Annons: Mediedagen 2019

Frågan som försvann i valrörelsen

Gustav Fridolin, mp, om frågan som försvann i valrörelsen, trots intresse från både väljare och medier.

En av de intressantare frågorna att diskutera efter valet är varför klimatfrågan inte fick den tyngd många förutspått. Det går givetvis att lägga fram hur många teorier som helst kring detta. En kubikmeter ramlösa, hundra statsvetare och ett hundra timmars seminarium skulle inte ens kunna täcka in hälften av alla möjligheter.

Varje valrörelse följer ju sin egen, unika logik. Det går inte att säga att miljöpartiet inte lyckades lyfta frågan, att media inte ägnade den nog med uppmärksamhet eller att alliansen förteg den. Det går heller inte att säga att SD, Mona Sahlin eller utförsäkringarna ”stal” uppmärksamheten, även om alla dessa saker givetvis på rationella grunder går att anföra som skäl.

Media var inte ointresserade av klimatfrågan. De gröna nämnde den hela tiden. Mediautrymmet just under en valrörelse är dessutom stort nog för flera parallella frågor och händelseförlopp. Så jag vill nog inte säga att någon av de ovan nämnda sakerna var avgörande.

Nej, jag skulle nog vilja peka på en annan intressant och lite mer långsiktig omständighet i det hela.

För att människor ska rösta efter en viss fråga så måste de också tro på möjligheten av att samhället genom gemensamma politiska beslut kan lösa den. Om de inte tror att klimatfrågan är ett problem politikerna kan lösa så röstar de förmodligen inte efter vad partierna säger om den. Då ägnar de nog sin röst åt något problem som de tror att politikerna kan lyckas bättre med.  

Klimatfrågan har blivit för lite av en politisk fråga och för mycket av en personlig livsstilsfråga. Debatten handlar ganska lite om hur vi ska bygga om samhället för att minska utsläppen och ganska mycket om att vi var och en inte ska flyga så mycket, att vi ska åka mindre bil och att vi ska välja el som är klimatsmart.

Pedagogiskt sett är det givetvis bra med en diskussion om människors personliga koldioxidavtryck, om möjligheterna att klimatkompensera resor eller om hur bra det egentligen är att köpa livsmedel eller andra varor framställda på andra sidan jordklotet, men på något sätt har debatten stannat där. Särskilt efter det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn har nog samtidigt människors upplevelse av möjligheten att åstadkomma förändringar i just klimatfrågan via röstsedeln minskat.

Detta sammanfaller på ett påfallande sätt med en ganska allmän rörelse i debatten, en rörelse bort från politiken. Allt oftare är det så, särskilt i de borgerliga partiernas retorik, att samhällsproblem görs till personliga tillkortakommanden. Arbetslösheten sägs då inte vara ett problem för samhället, utan är istället den arbetslöses egna problem som denne ska lösa själv. Bostadsbristen är ett problem för de bostadslösa, svårigheter i skolan ett problem för den enskilda eleven och sjukdom tycks till och med i vissa fall numera omtolkas som en individuell ovilja att arbeta.

Centerns idé om den så kallade ”miljöbilismen”, att klimatet ska räddas med hjälp av motorvägsbyggen som ökar biltrafiken, faller in i den kategorin. Elbilar har kort räckvidd och är betydligt dyrare än vanliga bilar, men diskussionen om dem möjliggör för de borgerliga partierna att diskutera klimatfrågan som ett problem för individen och inte för samhället. Men på samma sätt som alla inte kan köpa bostadsrätter när den totala summan av bostäder är för liten kan heller inte alla köpa elbilar för att rädda klimatet. Den samhällslösning som skulle fungera, rejäla satsningar på bättre kollektivtrafik, tycks läggas åt sidan av rent ideologiska skäl.

Är detta ett misslyckande för de gröna? Ja, kortsiktigt har vi nog inte nått ända fram i den här frågan. Vi hade hundratals sidor med lösningar på problemet, vi hade fördelen av att frågan var känd, men något gjorde att den inte fick den tyngd många trodde.

Men långsiktigt är det en annan sak, för jag tror inte att väljarna egentligen misstror systemlösningar eller saknar förtroende för politiken som metod att lösa den typen av problem.

I den undersökning som SR gjorde i mars var valets viktigaste frågor i tur och ordning jobb, sjukvård, utbildning/skola, äldrevård och miljö/klimat. I de tre mittersta av dessa brukar människor tillmäta samhället ett stort ansvar och även de borgerliga partierna står fast vid en offentlig finansiering och en allmän tillgänglighet. Även om de kanske vill koppla loss frågorna helt från den gemensamma sektorn så gör de inte det, väljarna anser uppenbart att det är där de hör hemma.

När det gäller jobben så lyckades alliansen märkligt nog genom hela valrörelsen påstå att en konsumtionsstimulans i form av sänkta skatter till dem som hade jobb även skulle skapa nya jobb, något som statliga investeringar och bidrag till kommunerna i samma storleksklass nog hade gjort bättre.

Så återstår då den femte frågan, klimatet, där behovet av offentliga satsningar uppenbarligen inte framstod som tillräckligt angelägna för att avgöra vad folk röstade på. Detta är på sätt och vis ännu märkligare med tanke på att termen ”green new deal”, alltså satsningar på klimatåtgärder i syfte att generera jobb och stimulera ekonomin ur krisen faktiskt diskuterades i någon form i de flesta industrialiserade länder. De stod ju mangrant inför dubbelproblemet med behovet av hållbara klimatåtgärder och åtgärder för att få fart på en stagnerande ekonomi. Det unika för Sverige i det läget var att vi faktiskt hade råd med åtgärderna, men istället sänkte inkomstskatterna.

Slutligen måste man nog också väga in den omständigheten att varje väljare faktiskt bara har en röst. Då räcker det inte med att en fråga är viktig för att den ska avgöra ett val, det måste vara den absolut viktigaste frågan för en stor mängd väljare för att ha betydelse för valet som helhet. En ganska liten minskning i förtroende för offentliga lösningar inom ett område kan alltså sänka detta område totalt som valfråga.

Möjligen var det något sådant som inträffade.

Gustav Fridolin, riksdagsledamot, Miljöpartiet