Falska leenden fungerar inte i sociala medier

I traditionella massmedia har politikerna en självklar status, i det sociala medielandskapet måste vi själva förtjäna den, skriver Birgitta Ohlsson, fp.

Jesus fanns inte på facebook. Muhammed hade ingen blogg. Buddha twittrade inte. Ändå har de fortfarande förmågan att påverka miljoner människor genom ordets makt årtusenden efter sin egen tid.  Det är budskapet som gjort deras framgång. Verktygen att föra ut deras budskap är bara olika kanaler som förändrats genom människans och teknikens utveckling.

USA:s president Barack Obama fick en hel värld av politiker naivt att tro att blott medverkan på Facebook, blogg eller twitter i sin tur genererade tusentals väljare. Detta trots att Obamas succé egentligen är tämligen traditionell och baseras i grunden på just det ett starkt budskap som framförallt förmedlades via personliga möten och där sociala medier var en kanal av många för att bygga personliga möten.

Med facit i hand finns det knappt någon av Sveriges folkvalda politiker i riksdagen som med sociala medier i sin hand nådde den magiska personvalsgränsen på åtta procent. Däremot har sociala medier varit ett effektivt sätt att för redan kända och mer personliga politiker att förstärka, fördjupa och förvalta sina varumärken.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har blivit en twittermästare som inte bara lyckas att roligt och kvickt föra ut sina politiska åsikter utan har också förmedlat sin musiksmak och bantningstips genom uppdateringar som gett ringar på vattnet i traditionella medier.

Centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley, som länge varit en innovativ frontman inom fältet, dominerar definitivt kategorin politiker som förblivit rikskända med sociala medier som aktivt verktyg.

Justitieminister Beatrice Ask (m) är en flitig facebookare och utrikesminister Carl Bildt (m) har en av landets mest lästa politiska bloggar. Men gemensamt för samtliga dessa är att de redan är kända via traditionella medier, har tydliga politiska intresseområden och är etablerade varumärken. Politiker som mest är kända via sociala medier – utan egenskaperna ovan – har inte blivit några kryssmagneter.

Jag twittrar och facebookar regelbundet. Ibland sätter över 100 personer tummen upp eller kommenterar facebookinlägg jag gör. Det är däremot omöjligt för mig att veta hur mycket reellt väljarstöd detta resulterar i eller hur det exakt präglar mitt varumärke. När jag och mitt personvalsteam varit ute och delat ut material i brevlådor (ej dörrknackning som jag personligen inte tror på) i bostadsområden i min valkrets kan jag tvärtom direkt se ett konkret resultat. I de områden som vi har besökt har jag betydligt fler kryss än i de vi inte hunnit med. När jag talat på ett seminarium eller deltagit i etermedia i ett för mina väljare angeläget ämne kan jag också se tydliga resultat via respons på mail eller sms.

Visst, fjärran är tiden då politiker bara siktades på DN Debatt och i nyhetssändningarna för att kommunicera med väljarna. Det har blivit tydligt i årets valrörelse, som är den första där de sociala mediernas betydelse inte har gått att blunda för. Min personliga övertygelse är att vi politiker måste bli ännu bättre på att vara ärliga och öppna med våra värderingar. Leva som vi lär. Det personliga är det politiska i högre grad än någonsin. Värderingar kan förändras – men mycket, mycket långsamt. Värderingar är kompassen i en turbulent värd. Värderingar kan inte uppfinnas över en natt, antingen har vi dem eller inte. 

Samtidigt är vi alla bäst på en sak i världen, och det är att vara oss själva. Sociala medier är ett redskap för att vara oss själva. Därför hoppas jag att vi blir fler politiker som använder facebook, bloggar och twitter för att samtala med väljarna. Men man kan inte låta sina medarbetare sköta facebook eller twitter. Det är som ett falskt leende – det märks. Monolog präglar ofta det politiska samtalet. Politiker måste lära sig dialog, som är äkta. I traditionella massmedia har politikerna en självklar status. Men i det sociala medielandskapet måste vi själva förtjäna den. 

Medborgarjournalistiken är här för att stanna. Dagstidningar tillåter i allt högre utsträckning läsarkommentarer.  Politiken måste följa efter och göra det möjligt för såväl anhängare som kritiker att öppet ha synpunkter på värderingar och budskap.  Hur ska partierna få väljare att dela sina värderingar? Svaret är enkelt; hitta dem som redan gör det. Genom att kommunicera tydliga värderingar får vi ett naturligt urval väljare som delar samma inställning. Otydlighet innebär att vem som helst kan knacka på dörren.  

Partilojalitet skapas med tydliga värderingar, öppenhet och lyhördhet. Social medier är ett verktyg för att kommunicera värderingar och bjuda in till dialog. Hierarkier hör inte hemma i sociala medier. Partierna måste inspireras och släppa på kontrollbehovet.

Sociala medier är en arena för att skapa och bygga relationer och jag är övertygad om att betydelsen av social medier kommer att öka.

Men politikernas viktigaste läxa inför 2014-årsval bör vara att det är budskapet – inte twitter – som avgör.

Birgitta Ohlsson (fp)