförs av en person som råkar vara journalist har ingen betydelse för integritetsskyddsfrågan. Däremot kan ett granskande syfte göra det försvarligt. För detta lämnar regeln utrymme.

Yttrandefrihetselementet i debatten om förbud mot kränkande fotografering är över huvud taget avigt, men karakteristiskt för den svenska diskussionens oförmåga att kunna hålla isär friheter från positiva rättigheter. Att fotografera någon är inte en fråga om yttrandefrihet i trängre mening. I trängre mening så handlar yttrandefriheten om frihet att få yttra sig. När jag fotograferar någon så yttrar jag mig inte. Fotograferingen handlar om möjligheten att få access till något att yttra sig om. I sig oerhört viktigt förstås, särskilt för etablerade medier. Men det bör inte blandas ihop med den negativa friheten att sanktionsfritt kunna yttra sig.

När journalister och andra företrädare för medierna angriper lagförslaget kan man få intryck av att lagstiftaren tagit initiativ till ett allmänt förbud av fotografering av människor som inte givit tillstånd. Men så ser naturligtvis inte lagförslaget ut. Lagförslaget kriminaliserar bara hänsynslöst fotograferande. Vad är det egentligen för rätt som dessa mäktiga människor i medierna vill försvara?

Lagförslaget tar konkret sikte på två situationer. Den första är den viktigaste, nämligen kränkande smygfotografering på toaletter, omklädningsrum och liknande. Även en sådan kränkande fotografering kan vara straffri om den är försvarlig. Lagförslaget gäller även integritetskränkningar på andra platser än toaletter och omklädningsrum, till exempel på allmän plats. För att fotografering på allmän plats ska vara straffbar krävs dock att det sker på ett sätt som är ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Här krävs det att handlingen förutom att vara integritetskränkande också är allvarligt integritetskränkande, samt att agerandet är påträngande eller liknande. Om en sådan kränkning är försvarlig så är den straffri.

En sådan koncentrerad presentation av lagförslaget kan vara svårsmältbar. Men låt oss ta en liten paus, läsa vad förbudet egentligen innebär – bortom flosklerna – och fundera över vad det egentligen är som belackarna i medierna vill försvara. Lagförslaget tar sikte på integritetskränkningar som de flesta av oss tycker är uppenbart otillbörliga.

Den rätt att få fotografera som lagförslagets kritiker försvarar är således:

1) Oförsvarliga fotograferingar i lönndom på toaletter och liknande utrymmen, och
2) Oförsvarliga påträngande, närgångna eller dolda fotograferingar på allmänna platser som innebär en särskilt allvarlig kränkning av integriteten.

Det är framför allt den andra punkten som kritiken tagit sikte på. På allmän plats måste man väl kunna fotografera makthavare och andra? Ja, det kan man. Även enligt lagförslaget. Men inte heller på allmän plats ska man kunna agera oförsvarligt hänsynslöst när det kan leda till särskilt allvarlig integritetsskada. Det är egentligen en helt självklar reglering i ett samhälle där människor lever tillsammans. Vi måste visa ett visst mått av hänsyn för våra medmänniskors integritet. Och – hör och häpna – det gäller även om man fotograferar för en tidning, en blogg eller för sitt medieprojekt på Twitter.

Rätten att få vara i fred är en grundläggande mänsklig rättighet. I en rättighetskatalog som Europakonventionen kommer den till och med före yttrandefriheten i ordning. Rätten till ett skyddat privatliv är inte någon subsidiär eller perifer rättighet: Skyddet för rätten att få vara ifred – integritetsskyddet – är grundläggande för varje enskild människa.

När rätten att få vara ifred trivialiseras eller angrips, som i debatten om lagförslaget, är det ofta mot bakgrund av en oförståelse av vad mänskliga rättigheter innebär över huvud taget. En mänsklig rättighet är något som varje människa besitter genom att vara människa. En sådan rättighet kan inte köras över för att det leder till goda konsekvenser i det stora hela. Det går inte att rättfärdiga en kränkning av en persons rätt till ett insynsfritt privatliv med argumentet att det är bra om insyn är tillåten i andra fall, till exempel när det gäller makthavare. Mänskliga rättigheter tillåter inte argumentet att man måste krossa några ägg för att göra en omelett.

Grundfrågan är denna: Bör intresset av att få tillgång till information, som åtkommits på ett oförsvarligt och hänsynslöst sätt och som medför en kränkning av en enskild väga tyngre än intresset att få vara ifred? Svaret på den frågan borde vara uppenbart.

Nya lagen slår mot bildjournalistiken

Mia Karlsvärd: ”Lagen kommer att leda till självcensur”

Mattsson oroas för konsekvenser av ny fotolag
Mårten Schultz