Annons: Mediedagen 2019

Robert Rosén: Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system

Pressens Samarbetsnämnds förslag till nytt pressetiskt system andas bristande självtillit för branschen och en dålig tilltro till dess etiska system. Det är ett riktigt dåligt förslag, skriver Robert Rosén.

Pressens Samarbetsnämnd föreslår ett nytt pressetiskt system, en allsmäktig nämnd som ska granska allt som publiceras. Nämnden ska enligt förslaget helst syna alla tidningar och magasin, all kommersiell radio- och television, all statsstyrd radio- och television samt enskilda bloggar och sociala medier. Utredningen andas bristande självförtroende för den egna branschen och en dålig tilltro till dess etik. Förslaget är orealistiskt. Det handlar om taktik. Inte etik. Utredarna tror att de på detta sätt håller lagstiftaren på avstånd.

Idén om ett nytt pressetiskt system fick fart när pressombudsmannen, PO, Yrsa Stenius och Pressens Opinionsnämnd, PON, i några avseenden ifrågasattes för något år sedan. Hur den kritiken, som går att åtgärda inom det rådande systemet, har kunnat leda till denna utredning och dess förslag är svårt att förstå.

Kritiken gällde främst Stenius tillämpning av de etiska reglerna. Kritikerna menade också att handläggningen av ärenden varit långsam och att yttranden från PON ofta varit svårtillgängliga, för att inte säga helt obegripliga för allmänheten. I vår får vi en ny PO och den övriga kritken kan lösas i en reformering av det befintliga systemet.

Ändå har man nu i stället torgfört en idé som innebär att branschen river upp sitt etiska system som föreslås bli ersatt av ny etisk organisation omfattande även de indirekt statligt ägda och styrda radio- och tv-bolagen, privata radio- och tv-bolag samt bloggar och sociala medier. Man kan ana en blivande byråkratisk koloss där de nya huvudmännens helt skilda uppdrag och synsätt kommer att orsaka stora problem.

Förslaget är framtaget av en arbetsgrupp med ledande företrädare för branschens olika organisationer, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben. De röjer genom sitt förslag en bristande självtillit för branschen och en dålig tilltro till dess etiska system, trots att det i utredningen samtidigt betonas att detta på det hela taget fungerat bra.
Syftet med förslaget är helt tydligt ett annat än att diskutera, utveckla eller förbättra den svenska pressens etik. Etiken som sådan, bra eller dålig, berörs inte ens i utredningen. Däremot framgår det gång på gång att alltihop handlar om att ”hålla lagstiftaren på avstånd”.

Med det målet är det illa att samarbetsnämnden med sitt förslag nu snarare sänker garden mot dem som måhända vill reglera och lagstifta. Sådana krafter finns, men jag är inte orolig för att den ”lagstiftare” utredningen åberopar egentligen är särskilt intresserad av att börja härja på tidningsområdet.

Hur det än är med den saken hade det nog varit klokare om branschen inte hade manifesterat sin bristande självkänsla, särskilt som förslaget egentligen inte innehåller någonting om en förändrad etisk syn utan bara organisatoriska och strukturella spörsmål.

Så länge tidningarna finns och spelar en viktig roll finns det all anledning för dem att vårda sin egen etik, inte minst av konkurrensskäl. Hur kan branschens egna ledande företrädare tänka annorlunda? Om de börjar tvivla på sig själva och, på detta sätt, sin egen etik i den snabba medieutvecklingen finns det nog skäl att fråga sig om det ens behövs ett pressetiskt system.

Att förslaget handlar mest om en ambition att samordna den fria pressens etik med en statlig myndighets reglering av etermedierna inom public service gör saken än värre. I slutet av förslaget redogör man också för omständigheter som, på grund av lagar och EU-rätt, komplicerar och i vissa avseenden helt omöjliggör en samverkan med till exempel public service på det etiska området.

Och är då en sådan samverkan ens önskvärd? Politiker, publicister och andra debattörer hävdar i regel att mångfalden är viktig i den publicistiska verksamheten, inte minst vid diskussioner i presspolitiska sammanhang. Begreppet ”mångfald” är tämligen odefinierat, men i denna fråga är det väl ändå uppseendeväckande att pressens egen samarbetsnämnd kan tänka sig att all publicistisk verksamhet i Sverige ska prövas och bedömas av en enda instans. Är idealet verkligen att alla medier ska publicera allt på exakt på samma sätt?

Ett riktigt dåligt förslag från Pressens Samarbetsnämnd. Hur kunde det ske?

Inlägget publicerades ursprungligen på Utkiksbloggen.

Det pressetiska systemet utvidgas
Robert Rosén, Utkik Media, tidigare chefredaktör Gefle Dagblad.